Socialt arbete i frikyrkorna

Hur svårt kan det vara?

Eller – Hur är vi enkla tjänare som går den extra milen och samtidigt professionella utförare under socialtjänstlagen?

Kyrkans diakonala arbete har på sätt och vis kommit tillbaka till utgångsläget vid 1880-talets slut samtidigt som vi är en del av det moderna samhällets regelsystem. Gemensam nämnare är att behoven är många och stora. Också i vår tid behöver vi säga: Ser du ett behov – gör något! När människor lider nöd behövs både en kallelse från Gud, handlingskraft och ett gott omdöme för att hantera regelverkens krav.

Kom och hjälp bland barnen! – Men först ska vi ha ett utdrag ur belastningsregistret och så ska du gå kurs I trygga händer. Kom och hjälp i soppköket! – Men först ska du utbildas i livsmedelshantering. Öppna era gårdar och hem för flyktingen! – Men besiktiga först brandceller och ventilation. Öppna er kursgård för ensamkommande flyktingungdomar! – Men se till att ni vinner upphandlingen!

Regelverk finns av en anledning men de borde inte få komma i vägen för den kärlek från Gud som behöver bevaras i våra hjärtan och det mod som den helige Ande ger. Den teologiska reflektionen och det andliga livets förankring i Jesus sinnelag är omistlig. Men vi behöver också gå till handling på ett genomtänkt sätt. ”Genomtänkt” kan i detta sammanhang betyda att man vågar börja i det lilla, lära och vara trofast där, för att sedan kunna ta sig an större utmaningar.

Det sker mycket som är bra utanför kyrkan. Genom sociala medier uppstår nätverk som samordnar att givare och mottagare finner varandra. Vi minns uppmärksamheten när Vi gör vad vi kan gruppen och Refugees Welcome relativt snabbt kom igång med att hjälpa flyktingar och samlade in miljontals kronor. Detta, till synes, utan att låta sig hindras av eventuella regelverk eller strukturer. Det kan finnas både dumdristighet och godhjärtat mod i ett sådant tillvägagångssätt

Låt oss se hur det var när Frälsningsarméns sociala verksamhet startade upp i Sverige. Hanna Ouchterlony, pionjär och ledare, fick en kväll en påringning på sitt kontor. Två kvinnor stod där, varav den ena hade hittat den andra på gatan gråtande och förtvivlad över att vara en ”fallen kvinna”. Denna ville återvända till sitt hem, långt borta från huvudstaden, men Hanna hade inga pengar till det. Hon kom att tänka på en bekant, en officer vid ett stockholmsregemente, fick kontakt med honom och därmed en gåva som bekostade resan.

De prostituerade kvinnornas situation gav henne ingen ro. Var detta en kallelse från Gud att öppna ett räddningshem? I likhet med Gideon begärde hon ett tecken om en ekonomisk grundplåt. Men väntan på tecknet var inte passivt. Vilken rik person skulle hon kontakta?  Hemkommen från en resa orkade hon inte besöka någon. Men en dam sökte upp Hanna Ouchterlony i ett annat ärende och de kom att samtala om frågan som var på Hannas hjärta. Samtalet utmynnade i en överraskande gåva på 1000 kronor, ca 70.000 kr idag. ”Nu var tecknet givet, och det gällde att i tro skrida till handling.” Och till slut, efter att grannar i flera fastigheter vägrat bo intill gatans kvinnor, började verksamheten i en lägenhet och strax därefter i ett hus som blev ett Räddningshem. Det motsvaras idag av våra boenden för kvinnor som flyr från hot i hemmen eller människohandel.

Det jag tar till mig från den tiden och som är centralt för vår tid är att allt, både nöden för människor, process och resultat är ett uttryck för evangeliets fullhet. Detta formulerades av Hanna när hon skriver ett upprop en månad senare i Stridsropet, februari 1890: ”… Genom kärlek, tro, bön och ihärdigt arbete skola vi segra, trots många missräkningar, mycken ångest och många tårar. Förändringen måste begynna inifrån, frälsning genom Jesus Kristus från synden…”

Jag anar att det som idag orsakar oss missräkningar, ångest och tårar kan ha andra orsaker än för 126 år sedan. Likväl är det en bestående erfarenhet att vi kan stöta på problem som har sin grund i myndigheters regelverk, den allmänna opinionen, finansieringsvägar eller att finna medarbetare som är både brinnande i sina hjärtan och professionella. Men kyrkorna idag har en rik historia och ett levande Guds ord att hämta inspiration ifrån och kan därför ha en hälsosam helhet av värderingar och kompetens.

Tro och handling

I Jakobs brev tas frågan upp om den klassiska dualismen mellan tro och gärningar. Slutklämmen i resonemanget är att tro utan gärningar är död. Att tro på en enda Gud är rätt och viktigt. Men saknar någon kläder och mat skall man hjälpa till. Tron behöver de kärleksfulla handlingarna för att bli synlig. Och gärningarna ska vara ett vittnesbörd om tron. Detta hör också ihop med Paulus utläggning i Romarbrevets början. Det är inte vår duktighet att leva klanderfritt som ger oss rättfärdighet utan endast tro på Jesus.

Hur har då denna teologi tillämpats i olika tider? Väckelserörelserna gjorde i slutet av 1800 talet betydande insatser för människor som levde i fattigdom och misär. Men lokala initiativ var inte nog. Jag kan inte låta bli att bli imponerad av den stora människokännedom och det genomtänkta tillvägagångssätt som ledde till att Frälsningsarmén skapade en central organisation av slumarbetet kring 1890-talet. Verksamheten fick ännu mera fart efter att fru stabskapten Hedvig Lagercrantz studerat Frälsningsarméns sociala arbete i London. Hon skapade struktur för hur arbetet skulle läggas upp och ledas.

Inriktningen var att leva nära de fattiga familjerna och ”genom praktiska bevis på hjälpsamhet i stället för pengar söka vinna de hjälpbehövandes förtroende”. Pengar, menade man, skulle inte hjälpa utan bara hitta närmsta vägen till krogen. ”Fattigt, dock rent är den första praktiska predikan slumsystrarna tänker hålla för sina många grannar. Detta fält kräver hängivna, dugliga och av kärlek fyllda arbetare, fullt jämförliga med den mörkaste hednamissions.”

Med liknande tillvägagångssätt startades också härbärgen för män och annat socialt arbete. Under hela 1900-tale har sedan förändringar kommit, vissa verksamheter har upphört andra har förändrats.

Från Sociala Missionens historia (anknytning till Equmeniakyrkan) finns följande exempel som visar på hur kyrkan har handlingskraft och organisation för att hantera en svår situation.

De sista åren av det första världskriget var bristen på livsmedel och förnödenheter mycket stor i Stockholm. Svälten var stor och 1917 uppstår det stora potatisupproret där innerstadsförsamlingarna skulle komma att ha en betydande roll. De få potatisar som tog sig till svältens Södermalm köptes av välsituerade som hade råd. De fattiga gjorde uppror och bröt sig in hos potatishandlarna. Innerstadsförsamlingarna såg behoven och kontaktade bönder vars potatis man köpte direkt och delade ut. Under perioden 1 oktober 1917-28 februari 1918 kunde hjälp förmedlas till 1045 hushåll och man delade ut 27 484 kilo potatis och rotfrukter. (Bo Schylander. Sociala Missionens historia.)

När Frälsningsarméns slumsystrar på 1970/80 talet skulle hjälpa de fattiga med mat och kläder hade de svårt att finna dem. Få personer anmälde sina behov eftersom de flesta var mötta genom välfärdssamhällets försorg. En del kontakter fick man ändå i förtroende genom socialkontoren. Familjerna ville inte skylta med sin nöd. Ett årtionde senare finns inte beteckningen slumsyster utan man är medarbetare i kårernas öppna sociala arbete.

Nutid

De senaste åren har fattigdomen ökat och blivit mer synlig. Orsakerna är mer varierande än förr och det är inte lika lätt att med politiska beslut komma åt grundorsakerna. Familjer kan ha en basinkomst som borde räcka men man har svårt för att hushålla med pengarna, stå emot snabblån eller neka sina barn mobiler och datorer som ”alla” förväntas ha. Andra kan drabbas hårt när tandläkarräkningen ska betalas, när man hamnar mellan olika åtgärder och stödjande kassor eller när sjukskrivningen drar ut på tiden och man inte längre får arbete.

Inriktningen när vi hjälper går mera från ett passivt bidragsmottagande till att få aktivt stöd för att hantera sin situation. På vissa kårer är det obligatoriskt att gå en liten kurs i att hantera sin ekonomi innan man ens kan komma med sin ansökan om hjälp.

Till detta kommer ständigt nya behov från EU migranter och människor på flykt som söker ett nytt liv. Vuxna och barn som idag befinner sig i praktisk och andlig nöd är otaliga. Kyrkans sociala arbete är inte längre endast ett litet komplement till det allmänna. Vi ser omättliga behov av att ge mat och vatten, boende åt de hemlösa och kläder till den nakne. För att inte tala om den sjuke som behöver tillsyn och alla i fängelse som önskar ett besök. Jesu berättelse i Matteus 25 är högaktuell och kan skava ordentligt i samvetet. Vi kan inte hjälpa alla. Räcker det att jag har sett och hjälpt någon?

Hur svårt kan det vara – eller hur lätt får det bli?

Jesus ger några exempel på varje människas möjlighet att göra gott och behaga Gud. Det räcker långt att inte vara emot Jesus och hans ärende på jorden. Om det så bara handlar om att ge en bägare vatten till dem som tjänar i Jesus namn, så är det nog för att få bekräftelse av Gud. (Markus 9:41.)

I sammanhanget noterar jag att det inte är lärjungen som ger det friska vattnet till en behövande. Det är någon, vem som helst, som ser behovet hos lärjungen och som vill vara till hjälp och uppmuntran för ”att ni tillhör Kristus”.

Jag tolkar Jesu ord som att vi som individer och som kårer och församlingar i tjänst för andra inte ska blunda för det faktum att Gud har många fler medarbetare än de som finns i våra sammanhang. Hjälp med specialkunskaper, ekonomiska resurser eller volontärtjänst kan komma från många olika håll. Samtidigt som vi är vaksamma och urskiljer dunkla motiv där hjälp kommer med krav och villkor som inte hör ihop med att bekänna Kristus, så ska vi inte visa bort dem som ”inte hör till oss”. De så kallade utomstående kan mycket väl vara i den kategori som Jesus i en dialog med lärjungarna benämner som ”Den som inte är mot oss, han är för oss.” (Mark. 9:40.)

I vår samtid har flyktingtillströmningen satt kyrkans ideologi och handlingskraft på prov. Ska vi förespråka öppna gränser på grund av att nöden bland människor är så stor eller är det mer medmänskligt att begränsa antalet och ha lite kontroll? Ska myndigheterna lätta på regelverket för att få fler boenden för migranterna eller är säkerheten viktigare? Och hur går det för EU migranter och fattiga svenskar när uppmärksamhet och resurser går till dem som söker en fristad efter flykten? Och hur hårda eller hjälpande ska vi vara mot dem som begår övergrepp eller tar med sig sina religionskonflikter till vårt land? Jag ser inga enkla, generella svar. Att brottas med frågorna samtidigt som vi gör något här och nu är kanske något av Kyrkans svar.

Framåt

Frikyrkans historia ger goda exempel på lokalt och vardagsnära engagemang parallellt med långsiktigt agerande. Pastor Urban Ringbäck, Smyrnakyrkan Göteborg, skriver i Dagen den 13 januari 2016 nio punkter om möjligheterna som erbjuds i arbetet med flyktingar. Han säger bland annat: ”Välfärd bygger inte per automatik välfärd. Verklig välfärd byggs av värderingar.”

Jag tror han menar att det är nödvändigt att vi blir utmanade kring vilka konsekvenser vår tro, etik och människosyn får. Det är ofrånkomligt att vi hamnar vid vägskäl där val måste göras. Om välfärden inte kan erbjuda en lägenhet så skulle väl praktiserandet av våra värderingar som godhet, kärlek, gemenskap och tålamod leda till ett boende i några enkla rum.

Jag inbillar mig inte att kyrkan kan vara en åsiktshomogen grupp, eller ens se lika på vilka konsekvenser våra värderingar får när vi står inför människors nöd och fattigdom. Vi kan även ha olika svar på hur vi bäst angriper grundorsakerna och åtgärdar de akuta behoven.

Men vi har vår historia och tro som fond och viktig inspirationskälla. Vi är också deltagare i ett pågående vittnesbörd om hur den helige Ande leder sin kyrka till att göra Guds vilja och gestalta Guds rike. Därför blir vår roll otvetydigt att vara handlingskraftiga och frimodiga när vi möter människor i nöd.

Genom praktisk kärlek ska vi visa på vad Guds kärlek, frälsande nåd och upprättande kraft betyder på individnivå. De teologiska begreppen ska få liv. Genom att argumentera vår sak utifrån både Guds ord, allmän etik och mänskliga rättigheter samt med exempel från våra samfunds historia kan vi dessutom vara trovärdiga i att hålla ut långsiktigt i det sociala arbetet.

Det behöver inte alls vara svårt. Den som är trofast och uthållig i det lilla praktiserar insikten om potentialen i att plantera ett litet frö i god jord. Med tiden kommer man få se att det leder till en stor skörd.

Källor: Evald Malmström 50 års fälttåg. Bibeln.

Detta är en ovanligt lång bloggtext eftersom det är en artikel som skrivits för tidskriften Teologi och Ledarskap, nr 1/2016

 

Människohandel är ingen Milleniumroman

Det har varit väldigt mycket uppståndelse kring boken som är en uppföljning på Stieg Larssons Milleniumtriologi. Författaren David Lagercrantz har kommenterats högt och låg i alla medier. Tydligen världen över. Och ändå, som jag läste, ”är det ju bara en bok”. Mer kan jag inte säga om detta eftersom jag inte läst någon av böckerna.

Som kontrast skall jag återge något från ett samtal jag hade med tre medarbetare inom Frälsningsarmén. De arbetar med människor där internationell kriminalitet, flykt undan våld och starka personporträtt också är en del av vardagen. Men om detta får man vara försiktig med vad man skriver. Och de inblandade måste få förbli anonyma. En hotbild förekommer ofta. I Mellansverige har Frälsningsarmén sedan många år ett boende för kvinnor. Dit kommer de oftast akut genom socialtjänsten efter att ha varit utsatta för människohandel eller våld i hemmet. Hedersrelaterat hot förekommer också. Ofta finns barn med i bilden. Sedan ett år har detta kompletterats med en uppföljande verksamhet. Det är medarbetarna i detta arbete som jag samtalade med.

Deras engagemang mot människohandel har ett tredelat syfte. 1. Ge kvinnor skydd och stöd. 2. Förebygga genom att ge information och bilda opinion. 3. Involvera och utrusta lokala kårgemenskaper i Frälsningsarmén att bli delaktiga i detta. Arbetet utgår ifrån boende i lägenheter på ett par orter med plats för 5-6 kvinnor. Medarbetarna möter kvinnorna individuellt till samtal, till att stötta när en ny vardag med vänner och arbete skall byggas upp samt med att ta kontakt med myndigheter och liknande. Ett par exempel de återgav visar på hur olika det kan gå.

Polisen hämtade tre kvinnor i en lägenhet som kom till Frälsningsarméns akutboende. En av kvinnorna kommer till en lägenhet för börja återanpassningen. Hon hade fortfarande kontakt med sin ”pojkvän”. Hon ville till att börja med verkligen stanna men medarbetarna såg hur hallicken hade skapat ett beroende, något slags övertag som kvinnan inte kunde stå emot. Kvinnan lät pojkvännen träffa henne och därmed försvann de.

Det andra exemplet är en kvinna som sålts mellan olika länder och till slut hamnat på gatan. Efter en längre tid i vårt gruppboende så var det dags för nästa steg i livet. I träningslägenheten får hon hjälp med att stå på egna ben. Passa tider, fungera i grupp, lära sig hantera sin ekonomi, våga gå ner ensam i tvättstugan i källaren, med mera. Hon valde sedan steget själv ut i eget boende och har sökt och fått arbete. Kontakten med Frälsningsarmén medarbetare finns kvar vid behov.

Ett tredje exempel är en kvinna med barn som flydde från extremt våld i familjen. Från akutboendet till rehabilitering på ny ort börjar nu tryggheten komma tillbaka. Hon har satt upp som mål at komma tillbaka i sin yrkesroll. För henne och barnet har också kårfamiljen blivit en viktig del i det nya livet.

Det här arbetet, den här tjänsten för medmänniskor har helt och hållet sitt ursprung i lokalt engagerade medlemmar och frälsningssoldater. Frälsningsarmén centralt bidrar med övergripande samordning och ekonomi för att starta upp. Efter hand som arbetet etableras utökas också samarbetet med och ekonomisk stöd från kommunernas socialtjänst. Medarbetarna som jag talar med ser att behoven i framtiden ökar.

Efter den akuta fasen och rehabiliteringen så är steg tre, vägen ut till ett eget liv, oerhörd viktig. Men det är också där många kan hjälpa till. Det finns praktiska saker som att hjälpa kvinnorna och deras barn med kläder och inreda sitt nya hem. Men inte minst behövs det vuxna som vill vara vänner. Visst låter det som en beskrivning på vad vi som kallar oss med-människor ska syssla med!

Spännande böcker är det ju inget fel på. Men vi ska ägna mest uppmärksamhet åt den verklighet där vi själva kan vara med och bidra till att liv återskapas genom Guds helande och vanliga, snälla människors medverkan.

Moms på second-hand, en förlustaffär

Jag tar risken att ge mig in i en ekonomisk fråga utan att presentera tabeller och kalkyler som argument. Kan det räcka med sunt förnuft och allmänna beskrivningar? Jag försöker. Frågan gäller skatteverkets beslut att second-hand försäljning som t.ex. Myrorna, Stadsmissionen och Röda Korset bedriver skall beläggas med moms. Mer om det kan du läsa om i Dagens Nyheter eller Dagen. (Myrorna är helägt av Frälsningsarmén och deras överskott, som 2013 var 51 miljoner kronor, går in i vårt sociala arbete för utsatta människor.) Resultatet av ett momspålägg blir sannorlikt att det kommer att bli mycket färre butiker, inget överskott och därmed försvinner även alla bieffekter som utgår från second-hand hanteringen. Vad kommer att hända med de tusentals människor som finns i denna verksamhet? De är en härlig blandning av anställda, frivilliga och de som är i arbetsträning för att bli anställningsbara på den öppna arbetsmarknaden. Där finns en mångfald av sysselsättningar. Det hämtas dödsbon, tas emot avlagda saker, repareras, återvinns och utförs samhällsnytta på många plan. Momsbefrielsen har bidragit till låga priser så att fattiga familjer kan köpa bra och billiga saker och de som inte är fattiga har kunnat betala marknadspris för det där lilla extra man söker. Dessutom finansierar överskottet stora sociala satsningar som respektive organisationer bedriver både i Sverige och i utlandet. Momsfriheten gör det möjligt att få detta överskott. Men den delas inte ut till aktieägare utan går till kyrkor och organisationer för att bl.a. samarbeta med kommuner i sociala program där man helt enkelt räknar med delfinansiering från det civila samhället. Var tänker man sig att samarbetspartners ska komma från nu? Från vinstdrivande företag? Men det går inte med vinst att driva härbergen och sociala center. Det finns även andra goda effekter som inte lika lätt hamnar i en kalkyl. Jag tänker på alla frivilliga, daglediga som genom engagemanget med att sortera, prismärka, laga och finnas i second-hand butikerna har en gemenskap att höra till. De blir naturligtvis friskare till både kropp och själ genom det. Kan sjukvården beräkna vad som sparas där? Ytterligare en grupp människor som drabbas är de som har butikerna som sitt vardagsrum. Frälsningsarméns lokala kårer försöker samarbeta med Myrornas personal på fler platser genom att finnas i butikerna bara för att erbjuda fika och samtal till dagliga besökare som inte behöver köpa något. Ytterligare en fråga är vart de många fattiga människorna tar vägen för inköp när priserna höjs och second-hand kanske mer blir vintage butiker för de som har råd? Om återvunna kläder blir lika dyra som nya så har ju miljön förlorat också. Jag kan inte fatta att skatteverket och ansvariga ministrar inte ser hela second-hand verksamheten i ett större samhällsperspektiv. Från miljövinster till arbetsträning och socialt umgänge för många människor. Det är nästan att jag blir lite cynisk och tänker att det är kanske lättare att plocka några miljoner från denna verksamhet än att komma åt stora företags trixande med avancerad skatteplanering för miljarder. Slutsumman av detta är att moms på second-hand blir en stor förlustaffär för alla inblandade. Vi vill inte ha 50 miljoner av staten varje år till social verksamhet. För bidrag är ett passiviserande sätt att hjälpa. Vi vill ha kvar möjligheten att låta människor komma ur ett bidragsberoende och i stället få betyda något genom meningsfull sysselsättning och möjligheten till att bygga relationer.

Budgetproposition och människosyn

Budgetpropositionen. Jag kan lätt tänka mig mer intressanta ämnen. Har egentligen aldrig ägnat dem någon större tanke. Men det har i några artiklar dykt upp en del intressanta tabeller och förklaringar om vad det senaste förslaget innebär konkret för några kategorier människor.

Och jag försöker nu verkligen hålla mig utanför partipolitiska ställningstaganden och bara tolka vad de ekonomiska prioriteringarna säger om människosyn.

En privatekonom från Swedbank har räknat ut vad de senaste sju årens vägval har gett för resultat. Här visas det att en sjuk får 1547 kr mindre i månaden, en arbetslös 691 mindre. En löntagare mellan 1500 – 2184 kronor mer och en ensamstående förälder med två barn 2770 kr mer (om han/hon har arbete, förmodar jag). (Artikel här i SvD utan grafik med staplar.)

Att arbete ska löna sig är generellt bra. Men när det är på bekostnad av dem som inte kan få ett arbete efter sin förmåga eller de som är sjuka, då är det inte så enkel längre.

Kommentarer som motiverar mer i plånboken till de som arbetar handlar om att konsumtionen behöver hållas uppe. Det är bra för landets ekonomi. En logisk konsekvens blir alltså att det är de som redan har en hög, stabil inkomst för att konsumera som ska kunna konsumera ännu mera. Medan de som har en dålig ekonomi, ja, faktiskt är fattiga, duger inte som konsumenter. De ska leva på välgörenhet.

Är det här bara politik eller är det inte också människosyn? Dessa vägval säger att det högsta värdet en människa har kommer av att man tjänar pengar, konsumera dem på prylar, resor, mat och nöjen. Att vara sjuk eller mindre arbetsför är inte bra för nationalekonomin. De människorna har alltså ett mindre värde. Jag raljerar inte. Jag försöker tolka konsekvensen av vad som prioriteras i vårt gemensamma samhälle.

Jag gör detta utifrån den människosyn som gör anspråk på mig genom min gemenskap med Jesus. Jag tolkar det också utifrån att det är de arbetslösa och sjuka som vi ofta möter på Frälsningsarmén eller i andra kyrkors diakonala arbete. Först kommer de för att få lite ekonomisk nödhjälp. En matkasse. Skolväska till barnen. Pengar till en el-räkning. Sedan kommer de till oss i rehabilitering efter att ha blivit utslagna på arbetsmarknaden. Helt nedbrutna efter att ha förlorat tron på sitt människovärde och ofta med en kropp som kollapsat under oro och stress. Läs bl.a. mer om hur vi kan jobba med detta på hemsidan Frälsningsarmén Visby. (Stöd & omsorg – rehabilitering)

Jag påstår inte att detta på något sätt är enkelt. Jag tror inte heller att det bara är andra skattetekniska formler som är lösningen på människors ekonomiska utsatthet. Jag önskar snarare att det fanns ett bredare folkligt stöd för att de ekonomiska och sociala klyftorna skulle vara mindre. Och att vi ville bidra till det genom att avstå något (läs skattesänkning) som vi inte behöver.

När argumenten kommer att skattepengarna ”är våra egna” och inte statens så missar man ju att vi tillsammans är samhället. Vi betalar skatt för att ur en gemensam pott hjälpa varandra på ett organiserat sätt (s.k. välfärd).

Budgetproposition var det!! Jag ber härmed att få presentera en människovärde proposition som aldrig omförhandlas. ”Med evig kärlek älskar jag dig” säger Gud genom profeten Jeremia 31:3. Jag är en storkonsument av Guds kärlek och nåd.

När detta är skrivet hör jag talas om Medelklassupproret. Det började med en debattartikel och budskapet är bl.a. att skattesänkningar inte leder fram till det som vi behöver i samhället. Artikel i Göteborgs-Posten här.

Nedslag i verkligheten. Eller, varför firar vi Pingst?

Under veckan som ledde fram till Pingsthelgen gjorde jag några nedslag i verkligheten vilka blev till goda exempel på pingsten i funktion.

Om bakgrunden till och innebörden av pingst kan du läsa om i Peter Halldorfs utmärkta krönika i tidningen Dagen. Han säger bland annat:

Pingst är alltså en erfarenhet – inte att förväxla med en upplevelse. Individen i oss söker upplevelser. Personen törstar efter erfarenhet.

Pingsten är för det andra en ekumenisk erfarenhet. Till skillnad från en sekt som finns till för de utvalda, existerar kyrkan för hela världen. Hon är den nya mänskligheten i miniatyr

För det tredje innebär pingstdagen en mystik erfarenhet. Inte underlig, eller kufisk, men mystisk.

Tisdagen började med erfarenheten av att besöka Hannas vardagsrum på Frälsningsarméns kår i Jönköping. Det är en plats för möten, kontakt till hjälp eller vad som kan vara behovet för en människa för att gå från individ-centrering till att vara en öppen person (med Halldorfs ord).

Från vardagsrummet gick jag till Vårsols huvudkontor. Vårsol består av olika verksamheter för barn och ungdomar. (Läs mera här.) I familjecentret möter man barn och ungdomar genom samtal där de får bearbeta svåra familjesituationer. Vårsol SARA är för ensamkommande flyktingbarn i väntan på asyl och sedan finns där Vårsols förskola. Där några av barnen sover middag ute i friska luften.Visst är detta pingsten i funktion – gudomlig kraft som orädd överskrider gränser för att göra människor delaktiga av Guds kärlek.

Resten av veckan ägnades huvudsakligen åt ekumeniken – årsmöte för Sveriges Kristna Råd. Det valdes styrelse och sån’t där, men framför allt möttes människa och Gud genom katolsk, Luthersk, frikyrklig och Assyrisk ortodox gudstjänsttradition.

Jag ska inte ge mig in på att försöka förstå, och än midre förklara, varför det finns så många olika kyrkor och samfund när alla ändå bekänner och tillber en treenig Gud. Dock vill jag konstatera att vi alla, genom Guds nåd och mysterium, får vara delar av kristi kropp på jorden.

Den kroppen är inte en materiell mekanisk skapelse utan en levande sårad och sårbar kropp. Dock har det bevisats att även när kroppen syntes död gav Gud den nytt liv och en ny Ande. För att avsluta med Peter Halldorfs ord igen:

Den helige Ande drar in oss med hela vårt väsen, ande och kropp, i Treenighetens inre liv. Varje gåva som Anden ger är därför en låga av kärlek som får oss att börja se på världen som Gud ser den, med oändlig ömhet.

Framtiden för kyrkan är ljus. Horisonten är vid. Vidare och öppnare än utsikten från Vårsols kontor.

Vardagsdramer och vardagsänglar – på riktigt

Du har kanske redan mött dem ansikte mot ansikte, eller kommer att göra det, i en annons nära dig. Lotta som inte missat ett enda noréndrama. Per och Per-Uno som räddat fler liv än killarna i Baywatch. Britt-Marie som vet mer om droger än Ozzy och Tommy Lee tillssammans. Ann-Christine som följer Desperate Housewives varje kväll, året runt. Du kan annars se dem och läsa lite mer här.

Vad vill Frälsningsarmén med denna annonskampanj? Vi vill verklighetsförankra livet.

Det är verkliga frälsningssoldater som är på bilderna. De har själva upplevt Guds kärlek och kraft att förvandla. De har pluggat psykologi, sjukvård, bibelkunskap, socialstyrelsens normer och andra regelverk. De har lång erfarenhet av att möta människor. De är ledare och tjänare. De ser till att vi finns där för människor när konjunkturen går upp och när den går ner. De har för länge sedan genomskådat tv-dramernas glättiga yta. De har också genomskådat den utsatta, fattiga och hemlösa människans tunna och ofta smutsiga yta.

Under den ytan ser de en människa med evighetsvärde. Nykter eller berusad. Utslängd eller omsluten. Villrådig eller viljestark. Varje människa har rätt att bli sedd och erbjudas hopp.

Verklighetsförankring i detta sammanhang är inte endast en socialrealism och att peka på problemen. Vi vill också lyfta fram att Frälsningsarmén jobbar långsiktigt med hela människan. Vi sysslar inte med projektinsatser som varar så länge pengapotten från myndigheter räcker. Vår uthållighet grundar sig på en tydlig identitet och kallelse samt pålitliga finansiärer. En stor del av gåvorna kommer genom samarbetet med vanliga svenskar. Bidragsgivare kallas de i vanligt tal. Det är människor som är våra medarbetare. Vi delar samma svenska verklighet där vardagsdramer ständigt pågår och vi delar en längtan att göra något medningsfullt åt det.

Lika seriöst och proffessionellt som Lotta, Per, Britt-Marie och de andra utför sina uppgifter, lika seriöst vill vi engagera våra medarbetare. Därför erbjuder vi alla autogiro givare att bli Vardagsänglar. Lite kul, men framför allt seriöst. (Läs mer här.) För livet är ju på riktigt. Det går inte i repris.

Annonskampanjer har sin tid.Vardagslivet pågår alltid. Den stjärnstatus vi erbjuder har inte sin grund i att alla ser en som framträder utan att En framträder som ser alla.

Jesus: Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.

Johannesevangeliet 10:10

Här kommer barnen in – och några åker ur statistiken

Riktigt intressant att olika händelser kan samverka i tiden för barnens bästa.

Idag berättar Sundsvalls Tidning om att Frälsningsarmén öppnar ett familjecenter. Så här säger ingressen: (Läs hela artikeln här.)

”Till hösten betyder det att Sundsvall får ett nytt familjecenter, Kraftkällan. – Det här gör vi för Sundsvall. Varsågoda! säger Helena Andersson, officer i Frälsningsarmén som står bakom satsningen.”

Att förebygga är en viktig del av Frälsningsarméns tjänst. Det är viktigt att vi har egen handlingskraft och kan finansiera verksamhet som som räddar och reser upp människor i vardagslivet. Men vi är ju också en del av samhället. Samverkan är viktig.

Vår ”kuddkrig” kampanj för barnen som vräks (se min tidigare blogg) följs också upp med en kommentar av barn- och äldre minister Maria Larsson i tidningen Dagen. Hon säger bland annat:

”- När jag började som minister så fanns det ingen statistik tillgänglig på hur många barn som vräktes, utan först 2008 fick vi siffror på detta. Det är en brist att detta inte har uppmärksammats förut.”

Statistik var ordet. Viktigt. Siffror kan säga sanningen men kan också missbrukas för att dölja sanningen. Johan Holmdahl som arbetar på Frälsningsarmén med sociala frågor säger bland annat:

” I min lic.avhandling, som handlade om vräkningshotade barnfamiljer i storstad, pekar jag i min analys bl.a på att socialtjänsten kan omdefiniera ensamstående föräldrar som skall vräkas till ensamstående vuxna genom att de utövar påtryckningar att barnen skall flytta till den andra föräldern eller annan anhörig. Det är ju betydligt mer legitimt att vräka en vuxen person.”

Det är alltså sannolikt att det finns ett mörkertal i statistiken. Att det i fjol var fler än 735 barn som vräktes. Och Johan har fler exempel och nämner att han också i sin avhandling visar att familjer kan uppmanas att flytta ur lägenheten innan kronofogdemyndigheten kommer och verkställer vräkningen. Det är ju barmhärtigare mot barnen. Men då kommer de heller inte med i statistiken.

Vi gör gärna något för utsatta barn och familjer tillsammans med andra, som exemplet i Sundsvall visar. Bara barnen kommer in i den mänskliga värmen.

Jesus hade också statistik. Han talade om att man skulle veta om ett (1) barn av hundra var hotat. (Må vara att hans liknelse handlade om får.) Guds vilja är att vi skall söka upp det förlorade och rädda det. Må det bli så.

Från Sverige till himlen

I kvällen program i SVT2 serien Från Sverige till himmelen får jag lite känslan av att titta på mitt eget sammanhang med andras ögon. Det känns nyttigt. En programidé som denna har den inte helt lätta uppgiften att vara positivt nyfiken, lite undersökande och samtidigt göra rättvisa åt den intervjuade personens egen berättelse. Det lyckas dom med.

Carolina Nilsson, officer i Frälsningsarmén får berätta både om sitt arbete på det sociala centret i Stockholm och om sin och familjens tro och liv. Det är intressant att se både vad som visas och sägs och lite om vad som inte tas med.

Carolina berättar om vändpunkten i sitt liv, när hon kom ur sina mörka och självdestruktiva tankar. Hon läste en bibeltext och allt blev annorlunda.

”När jag läst det sista där (tänkte jag), men det här är ju sant! Samtidigt när jag tänker det försvann det mörka hålet i bröstet.”

Vad läste hon? Jo, hon hade läst den ganska välkända berättelsen fotspår i sanden, om hur en människa i en dröm får klart för sig att den ensamma tiden var inte då Gud hade lämnat henne utan då Gud hade burit. Och till den berättelsen läste hon Jesu löfte att Jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matteusevangeliet 28:20)

Jag tycker det är viktigt, i alla dessa alternativ av himlar och vägar, att det finns en tydlighet i vad som åstadkommer en förvandling hos en människa. Det är inte att man skärper sig eller söker efter sin inneboende andlighet. Det är en gåva av nytt liv som ges och som jag tar emot och som kommer genom ett tilltal från Jesus.

En annan fråga i programmet, som kanske är ofrånkomlig när materiell hjälp och vittnesbördet om Jesus finns i samma sammanhang, var om gästerna som kommer till centret inte då är ett lättfångat byte för en frälsningssoldat?

Så bra att Carolina kände dessa gäster, dessa människor som individer. Inte bara som hjälpsökande, som svaga, som insorterade i ett fack. Frågan utgår ifrån den förvrängda och felaktiga uppfattningen att en kristen gemenskap och detta att vara frälst skulle vara förminskande, på gränsen till övergrepp, mot personligheten. Snarare är det tvärt om.

Det är frånvaron av Gud i våra liv som är onormalt, nästan kränkande. Vi är skapade till att se evighetsvärdet i oss själva och i varje medmänniska. Detta praktiserar man fint på centret genom att bl.a. inte ge frukostmackan till en person förrän de lyft blicken och och blivit sedda, fått ögonkontakt med personalen. De ska veta att de inte är tiggare, en stackare, någon som är misslyckad.

De skall få höra, om och om igen om så behövs, att de är Guds älskade barn, har evighetsvärde och duger redan nu – i sitt utsatta tillstånd.

Att känna behov av syndernas förlåtelse är inte ett tecken på att man är en dålig människa. Det är ett tecken på att man är en värdefull människa som förnimmer att mitt nuvarande tillstånd inte motsvarar det värde jag har i Guds (och borde ha i mina egna) ögon. Vägen till att återfå det evighetsvärdet är att bli försonad med Gud, att ta emot frälsningen.

Tack Carolina för ditt vittnesbörd. Men vad vore du och barnen utan herr Nilsson. Han utför lite andra sysslor på vägen från Sverige till himmelen, nämligen att vara min förträfflige sekreterare.

Schlager och Frälsningsarmén

Det här är ett sammanhang som passar oss.

Och då tänker jag inte på att Frälsningsarmén i sin engelska ungdom gärna tog upp Music Hall artisternas slagdängor för att sätta frälsningsbudskapets text till dem.

I Expressens Schlager Guide finns nu vår första helsides annons inne som berättar om allt som vi gör. Spännande läsning för alla som inte vet vad som finns bakom julgrytan. Säkert upplysande för många frälsningssoldater också som inte har hela-landet-perspektivet.

För att inte riskera att hamna i facket av entreprenörer av social verksamhet är rubriken tydlig och klar: Tron är bara halva sanningen.

Vi annonserar inte i kristna tidningar. Det är ju som att ge bagarbarnen bullar. Det är ju en urkristen insikt att tro och handling är två sidor av samma mynt. Eller två händer på samma kropp. Eller samma par händer som lyfts i lovsång och till att tjäna med. Peter Halldorf (en av mina favorit medvandrare in i det andliga livets djup och vardag) formulerar det så fint i sin bok Andens folk. En lärjungavandring genom Apostlagärningarna. (Sid 22-23)

”Det är med Kristi kropp, församlingen, som med Kristus: hon vittnar genom vad hon är, mer än genom vad hon säger…. Kyrkans kallelse är att låta världen se – först då kan den tro. Tron är inte en idé man tillägnar sig. Den är en gåva man får av Anden. ”

Annonsen i schlager guiden är bara början. Våra vittnesbörd kommer att dyka upp i fler dagstidningar. Det är inte alls frågan om någon hurra-vad-vi-är-bra ton. Det är konsumentupplysning. Vi vill locka fram den potential till godhet som finns i varje människa. Och vi vill koppla den godheten till tron på en levande Gud.

Till skillnad från schlagerfestival tävlingarna som börjar till helgen så blir ingen utslagen från godhetens scen. Bonus blir det dock för den som möter hela sanningen  i mötet med levande lärjungar och en levande Gud.

För ordningens skull ska jag också nämna att vi endast annonserar i tidningar som ger oss rejäla rabatter. Då räcker det budgeterade beloppet långt och goda nyheter dyker upp bland oroande världshändelser och konsumtionskrävande annonser.

För övrigt var det inget av intresse som jag såg i schlager guiden. Det skulle i så fall vara några recept. Godhet handlar det ju som sagt om.

Alltid hela sanningen

Det är spännande när nya lanseringar får uppmärksamhet. Likgiltighet är det värsta som kan hända när något viktigt finns att säga. När Frälsningsarmén i Sverige idag lanserar sin nya utåtriktade profil så får jag flera och olika reaktioner.

Utöver en uppfräschad sköld, som sedan slutet av 80-talet är vår mest synliga symbol, så har vi också devisen ”Tron är bara halva sanningen”.

När ett sådant uttryck plötsligt landar inför människors ögon så kan man ju tänka åt både det ena och det andra hållet. ”Vadå, ska Frälsningsarmén syssla med halva sanningar?”

När vi har något att säga så är det inte endast budskapet som är viktigt utan vem vi ska säga det till. Denna devis är inte till för att beskriva varför Gud har upprest Frälsningsarmén och vad som är vår fullständiga identitet. Vi är okuvligt stolta över Guds hela sanning om hans fullkomliga frälsning från synd och heliga vilja att bevara oss heliga.

En devis kan inte vara lång eller ge en uttömmande förklaring. Dess syfte är att snabbt nå människor som har en liten eller ingen kunskap om Frälsningsarmén. Det skall vara en aptitretare. Precis som redan har skett så ska den väcka frågor om helheten. Människor som nås av våra annonskampanjer och insamlingsbrev tror oftast att det sociala arbetet är helheten. Vi vill locka till eftertanke med att tydliggöra tron som den hela verkligheten. Men vi säger inte allt på en gång.

När man använder ett kort uttryck som Tron är bara halva sanningen så är det just ett uttryck, en ingång till något större. Det har aldrig varit tanken att det skall vara ett bokstavligt uttryck för vår teologi.

När vi formulerar oss på detta sättet känner jag en stark likhet med Jesu sätt att kommunicera. Han säger till exempel att om vårt öga eller hand förleder oss så ska vi riva ut det, hugga av den. (Matteus 5:29-30) – men det tar vi ju inte bokstavligt!

När Jesus talade i liknelser och bilder var det ofta med överdrifter och oväntade vändningar för att väcka uppmärksamhet och locka till frågor som sökte efter den djupare sanningen.

När vi formulerar oss för att kommunicera med allmänheten kan vi aldrig i ord få med hela sanningen. Den uppstår endast i mötet med levande människor och en levande Gud. Det finns ingen PR kampanj i världen som kan ersätta det levande mötet mellan människor. Den hela sanningen om Guds kärlek och godhet uttrycks lika komplett i det sociala arbetet som i gudstjänten.

Vårt nya sätt att kommunicera kan varken bättra på eller förminska den goda verklighet av kristet lärjungaskap som pågår varje dag i våra verksamheter. Vad vi vill uppnå genom PR är att Frälsningsarmén inte förblir en väl bevarad hemlighet för en stor del av Sveriges befolkning.