Ordinera, ge fullmakt, kvalitetssäkra

Inom många yrken är det viktigt att legitimera utövarna. Oftast handlar det då om att garantera tredje persons säkerhet. Der gäller till exempel sjuksköterskor, optiker, läkare och för den delen chaufförer som ska ha körkort och piloter som ska ha flygcertifikat.

I lördags legitimerade Frälsningsarmén sex personer till att bli frälsningsofficerare. Fast vi kallar det att de får en fullmakt, blir ordinerade, invigs. Vi säger inte att de är fullkomliga, färdiga eller felfria. Men vi bekräftar att deras bekännelse, erfarenhet och personliga förmågor gör att de kan leda och agera i Frälsningsarméns namn.

En ordination är en ömsesidig företeelse. Det personlig förbundet med Gud (som skrivs under två dagar före ordinationen) offentliggörs i en publik händelse. Då tas löften emot, Guds kallelse bekräftas av samfundet, personen ordineras till att vara tjänare åt Evangeliet och befullmäktigas som officer i Frälsningsarmén.

Den oinvigde kan säkert undra på vilket sätt tredje person skulle drabbas om någon ger sig ut för att vara frälsningsofficer utan att ha fullmakt på det. Men man ska faktiskt inte ta lätt på att någon gör anspråk på att vara en andlig vägledare utan att ha omgivningens bekräftelse på att personen är seriös och har med treenig Gud att göra.

Eftersom den kadettring som blev löjtnanter i lördags har som namn Ljusets budbärare var det intressant att googla lite på hur detta begrepp används. Det är inte alls självklart i Sverige eller Europa att människor utanför kyrkan associerar ”ljuset” i detta fall till Jesus, Världens ljus.

Jag fann lätt flera exempel på människor som kallar sig Ljusbärare. De kan ha fått epitetet från en andlig guide, från en annan människa eller så kan man göra ett test för att se om man är ljusbärare. Uppgiften för en sådan person ska vara att ge ”stöd till vilsna själar, ge insikt om varför vi egentligen är här…vara ambassadör för andra sidan…ha nära kontakt med sina andliga och mediala förmågor” med mera.

Jag tror inte att dessa ljusbärare innebär någon större fara för sin omgivning rent allmänt. Men om man är en andlig sökare och vill ha kontakt med den Gud som kan förlåta synd, ge pånyttfödelsens gåva, ta bort skuld och ge mig ett säkert hopp om evigheten – då blir man grundligt vilseförd av dessa självutnämnda andliga vägledare. Vem har legitimerat dem, gått i god för att deras lära är beprövad och att det finns några ansvariga som kan vidta åtgärder om felaktigheter skulle förekomma?

Nej, vill du lära känna Gud, tala med en person som är legitimerad genom omgivningens bekräftelse och en offentlig bekännelse att stå på. Därmed kan jag med förtroende rekommendera de sex nyinvigda officerarna, som är bärare av det ljus som strålar fram genom Jesus. De är kvalitetssäkrade när det gäller kristen andlig vägledning. Det har de papper på.

Invigda och befullmäktigade löjtnanter i Frälsningsarmén: Peter Manninen, Fanny Ljungholm, Myriam Divert, Sarah Dahlberg, Isak Borén, Maria Anttila.

 

 

 

 

 

Andlighet som fungerar

Fungerar det, så är det väl OK! Det är ett resonemang som tycks gälla i flera sammanhang. Inte minst det allmänna förhållandet till andliga frågor. Stridsropets februarinummer tar upp några exempel på hur kristen andlighet får praktiska uttryck. Säger jag ”kristen” så finns det ju ett underförstått påstående om att andlighet med andra rötter än de kristna vill vi inte ägna oss åt. Men, varför skulle det vara fel, om det fungerar?

Min frisör är duktig på att klippa. Och trevlig att prata med. Hon skickade en inbjudan till ett ”mindfulness och skönhetsevent” som skulle hållas i salongen. Där kunde man få pröva på kundalin yoga. Jag har inte uppfattningen av att hon gjort ett medvetet val av en andlig inriktning. Snarare är det en fråga om att möta en efterfrågan av helhetsupplevelse när det gäller välbefinnande. Funkar det så är det bra. Utbudet av andliga förtecken till frågor som berör hälsa och må-bra situationer är oerhört stort. Och för det mesta presenteras metoderna som andligt neutrala eller helt befriade från religiösa samband. Men det är de inte. Jag ska inte byta frisör. Snarare vara mer lyhörd för trevliga samtal som kan öppna för de andliga frågorna.

Mindfulness erbjuds också ofta som metod för chefer och ledare att bli mer effektiva och hantera stress. Fyra steg som svar på det behovet presenteras i tidningen Chef här. Jag ser detta som ett sekulärt svar på bön. Jag och mina kollegor stannar ofta upp i vår arbetsdag och ber en stund när våra sinnen behöver vila och vägledning. Vi vet varifrån vår hjälp kommer.

Den kristna kyrkan har genom århundranden visat på en stor variation när det gäller andliga traditioner för att umgås med Gud. Allt från tysthetslöften till ljudlig extas. Sundheten i de olika uttryckssätten behövs alltid prövas och där ger både bibelordet och kyrkohistorien vägledning. Det räcker inte med att det funkar för någon och ger en kick. Det ska inte heller vara skadligt eller leda bort ifrån kristen tro – att ha en Gud och en Herre som man tillber, älskar och låter sig ledas av.

Det räcker inte alltid med att det funkar. Man behöver också se på ursprung och sammanhang för andliga erfarenheter, eller ”energier” som det kallas i viss andlighet. En illustration för detta kan jag se i de olika lösningar för elektricitet som jag ibland såg i hus under min tid i Ukraina. Tjuvkopplingar och trassliga härvor av el-ledningar kunde hänga öppet i trapphuset. Det funkade. Men risken för kortslutning och olycka var stor.

Kanske detta kan vara ett anslag till hur vi också orienterar oss i den tid vi finns i nu, med politiska-religiösa strömningar i Europa av radikala, ofta våldsamma, lösningar på komplicerade problem. Det gäller inte bara att se till enkla svar på svåra frågor. Vi behöver också syna de ideologiska (andliga?) rötter som styr den långsiktiga inriktningen. Vad finns det för människosyn? Har man en dold agenda och spelar man med i demokratin för att sedan montera ned den när man får makten? 

Inom en ideologi eller andlig rörelse är trovärdighet viktigt. Det som sägs och syns ska stämma med osynliga motiv och drivkrafter. Stridsropet nr 2 ger ett exempel från Visby kåren. De retreater och den andlighet man erbjuder har en tydlig grund i vem Jesus är och vad han kan göra i våra liv.

Ovanstående text är en redigerad variant av ledaren i Stridsropet nr. 2/2015. Om du inte har närhet till en Frälsningsarmékår där du kan köpa tidningen så kan du beställa här.

 

 

 

Krishantering, mindfulness, kristen tro

Det finns oerhört många omständigheter i vår tid som för människan in i svår stress. Utöver det som tillhör vardagslivet i vårt land så kommer det också närmre oss vilken oerhörd stress människor utsätts för i krigssituationer. Svenska Dagbladet har en artikelserie om psykisk återhämtning och del tre anknyter till just kris- och krigssituationer.

Jag ska inte fördjupa mig i huvudämnet utan endast kommentera kopplingen till mindfulness som finns i den forskning som beskrivs. Professor Elisabeth Stanley citeras och man refererar till hennes arbete med amerikanska soldater. Jag hörde hela föredraget från TED och tycker det är intressanta frågor som tas upp. Insikten att behöva förbereda människor för att möta livshotande situationer samt att ge rätt hjälp för återhämtning är viktig.

Det som jag ändå inte kan låta bli att reflektera över är mindfullness rötter i Buddhismen. Elisabeth Stanley tillbringade själv en tre månader lång retreat i ett buddhistiskt kloster i Burma för att bli frisk ifrån sitt posttraumatiska stressyndrom.

Är det en belastning eller ej att mindfulness har koppling till buddhismen? Jag tror det beror på vilken ens egen andliga hemvist är. En människa som räknar sig som icke-religiös eller har sympatier med buddhistisk filosofi störs säkert inte av det andliga ursprung som finns. Mindfulness blir en teknik som kopplar ihop kropp och sinne och som lär ut användbara övningar. Det forskas på ämnet och man mäter goda effekter vilket betyder att det till en stor del behandlas och upplevs som religiöst neutralt.

Jag har däremot svårt att se att man kan gå in i övningar som dessa om man är en frälst, kristen person som tagit emot Jesus. Det handlar inte om ”religiös beröringsskräck” utan helt enkelt om att man inte ska ha någon annan Herre än Jesus och man öppnar inte sin ande och själ för någon annan Ande än den som Gud har sänt. Problemet, för en kristen som behöver hjälp, är att det i den offentliga vården inte finns någon motsvarighet till mindfulness baserad på kristen andlighet.

Jag kan inte påstå att jag är insatt i detta med mindfulness men av det jag har läst och hört så skulle det mesta av metoderna kunna praktiseras utifrån en kristen tradition. Den avgörande skillnaden är att som kristen söker jag inte svaren i att lära känna mig själv och min kropp utan förenar självkännedomen med att umgås med treenig Gud – en närvarande, helig, älskande personlighet.

Jag förstår att den allmänna hälsovården i vårt land tar till sig nya forskningsrön som uppfattas som religiöst neutrala. Människor behöver hjälp och allt som verkar fungera välkomnas. Problemet är dock att mindfulness inte är religiöst neutralt. Dessutom verkar det inte finnas några allmänt erkända alternativ som utgår ifrån en kristen människosyn och livsåskådning.

Varför har jag då denna misstänksamhet mot buddhismen? Jag ska inte gå på djupet med den frågan men min uppfattning stärktes betydligt när jag under sommarens besök i Singapore besökte ett buddhisttempel. Hela den bildvärld och de beskrivningar som fanns hade en så mörk ton, ibland nästan groteska skulpturer. De gjorde människan så liten, så förtryckt, så utan hopp – ingen nåd och pånyttfödelse erbjuds i detta livet. Här är ett par bilder som illustrerar detta.

Här är ett par tidigare bloggar där jag kommenterat mindfulness. Mindfulness och mat: http://wp.me/p24Nvj-4y samt Mindfulness-vad fyller man sitt sinne med då: http://wp.me/p24Nvj-49

In och ut ur New Age

Jag vill dela denna personligt erfarna och sakliga berättelse från Helena Nilsson. Hennes erfarenhet går från aktiv kristen till enkel meditation, yoga, healing och spiritism och sedan tillbaka till kristen tro.

Det är viktiga 45 minuter. Efter en kort introduktion delar hon sin egen berättelse. Efter ca 18 min berättar hon mer allmänt om vad New Age är, handlar om och vill uppnå.

Från 30 min kommenteras relationen till den kristna kyrkan, den Helige Ande och bönen Fader Vår i förhållande till ”den stora invokationen”. Jag håller inte med om hennes tolkning av frälsarkransens innebörd. Jag ser ingen anledning att tolka författarens tankar så snävt och vinklat.

Klicka på denna länken: http://vimeo.com/81035096

Compassionfokuserad terapi – allt-i-ett, men något fattas

”Compassionfokuserad terapi har utvecklats av Paul Gilbert, brittisk psykologiprofessor, och bygger på anknytningsteori, affektteori, socialpsykologi, kognitiv beteendeterapi, neurovetenskap, evolutionslära och österländska mentala tekniker. Den är en av få terapier som har skam och överdriven självkritik i fokus.”

Närmre en ny frälsningslära än så kan man nog inte komma. Det är intressant att ta sig en seriös titt på vad detta är. Underlaget för mina citat och kommentarer är en artikel i SvD idag. En bok har kommit ut om denna terapi som ska presenteras på bokmässan på söndag. Författarna är Christina Andersson och Sofia Viotti, vilka intervjuas i artikeln.

Psykologi är inte på något sätt en vetenskap som jag negligerar. Den mänskliga själen, psyket, angår oss alla och kunskaper på området är viktiga. Diagnosen på människors tillstånd i det moderna livet är nog ganska lika oavsett vilken tro man har – men lösning på problemen blir annorlunda utifrån min helhetssyn, ett liv med Gud, mot den terapi som beskrivs.

Enligt artikeln handlar det om att utveckla sin medkänsla och få kontakt med sina biologiskt nedärvda system: utforskande systemet, hotsystemet och trygghetssystemet. När medkänslan utvecklas ger det kontakt med det inre trygghetssystemet vilket bland annat har till effekt att man inte är överdrivet självkritisk. Vägen till att uppnå detta goda är övningar i bl.a. visualisering av inre styrka och självacceptans.

Jag får en stark medkänsla för denna genuina längtan efter trygghet, självkänsla och andra goda, livsviktiga egenskaper i en människas liv. Men jag känner mig beklämd över att det erbjuds ännu en så grumlig källa att dricka ur för att släcka denna livstörst. Men så blir det ju när man inte ser människan som en helhet av ande, själ och kropp, skapad av Gud för att ha en kärleksfull gemenskap med honom.

Jag säger inte att kristna människor inte har psykiska problem och inte kan känna otrygghet eller ha dålig självkänsla eller kan behöva en god terapi. Men det blir ändå en annan väg ut ur detta med erfarenheten att Jesus faktiskt har tagit på sig även min skuld och skam i sin död och att han uppstått för att göra mig delaktig av ett nytt liv.

Det finns helt klart nedärvda egenskaper som är både goda och besvärande. Men jag ser dem inte endast som biologiska system. Ett exempel är vår bortvändhet från Gud. Den brutna relationen upprättas inte med aldrig så mycket terapi. Inte ens när den handlar om compassion, medkänsla, och har referenser till alla tänkbara läror och metoder.

I kyrkorna finns århundraden av erfarenhet kring detta som inte kostar en enda terapikrona. Livsvisdom finns samlad i sånger, böner och bibeln. Där kombineras vårt behov att reflektera över livet, få medkänsla, ta emot kärlek som en oförtjänt gåva och bearbeta allt detta i församlingens gemenskap.

Jag tänker på de stora och sanna orden som Augusta Lönborg skrev år 1894, psalm/sång 212: ”Trång är all världen vida, hjälplös var jordisk vän. Själen får ro och fäste allena i himmelen…. Ringaste barn som beder lever oändligt tryggt, mäktar långt mer än hjälten som starkaste fästen byggt.”

När jag läser om de övningar som man ska göra i den compassionfokuserade terapin så innehåller de mycket av vad bönen Vår Fader handlar om. Det var Jesus förslag att vi skall använda de orden i en återkommande övning. Den vänder sig först till min himmelske far, min pappa och bekräftar hans unika egenskaper. Den ”visualiserar” hur hans goda, fullbordade värld blir verklig bit för bit här på jorden. I bönen bejakar jag att det goda är möjligt genom att min medkänsla, min förlåtelse är aktiv. Samtalet med Gud, min fader, avslutas med insikten att livet kan vara svårt och jag ber om hans hjälp i det. Mer ska jag inte förklara . Du kan själv be, tala med din far i himmelen.

Illustration: Rembrandt Den förlorade sonen

Ledarskap för en ny tid. Var god välj!

Jag får många inbjudningar till kurser och utbildningar. Idag erbjöd ett företag en dag med titeln Den vise chefen. Jag blev nyfiken och bestämde mig att kolla upp innehållet, vad föreläsarna har för budskap och vilka de är. Allt såg angeläget ut.

”Den vise chefen – den ny tidens ledarskap” talar Karl-Erik Edris om. På hans hemsida finns rikligt med information. I ett nyhetsbrev ger han bakgrundsreflektioner till Den vise chefen. Han påpekar bristerna i det maktorienterade ledarskapet och skriver bl.a:

…maktens rädslodrivna järnhand då den försöker om inte stärka så i varje fall behålla sitt grepp. Men samtidigt kan jag alltså skönja en hoppfull tillväxt av den underminerande kraften från allt fler människors djupa hjärtcentrerade längtan efter ett annat samhälle och därmed också ett annat ledarskap.

… min övertygelse att nyckeln till en god framtid är ett ledarskap som gör det möjligt för oss människor att hitta de djup och dimensioner av oss själva där rädslan inte kan få nämnvärt fäste.

Det tycker jag är rätt iakttaget och viktiga tankar. Ryckta ur sitt sammanhang! (hela nyhetsbrevet finns här.) Sammanhanget får mig att undra över personens grundläggande livssyn. Det får jag lite mer grepp om genom ett blogginlägg där han kommenterar en artikel om tro och vetenskap.

Enligt mitt sätt att se är därför vetenskapen och religionen lika goda kålsupare. Och den betydelsefulla aspekten av den pågående striden mellan vetenskap och religion är därför inte en strid mellan tro och vetande, mellan
substanslösa, men måhända socialt betydelsefulla, trösterika fantasifoster och fakta utan en strid mellan metafysiska perspektiv på tillvaron.

Och denna strid har enligt min mening potential att utvecklas till något konstruktivt bortom det slags schablonmässiga och föga konstruktiva larmande för döva öron som för närvarande produceras av hånfulla ateister och dogmbekännande religionsförsvarare.

Karl-Erik Edris beskriver kristen tro som ”substanslösa, men måhända socialt betydelsefulla, trösterika fantasifoster” och personligt bekännande kristna människor som ”dogmbekännande religionsförsvarare”. Jag känner inte igen mig!

Som jag förstår det förespråkar han en tredje, metafysisk väg vilken han presenterar i sin bok I ett annat ljus. Mer om detta vet jag inte men jag får veta tillräckligt för att den grundsynen på världen, Gud och människan vill jag inte ha in i mitt ledarskap.

Nästa föreläsare på kursen jag bjuds in till är Björn Natthiko Lindeblad, lyssnarvald sommarpratare 2012. Han talar om inre stillhet som källan till det nya ledarskapet. Han var buddhistmunk i 17 år och hjälper ledaren in i stillheten genom meditation. Man får höra lite av honom och andra föreläsare på inspelade glimtar från en ledardag om Den vise chefen. Han verkar vara en klok, humoristisk och sympatisk människa som har mycket gott att säga.

Men det handlar fortfarande ytterst om en vila och kraft som jag skall finna i mig själv. Där finns en uttalad buddistisk lära. En tro utan ett ansikte, utan en helhetsbild av den andlighet man bjuds in i. (Läs tidigare blogg som anknyter till detta.)

Den tredje talaren, Maria Tornberg lägger till forskningens perspektiv på ledarskap i en ny tid. Det är upplysande.

Det är otvetydigt att det finns en längtan och behov efter föredömen och förhållningssätt när det gäller att leda företag, organisationer – och sig själv(!) i vår globala tid. Det som erbjuds i paketet jag fick idag är fyllt av ingredienser som andlighet, vishet, inre frid, att avstå strävan efter makt mm. Det är som en ny religion. Något som kan hålla ihop det lilla och det stora i livet. Ändå vänder mitt hjärta sig bort ifrån detta. Många ingredienser stämmer med det jag tror på. Men där finns ingen Gud som kommer mig till mötes med förlåtelse, upprättelse, förvandling, evighetsperspektiv och en frälsare som visar vem han är. Där finns inte den sammanhållna världsbild som Guds rike utgör.

Ledarskap är inte medfött eller statiskt. Det behöver man lära sig – hela livet. Men inget går upp mot en sund kristen gemenskap där man är en del av en levande kropp och inte behöver klara av hela paketet själv. Jag väljer fortsatt den väg jag slagit in på.

Andlighet för alla – Sömnpiller till barn – Församlingen som politik

Jag har på eftermiddagen läst tre, till synes, vitt skilda artiklar. Men jag ser att de ändå har en gemensam skärningspunkt i en individs identitet. Vad är dina slutsatser?

Professorn och Jesusforskaren Marcus Borg intervjuas i SvD. Han talar bl.a. om all andlighets lika värde, beskriver sig som bekännande (progressiv) kristen – men  jag har svårt att få ihop hans resonemang både teologisk, andligt och rationellt. Läs artikeln här.

Jag får känslan av att han beskriver en människas egen väg till andlig förnyelse; gott och väl med Jesus som den mest anmärkningsväda människan, men jag ser inte kärnan i kristen tro: Att Jesus är Gud som människa, som dör och uppstår för att ge oss liv. Ett pånyttfött liv som är en mirakulös gåva.

Är kristen tro bara en andlig produkt, en godhetstradition, en ideologi?

Den andra artikeln berättar om barns pillerförbrukning – som i sig är symtom på en samhällssjukdom.

Det återges skrämmande fakta om den ökande konsumtionen av sömnmedel bland barn. Läs här . Artikeln har fler intressanta länkar. Mest upprörd blir jag av att det uppenbart är läkemedelsindustrin som driver på utvecklingen. De erbjuder föräldrar till synes enkla lösningar på komplexa problem.

Vad är vårt gemensamma ansvar för barnen, familjerna?

Till sist har Joel Halldorf skrivit mycket gott och hoppfullt om var vi kan finna visioner och idéer för vår tid när de inte längre återfinns i politiken. ( Tdningen Sändaren, läs här.) Han refererar till Nina Björks bok Lycklig i alla sina dagar och landar i den kristna församlingen som en plats för en hälsosam gemenskap och en sund människouppfattning.

Det som jag ser gemensamt för frågorna i de tre artiklarna är den mänskliga identiteten. Vad gör mig till den jag är? Hur får jag balans och trygghet och en sund identitet? Referensramarna som erbjuds på den stora marknaden handlar om:

– Vad äger jag? – Vad gör jag? – Vad åtrår jag? – Hur mår jag? – Hur ser jag ut?

Det finns många erbjudanden som vill möte de behoven, men grundläggande frågan är: VEM ÄR JAG?

Inget är så vackert och stort som att vara Guds barn. Johannesevangeliet 1:12 Och vår djupaste identitet formas utifrån den eller det vi tillber. Vi får tillbe en (1) Gud i ande och sanning. Joh:4:21-24.

Det är nog därför jag mår så bra. Pris ske Gud!

Korsets efterföljare kontra spirituell änglakontakt

Jag kan inte släppa tankarna kring lite konsekvensanalys av två skilda andliga budskap. I onsdags hade Svenska Dagbladet en intervju med norska prinsessan Märtha Louise om hennes budskap och erfarenheter. Det handlar bl.a. om änglakontakt och hon säger:

 Det är inte så att vi har funnit ”sanningen”. Jag har hittat något som fungerar för mig och Elisabeth något som fungerar för henne. Det är spirituella verktyg att hjälpa oss att komma på plats som människor. Och det känner vi är egoistiskt att hålla för oss själva, därför har vi valt att dela med oss åt andra, säger hon.

(Inte minst intressant att artikeln är publicerad i Näringslivs delen!!)

Kontrasten till detta är lördagens välkomstmöte för åtta kadetter i Frälsningsarmén, dvs de påbörjar sin utbildning till officerare (pastorer). Namnet på deras ring är Korsets efterföljare.

Vad är det för skillnad på att känna till spirituella verktyg – som inte referera till någon sanning utan är något man prövar sig fram med efter hand som det funkar; ett sätt för mig och ett annat för dig – och detta att vara efterföljare till Jesus och det som hans kors står för?

Jesus behövde inte söka sin identitet utan visste vem han var, varifrån han kom och vart han var på väg. (Johannesevangeliet 13:3 mm) Att möta döden på korset var inte resultatet av ett mänskligt offer eller ett religiöst gräl eller en spirituell övning. Det var Guds son som var försoningsoffret för människornas brustna, andliga gemenskap med Evig Gud.

Om man nu inte får kontakt med sin skyddsängel eller om det inte funkar för mig som för dig – vad gör man då? Klagar man till den spirituella styrelsen eller ber man att få pengarna tillbaka för boken? Får man rabatt till nästa andliga kurs för 8000 kronor helgen? (Eller vad det kan kosta?) Budskapet om att det inte finns någon sanning att finna låter inte som ett frihetens goda lockrop. Det ger mig känslan av att vara utlämnad, övergiven.

Alla vi som vill vara korsets efterföljare, Jesu lärjungar, får väl inte alltid till det så felfritt heller men, kristen tro är konsekvent i att bekänna en Gud, en frälsare, en Helig Ande, en väg till syndernas förlåtelse. Dessutom finns vi, om än med många riktningar, i en universell kyrka som bekänner treening Gud. Den kristna gemenskapen finns inte endast till för att förse oss med en relation till Gud utan dess ledare har också till uppgift att ansvara för att lära och liv är sund och att skadade själar får läkedom. Det fungerar inte alltid perfekt i kyrkan men Gud fungerar alltid.

Någon bild på Gud har jag inte men Korsets efterföljare blir man glad av att se.

Mindfulness och mat. Vad kokar det ned till?

Det har publicerats en bok av en buddhistmunk (Thich Nhat Hanh) och en forskare i näringslära (Lilian Cheung) som handlar om att äta med mindfulness. En av författarna uttrycker det som ”ett förhållningssätt som kräver ständig övning, livet ut. Det är inte en diet eller kur.” Så missvisande det då är att boken fått den svenska titeln ”Gå ner i vikt med mindfulness.” Artikeln jag läst är från Svenska Dagbladet. Läs här.

När jag läser artikeln bekräftas de slutsatser om mindfulness som jag tar upp utifrån tidningen NODs senaste nummer. (Läs blogg här.)

Det råder alltså inget tvivel om att denna lära om och träning i sinnesnärvaro har en tydlig koppling till Buddhismen. Riktigt lurigt att förlaget då låter titeln handla om det oförargliga i att gå ner i vikt.

Ett exempel om vad det handlar om ges i artikeln. Så här ska hamburgaren ätas:

”Ge hela din uppmärksamhet till brödet, köttet, såsen, den smälta osten och salladen. Ät helst i tystnad utan att surfa på mobilen eller datorn eller läsa en tidning samtidigt. Känn tacksamhet för att du har råd att välja mat du vill äta och fundera på alla som varit inblandade i processen för att ge dig den här hamburgermåltiden.

Upplev alla smaker, sälta och kryddning, konsistensen av de olika delarna av burgaren, hur varma och kalla de är och lyssna till ljudet när du tuggar. Ät långsamt och andas djupt mellan varven. Fundera på vilka tankar och känslor den här maten väcker.”

Jag kommer att tänka på gamla hederliga råd som jag fick lära mig. ”Låt maten tysta mun!” och ”Tugga maten innan du sväljer den!” Det behövs ingen mindfulness doktrin för att lära ut sund matkultur. Som mindfulness ätandet beskrivs så ser jag framför mig också en inåtvänd och självcentrerad måltid.

Så mycket trevligare är det inte då att praktisera de exempel Jesus ger oss. Be bordsbön och tacka Gud tillsammans för maten och för alla som medverkat till att den kan föda din kropp. Följ Jesu exempel av att dela måltider (säkert långa och pratsamma) med människor av olika slag. Var generös och gästfri. Tänk på andra och inte bara på dig själv.

Dock måste jag inse att hela mindfulness vågen kommer som svar på behov som finns. Det är behov av frid i själen, av andlighet och djup och av redskap för att hantera livets alla frågor, förväntningar, höga tempo och vägval.

Finns det andra svar och livsmönster som kan möta de behoven? Visst finns det det. Men då måste man överge medelsvenskens väg att konsekvent undvika frågor som handlar om att omvända sig till Jesus, försonas med Gud genom att bekänna sin synd, sin bortvändhet och ta emot erbjudandet av ett nytt liv. Av nåd.

Det goda som kommer ut av mindfulness med dess olika kopplingar – om det är ätande eller arbete – är att vi som är kristna får en liten spark i baken när det gäller att praktisera originalet. Den balanserade, kärleksfulla, utgivande och heliga gemenskapen med varandra och med Jesus.

Aningslös andlighet

Det är ju inget nytt att männsikor tror på andeväsen. Svenska Dagbladet redovisar idag en undersökning om huruvida folk tror på ”spöken”,  på att människor går igen eller att man kan ha kontakt med, förnimmelse av en död person.

Ett citat av universitetsadjunkt Sara Duppils är säkert tidstypiskt. Hon kommenterar att 311 000 tittare såg Sjuans program ”Det okända” för en vecka sedan.

”När människor tittar på sådana program blir det som en bekräftelse på deras tro. Jag tycker att det är helt jämförbart med gudstjänsterna som sänds på SVT.”

Helt jämförbart? Jag har faktiskt aldrig tänkt på hur mycket tro som bekräftas i olika slags program och företeelser. Söndagsutflykten till shoppingcentret kan ju också bli en slags kulthandling som ersätter familjegemenskapen i kyrkan. Handlar det bara om att tro på vadsomhelst? Eller har människor en tro som styr deras liv utan att de ens vet om det?

Nog vill jag hoppas på att människor vågar ställa lite högre förväntningar på den andlighet de vill ha i sina liv. Utan att gå in på alla varianter av destruktiv andlighet så borde varje andligt intresserad person ställa några kvalitetskrav. Man bör ju minst veta vem anden kommer ifrån och inte naivt tro att jag som människa kan kontrollera den osynliga världen efter mitt behag.

Kristen tro är mycket andlig. Den Helige Ande är en del av treening Gud. Det är Jesus ande som bor i varje människa som har tagit emot syndernas förlåtelse i Jesu namn. Det är helt tydligt och klart att den Ande som kommer från Gud, är god, evig och samverkar med oss så att vi blir lika Jesus och inte någon annan.

Vill du ha lite god vägledning i sunt och sant om en god ande så läs Johannes första brev, början av kapitel 4. Kriteriet som ges är vem anden erkänner som herre.

Ett exempel i den unga kristna kyrkan på hur det går när Guds Ande möter andra andar finns i Apostlagärningarna kapitel 19:11-20. Guds Ande helar sjuka genom Paulus. Det ledde till en konfrontation med onda andar. En del som nyss blivit kristna erkände tidigare trolldom och deras litteratur i ämnet brändes.

Religionsvetare konstaterar alltså att det finns ett ökat intresse för tron på andar. Det är viktigt för mig (och underbart) att kunna säga att kristen tro, och Frälsningsarméns existens, inte handlar om andliga intressen utan en livsförvandlande gemenskap med treening Gud. Ande, kropp och själ i en god gemenskap.