När litet blir stort

Det är fascinerande hur till synes en liten, marginell händelse kan leda till något stort och bestående. I morse blev jag påmind om en sådan händelse. Den är som ett praktexempel på Guds rikes princip om hur det lilla blir stort, hur en liten gåva av kärlek förändrar stora sammanhang.

Det var morgonbön på Frälsningsarméns Högkvarter i morse och den berörde att vi just nu är inne i bön- och försakelseveckan. Den hålls runt hela världen (kan vara vid olika tider på året) och går ut på att frälsningssoldater och medlemmar försakar och ger till det internationella arbetet. (Aktuell info här.) Försakelsefonden ger den ekonomiska grunden till vår närvaro i ekonomiskt utsatta länder.

Så här började det hela, enligt boken Korsets färger bära del 2, sida 721:

Idén föddes i ett av William Booths stora möten i Exeter Hall i London. Man delade ut gula reverser, på vilka publiken fick teckna de belopp de ämnade ge till ett visst ändamål. En ung officer vid namn John Carleton, som var närvarande, hade inga pengar, men han skrev att han ville försaka sin efterrätt à två pence i tolv månader och så betala in dessa sparade medel till Frälsningsarmén. William Booth läst upp vad som stod på reversen i mötet och uttalade en undran: ”Tänk om vi skulle börja en försakelsevecka lite var?”

Därmed hade det lilla fröet av en tanke från en person kommit i god jord. Gud tog vara på det och gav fortsatt växt. Den första försakelseinsamlingen i Sverige hölls 1886 och gav 7000 kronor. 1888 var det beloppet mer än dubblat till 15.000 kronor. I dagens penningvärde är det 1.027 634 kronor.

Det finns underlag till att reflektera över flera led av lyhördhet och lydnad för Guds stilla röst i detta.

John Carleton fick säkert en så’n där tanke som kan fara genom huvudet. ‘Jag har inga pengar, jag kan inget lova – men…’ Så planterar den Helige Ande en ny tanke. Som han inte stöter bort utan handlar efter.

William Booth kunde ha struntat i vad som stod på det gula papperet. Många lovar ju runt och håller tunt. Men han fick säkert också en ingivelse att läsa upp vad där stod och ge en utmaning. Och här är vi 130 år senare och håller fortsatt på med vår bön- och försakelsevecka.

Det både utmanar och uppmuntrar mig att be om ett sinnelag som vill ge generöst och med glädje. Men också att vara klar över att jag ger inte i första hand till en verksamhet, ett samfund utan till att Guds rike ska komma här på jorden.

Plötsligt händer det – frälsningen

Det finns inget som förklarar vad frälsningen från synd är tydligare än att höra någon berätta om vad som hände. Att ”ta emot Jesus” låter abstrakt, men icke desto mindre sker det något påtagligt.

Foto Oskar Hannler

Åter igen blir jag berörd och uppmuntrad av några personliga berättelser. I tidningen Dagen återger Daniel Webb hur hans liv i kriminalitet och med ett teflonhjärta fick ett slut. Jag citerar:

Det var den 11 februari 2007. Dagen som förändrade allt. För alltid.

– Alla var så vänliga och det ihop med lovsången som mötte mig ledde till ett fysiskt möte med gudsnärvaron, det hade jag aldrig känt tidigare. Och har man väl varit i kontakt med den finns det inget som kan mäta sig med det, det finns inget härligare, oavsett om man åker jorden runt eller vad man gör.

Så när frågan kom om någon ville ta emot frälsningen kunde Daniel inte stå emot.

– Gud fångade upp mig, det var som att jag flög. Jag sträckte upp handen och – pang – det var som en blixt.

– Den gamla Daniel dog där. Mitt hjärta mjuknade och jag gick från att ha hatat allt och alla, till att möta förlåtelsen i Jesus. Jag kände hur kärlek rann in i mig och hur Jesus sa ”Du är med mig nu, du är förlåten”.

Jag slås åter av enkelheten i frälsningen. Det handlar inte så mycket om min aktiva handling som att jag låter något ske. Jag står inte emot, jag resonerar inte fram och tillbaka – jag gensvarar bara på den andliga beröring som kommer. Jag säger ‘ja’ till Jesus, låter honom komma in. Och det får bli som det blir.

Det finns en vila, ett positivt tillåtande i detta. Låt ditt rike komma! Låt din vilja ske! Låt din nåd rena mig! Låt ditt liv skölja över mig!

En liknande berättelse kommer från Sebbe Stax, tidigare medlem i hiphopgruppen Kartellen. En dokumentär kan ses på SVT Play till den 28 mars. I flera intervjuer har han delat sitt vittnesbörd. I DN april 2015 säger han:

 Där i kyrkbänken kom Jesus till mig. Jag kan inte förklara vad som skedde, men plötsligt vek mörkret åt sidan och jag kände att jag kunde förlåta den Sebbe som gjort så mycket ont.

Nu behöver man ju inte komma från ett liv i kriminalitet för att behöva bli frälst. Men det måste nog till ett mått av ärlig självinsikt. Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka, säger Jesus (Luk. 7:31). Det behöver gå upp för mig att något är inte som det borde och kunde vara.

Daniel Webb kom in där lovsång sjöngs och gudsnärvaron drabbade honom. Så kan det vara. Man vet inte att det man kallar ljus i sitt liv är ett mörker – förrän man möter honom som är Världens ljus. Man vet inte att man varit andligt död – förrän det nya livet omskapar mig.

Nya Stridsropet – i jakten på frälsning

Jag vill presentera en gammal bekant i nytt format – Nya Stridsropet. I min ledare i nr. 1 skriver jag bland annat:

Analysföretaget Kairos Future presenterade i december 10 omvärldstrender som de menade kommer att påverka 2016. De skrev så här i introduktionen. Med en värld i kaos kommer nationer, företag och individer att ägna 2016 åt självrannsakan, omprövning, nya lösningar och jakten på frälsning.

Frälsningen kom på tal i en punkt om att vi kommer att söka oss mot en ny enkelhet. Det benämndes som ”självfrälsning”, att vi befriar oss själva genom att städa kroppen och göra oss av med materiellt överflöd. Kvar blir det som väcker lust och engagemang.

Det där låter ju som en introduktion till en frälsningssoldats livsstil. Läser man dessutom övriga spaningar, bl.a. nya värderingar (långsiktigt engagemang i ställer för punktinsatser) och en ny överlevnad (i betydelsen stå emot alla yttre intryck)så är det bara en grundläggande del som skiljer sig från vårt lärjungaskap.

Vi frälser inte oss själva. Det är bara Gud som kan förlåta oss vårt andliga trots och ger oss nytt liv, ett överflödande liv. Inte som belöning för vår godhet utan som ett kärleksfullt svar på vår tomhet och ånger. För att få del av det spanar vi inte ovisst framåt utan bygger på det facit vi har genom att se tillbaka på vem Jesus är.

Nya Stridsropet kommer at handla om ständigt aktuella frågor. Och vi är glada över att få presentera dem i en ny förpackning och kunna nå ut till många fler läsare.

Här är länken till Nya Stridsropet som e-tidning.

Välkommen in i gemenskapen. Frälsningen behöver du inte jaga efter. Frälsaren, kommer till dig där du är. På näst sista sidan i Nya Stridsropet finns den här bönen. Där kan jakten sluta.

Trevlig läsning!

Medberoende och medtroende

Jag bläddrar genom tidningen nu ett par veckor före julafton. Där finns sex helsidor med annonser för vin och ytterligare sju annonser i något mindre format. Det är väl ingen nyhet att alkoholen inte längre endast är ett sällskap vid högtidliga tillfällen utan har för många blivit ett vardagsumgänge.

Jag hörde delar av ett program i Kunskapskanalen där man redovisade att alkoholkonsumtionen är störst bland de som har det gott ställt och ökar bland pensionärer. En glädje är att det minskar bland ungdomar.

Alkoholen är en bedräglig tröst och en opålitlig vän. Den negativa effekten drabbar även alla runtomkring missbrukaren.  Och ju bättre ställt en person har dess längre bevaras fasaden och de medberoende blir indragna i en inte så lustig dans.

Frälsningsarmén har samlat flera röster om hur det är att vara medberoende och hur man kan komma ut ur missbruket. På hemsidan (länk här) finns även ett test om man är för snäll. Lyssna till Benita och hör vilka tankar medberoendet medförde. Hör Linda och hur en lärare och frälsningssoldat blev hennes räddning ur drogerna. Se vilka du kan kontakta i Frälsningsarmén för att få hjälp.

Om man som medberoende dras ner i ett helvete så kan man som medtroende vara den som hjälper att lyfta någon ur misären. Med det menar jag inte att jag som kristen har ansvar för att stoppa någons missbruk eller dra honom till gudstjänster. Man kan som välvillig medmänniska också hamna i medberoende och belastas med ansvar för att någon inte blir befriad, frälst fort nog.

Som medtroende finns jag med som förebedjare och vän. En vän som också kan dra gränser. Jag kan ha en ställföreträdande tro genom att hålla fast vid att Guds kärlek gäller alla. Jag kan å någon annans vägnar proklamera att genom Jesu seger på korset så HAR ljuset brutit fram och ondskans mörker och lögner är avslöjade – även i vår tid. Men det avgörande steget, den djupa viljan att bekänna, lämna det gamla och börja på nytt med Jesus, det beslutet är personligt. Det kan jag inte ta å någon annans vägnar.

De annonser som passerar mig obemärkt, eller som jag noterar med irritation, kan vara en stor frestelse för de som försöker stå emot alkoholdjävulen. Jag ska inte komma med några förnumstiga råd till den som känner sig svag. Däremot vill jag uppmana oss som är starka i denna fråga att använda vår styrka till att vara medvandrare, en medtroende i någon annans liv.

Nedan har du berättelser från Benita och Linda som både utmanar och  uppmuntrar.

 

Att göra trasigt helt

Detta är en ledartext i Stridsropet Almedalen special, som delas ut i Visby under Almedalsveckan.

Ringmuren har rasat på sina ställen. Österport drabbades i februari 2012. Det var inte främst yttre krafter som åstadkom det. Raset berodde mest på inre svagheter. Under tidigare år har muren reparerats med fel material. Modern cement släppte inte ut fukt på samma sätt som kalkbruk.

Om en människa ”rasar”, går sönder beror det ibland på yttre krafter. De är uppenbara. Sjukdom, kränkningar, misshandel, missbruksproblematik. Ibland är det inre, lite mer svårupptäckta orsaker som självförakt, ångest med mera. När raset väl har inträffat är kunskap om orsaken en del av lösningen. Men viktigast är ändå vilket material man använder för att åter bygga upp människor som gått sönder.

Det som är långsiktigt hållbart för både murar och människor är att använda ursprungliga tekniker och naturmaterial. Genvägar med moderna, snabbverkande lösningar kan vara förödande.

Vi tror att varje barn och vuxen består av ande, själ och kropp. Frälsningsarmén har en stark kallelse att finnas till för människor som rasat, gått sönder. Den tjänsten uttrycker vi ibland med orden ”soppa, tvål och frälsning”. Ibland handlar det bokstavligt om att få något i magen och rena kläder för att få självkänslan tillbaka. Ibland får orden symbolisera att kroppen och själen behöver lite akut livshjälp. Men, man blir inte återställd av dessa två delar som är första hjälpen.

”Frälsningen” står för det i vårt uppdrag som är en långsiktig renovering. Ja, jag vill faktiskt påstå att det handlar om att bli en ny skapelse. Upprättad, sammanfogad med originalmaterial och ursprunglig teknik. Frälsningen handlar inte om något jag gör utan om någon jag blir när Guds kärlek och förlåtelse får sätta ihop mig igen, skapa ett nytt och rent hjärta.

Vi finns naturligtvis till för alla, utan åtskillnad. Med både första, andra och tredje hjälpen arbetar vi för att ge människor en tryggare tillvaro. Men utöver att ge hjälp är vår kallelse också att vara ett sammanhang, en plats för relationer där man kommer hem till vilan i Guds nåd.

Några konkreta exempel om vad denna mänskliga renovering och nyskapelse handlar om kan du läsa om i denna tidning. Gud välsigne dig.

Du som inte har tidningen kan läsa flera berättelser om människors väg till Gud genom att klicka på länken här till Frälsningsarméns hemsida.

En syndabock kan vara bra att ha

Denna morgon möts jag tidigt av begreppet syndabock. Och sedan fortsätter ordet ”synd” att komma upp i andakten jag läser på väg till kontoret. Och sedan finns betydelsen med i en kommentar om Påvens klimat encyklika. Så det är lika bra att skriva om detta.

Först ut är Berglins teckning, redan på sidan 2 i morgontidningen SvD. Det handlar om vems fel det är att sommarvädret är så dåligt. Vi får en intressant lösning. Och har man lite bibelkunskap så förstår man sammanhanget med en syndabock. Stackars herr Mjölvred.

Bakgrunden till begreppet syndabock är Guds ordning för att ge försoning, syndernas förlåtelse, mellan honom och Israels folk. Så här står det i 3 Mosebok kapitel 16:

20När Aron har fullbordat försoningen för helgedomen, uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande bocken. 21Han skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och över den bekänna israeliternas alla skulder och brott, alla deras synder, och därmed lägga dem på bockens huvud. Sedan skall bocken föras ut i öknen av en man som står beredd. 22Bocken skall bära alla deras synder med sig ut i ödemarken och släppas lös där ute i öknen.

Sedan följde alltså min dagliga läsning av Oswald Chambers, där han säger följande (min översättning):

Vi behöver inse det faktum att synden existerar och inte endast är ett tillkortakommande. Synd är ett medvetet uppror emot Gud, och antingen måste synden eller Gud dö i mitt liv. Nya Testamentet handlar ytterst om denna fråga – om synden härskar i mitt liv så kommer Guds liv i mig att dö; om Gud härskar i mig så kommer synden i mig att dö bort.

Ja, frälsningsbudskapet är faktiskt så enkelt när det ställs på sin spets. Och det är därför vi heter FRÄLSNINGSarmén och inte hjälparmén eller sång- och musikarmén eller socialtjänstarmén eller soppa- och tvålarmén eller lek-och kolloarmén – även om vi som en frälsning-från-synd-armén gör dessa saker som uttryck för Guds kärlek och hans utsträckta hand.

Nästa möte med begreppet synd var Joel Halldorfs ledare i tidningen Dagen om Påvens encyklika om miljöfrågorna. Han säger att Påvens budskap handlar om att

Varken teknik eller utveckling kan rädda världen, utan människor måste omvända sig. Han gör alltså den ekologiska krisen till en moralisk fråga.

”Omvända sig” – med andra ord, frälsning, räddning, omvändelse från synd.

Världen blir liksom lättare att förstå och lösningarna enklare att finna när man kallar saker vid dess rätta namn. Förändring är bra. Det kan alla åstadkomma. Förvandling av hjärta och sinnen är bättre. Det åstadkommer endast Gud genom att vi kan lägga bort vår synd. På syndabocken Jesus. Som inte behöver förvisas till en svensk barrblandskog utan som steg ner i dödsriket och vände tillbaka med den eviga sommaren, evighetens nya liv, till alla som vill ta emot.

Jag önskar dig en glad sommar, oavsett väder, med frälsningens sol som skiner på dig.

Ursprung som håller

Man kan inte tala om Frälsningsarméns 150 åriga historia utan att nämna kvinnans roll. Och den frågan blir bara förståelig om man lär känna ursprunget – William och Catherine Booth. Man anar lite av tonen i deras relation genom Williams uttryck ”she was the maker of me”- hon gjorde mig till den jag är.

När jag i 20-års åldern funderade på min eventuella kallelse till officer hade det stor betydelse att få läsa Catherine Booths texter. När jag tvivlade på att 70-talets Frälsningsarmé hade någon framtid mötte jag där den tidlösa grundkallelsen som Gud format oss efter.

Hennes första skrift handlade om kvinnans rätt att predika. Hon tar grundligt itu med alla relevanta bibeltexter och driver argumentationen framåt med underlag av den tidens teologer. Men huvudfrågan är inte feminism och jämställdhet utan det enkla faktum att Anden kallar kvinnor att predika och Gud välsignar det med att människor blir frälsta.

Med starka ledargestalter som grundare finns det naturligtvis en risk att identiteten byggs kring dem. William och Catherine hade sin beskärda del av egenheter och Frälsningsarmén har gått igenom kriser, men här finns vi fortfarande! Från en ringa begynnelse som en lokal företeelse, Östra Londons Kristna Mission, till en världsvid Frälsningsarmé i 126 länder har vi inte kommit utan att Gud ville det.

Den radikalitet som fanns i begynnelsen har till och från slipats ner genom kulturella influenser och mänsklig svaghet. Kvinnans jämlika roll är inte lika lätt att upprätthålla som gift när den traditionella rollfördelningen av manligt-kvinnligt tar över. Men trots kulturell försiktighet finns alltid vårt historiska ursprung kvar som inspirationskälla till dem som vill vara radikala efterföljare till Jesus i vår tid – på samma sätt som William och Catherine var i sin tid.

Med detta sommarnummer av Stridsropet ger vi dig extra mycket läsning och en hel del om vår 150-åriga historia. Det innebär att du blir upplyst, allmänbildad och förhoppningsvis uppmuntrad. Men det räcker inte. Låt mig avsluta i god Catherine Booth anda. Hon kunde skriva skarpt och välgrundat om både faran med alkohol och djurmisshandel. Men framför allt var hennes ärende människors medvetna frälsning. Vid 17 års ålder hade hon en tid av kris. ”Jag vägrade bli frälst genom logiken” sa hon och bad länge om en inre erfarenhet av frälsningsvisshet. Och den kom.

Må du denna sommar också få stunder då Guds Ande bekräftar i din ande att din synd är förlåten och du får vara Guds barn, genomlyst av hans renhet.

(Texten är publicerad som ledare i Stridsropet nr 6-7/2015)

Vill du läsa en god sammanfattning av hur Frälsningsarmén startade och hur vi blev det vi är, så finns här en länk till en artikel från 2012, 100 efter att William Booth dog. Den är skriven av Nils-Erik Karlsson.

Följ även med vad som händer under den internationella 150 års kongressen Boundless. Länk till hemsidan här.

Glädjen att bli funnen

Jag var för många år sedan i en park som bestod av en del vildvuxna snår. En liten pojke på cirka fem år sprang fram och tillbaka på stigarna. Hans pappa som var med ropade till sonen: ”Kom hit, du kan komma vilse!” Sonen svarade: ”Men jag tycker om att komma vilse!”

Jag anade i pojkens tonläge och av situationen att glädjen handlade om att bli funnen. Buskaget var inte större än att en liten kille kunde uppleva sig vilse medan pappa hela tiden hade koll på läget. Det kittlade i magen av spänning att bli hittad.

Denna barnalek återger en underbar sanning som återkommer i Jesu berättelser. Som barn eller vuxna tappar vi bort oss i livets villervalla. Men Gud är en god far som söker efter det förlorade och leder de vilsna rätt.

Detta tema återkommer i en av Frälsningsarméns väl etablerade men mindre kända verksamheter – eftersökningsbyrån. Jag fick årsrapporten för 2013 i min hand och läser att man under året fann 57 personer och arbetade med totalt 76 ärenden.

Visst låter det som underbara goda nyheter att få säga ”vi fann 57 personer”. Det är minst 114 lyckliga människor, men säkert många fler eftersom den letande och den funne inte var ensamma om att lida av saknaden. Kristine Falk är den ende anställde i detta arbete men hon har hjälp av med-detektiver från Frälsningsarmén i nära 100 länder. Så här kan en berättelse om återfinnandets glädje vara (namn och platser fingerade):

Marcello kom från Chile till Sverige på 1980-talet för att jobba. Här träffade han Marias mamma och deras romans slutade med att Maria föddes. Marcello bodde aldrig tillsammans med Marias mamma så när Maria växte upp träffade hon bara sin pappa någon enstaka gång. När Maria kom upp i 20-års ålder sökte hon efter Marcello och upptäckte att han flyttat till Australien. De fick kontakt under en två års period, men sedan avbröts den igen. Den här gången lyckades Maria inte hitta honom på egen hand, så hon vände sig till Frälsningsarméns Eftersökningsbyrå och bad om hjälp.

Eftersom den sist kända adressen var i Australien, skickade vi ärendet till Frälsningsarmén där. Själva sökandet tar oftast lång tid och den här gången var inget undantag. Efter sju månaders sökande meddelade våra australiensiska kollegor att man funnit Marcellos syster. Det visade sig då att Marcello återvänt till Chile. Systern, som hade Marcellos kontaktuppgifter, ville inte lämna dem vidare direkt, men lovade att meddela honom att hans dotter sökte efter honom. Det blev en nervös väntan, men efter en tid hörde så Marcello av sig direkt till Maria och kontakten kunde till slut återupptas.

Lukasevangeliets kapitel 15 kallas ibland de förlorades kapitel. Men egentligen borde det benämnas de återfunnas kapitel. Läs om de lyckliga sluten här. Vill du veta mer om vad Eftersökningsbyrån kan göra för dig klickar du här. Vill du leka kurragömma och bli funnen söker du upp några barn och sätter igång. Är du vilsen i livet fast du är hemma kan du läsa Jesu berättelse i Lukas 15, tänka dig in i det/den förlorades roll och be till Gud, din Fader i himmelen om att få bli funnen av honom.

Kristine Falk

Finna frihet på kvinnofängelset

”Varför är jag så olycklig?” frågade en intagen på kvinnofängelset i Ystad. Det är en fråga som civilmedlem Gunnar Bemlander tycker om att höra. Och du kan höra hela hans berättelse i det ca 4 minuter långa videoklippet.

Innan han blev frälst tänkte han om de så kallade kriminella ”lås in dom så dom inte kommer ut och stör mig.” Med det ändrade Jesus på.

En man som besöker ett kvinnofängelse tycker jag är en lämplig berättelse med anknytning till Internationella Kvinnodagen den 8 mars. Klicka på bilden så kan du starta film

en.

 

 

Evolution och jungfrufödsel

Jag har tänkt på det här med evolutionsteorin och Jesu människoblivande, jungfrufödelsen. På något sätt hänger det ihop.

Det finns ju ingen som har bevittnat skapelsen hur den gick till. Och de bevis som finns för arters uppgång och fall är ju ett ofullständigt pusselverk. Fossila lämningar ger glimtar om en tid som varit men inga kompletta berättelser finns. Guds skapelseverk finns det inte heller några ögonvittnen till. Så jag bortförklarar inte att vi står här med ofullständig fakta om jordklotet och hur det en gång varit.

Som jag förstår evolutionens mest troende förespråkare så är mänskligt liv resultatet av hur enkla arter utvecklats till mer komplexa sådana. Utveckling inom en art har kunnat konstateras men ett allvarligt problem är att det inte finns något bevis för att ett djur inom en art successivt övergått till att bli en annan art.

Jag har inget emot naturens utveckling som sådan. Geologi, fossiler och sånt är spännande. Problemet, eller mysteriet som dyker upp när vi tänker på människans tillkomst, är att vi inte endast är biologiska varelser utan också andliga. Vi har en själ. Vi är moraliska varelser. Djuren har sin själ. Människan har sin själ. Om evolutionen då vore verksam så är min fråga – varför har människan inte utvecklats till att bli en god varelse? Det borde rimligtvis ha visat sig under några miljoner år att det mänskliga samhället tjänar på att vi lever i fred och är goda mot varandra. I stället ser vi ständigt nya raffinerade sätt av ondska och förtryck. Övergivna barn, övergrepp via internet, krig, terrorverksamhet, billig arbetskraft i slavliknande förhållanden mm.

Hur kommer jungfrufödseln in i detta sammanhang? Jo, utvecklingen av homo sapiens som art eller som social varelse har inte kunnat framavla en god människa. För vår natur är fördärvad. Bibeln återberättar att ett tusenårigt tema handlar om hur Gud haft för avsikt att återskapa människans rena natur. Han har velat hela det som blivit brustet. Han har velat ge oss ett hjärta, en ande som inte var påverkat av den nedärvda synden. För att få till renheten i de nya ”arvsanlagen” behövde denna gudamänniska (ja, kan man säga övergången mellan den gamla arten och den nya arten?), vara befriad från arvsynden. Det var därför Gud lät den Helige Ande befrukta Maria i en jungfrufödsel så att Jesus hade Guds anlag. Han talar med rätta om sin Fader. Och han ger oss rätten att bli Guds barn, att också vi kan säga Vår Fader, du som är i himlen…

Evangelieförfattarna döljer inte det faktum att bakgrunden till Jesu födsel chockade samtiden. Det var inte ett hedersbrott de reagerade på. Det var ett oförklarligt mirakel. Hans bröder, och även tidvis mamma Maria, var skeptiska till hans anspråk. Men, hans gudomliga ursprung bekräftades i uppståndelsen och i att Faderns ande kom över alla efterföljare, som han lovat.

Det här låter väldigt teoretiskt, men teorin om att Guds ande överförs till mänskliga kroppar omsätts ständigt i praktiken. Det är inte en förbättring, en evolution av vår gamla natur som utvecklats genom andliga övningar. Det är ett nytt liv. Förutsättningen är att jag medvetet bryter med den gamla naturens herravälde (bekänner min synd) och tar emot Guds förlåtelse. Då sker ett under, en ny födelse, en slags inympning av Jesu natur i mig. Vårdar jag det nya livet så utvecklas det och bär frukt.

Som ytterligare underlag till de här frågorna – och det viktiga sökandet efter den mest hållbara sanningen om människans ursprung och hur vi skall få till en god värld – så är här länkar till ett par av veckans inlägg i debatten.

Från Stefan Swärd om vikten att försvara kärnfrågorna. Från föreningen Genesis om utvecklingsläran och kristen tro. Från Dagens Nyheter tredje inlägget i en inte helt enkel debatt mellan ledarskribent Lena Andersson och Ann Heberlein utifrån Biskop Antjes svar. Stefan Gustavson tar i sin blogg upp om hur jungfrufödseln debatteras.

Jag vill också avsluta med en sång som jag redan hört två gånger denna morgon, så jag tar det som en fingervisning från Gud att dela den. Olof Hartmans underbara text förklarar orsak och verkan i den nya människan. ”För att du…vet vi…därför…”. Här en musikvideo som illustrerar övergången från mörker till ljus, den nya skapelsen som Gud erbjuder.

Länkar till bibelreferenser: Den nya människan. Efesierbrevet 4:23-24. Vara Guds barn, födda av hans Ande. Johannesevangeliet 1:12-13. Matteusevangeliet 6:8-15.