Ordinera, ge fullmakt, kvalitetssäkra

Inom många yrken är det viktigt att legitimera utövarna. Oftast handlar det då om att garantera tredje persons säkerhet. Der gäller till exempel sjuksköterskor, optiker, läkare och för den delen chaufförer som ska ha körkort och piloter som ska ha flygcertifikat.

I lördags legitimerade Frälsningsarmén sex personer till att bli frälsningsofficerare. Fast vi kallar det att de får en fullmakt, blir ordinerade, invigs. Vi säger inte att de är fullkomliga, färdiga eller felfria. Men vi bekräftar att deras bekännelse, erfarenhet och personliga förmågor gör att de kan leda och agera i Frälsningsarméns namn.

En ordination är en ömsesidig företeelse. Det personlig förbundet med Gud (som skrivs under två dagar före ordinationen) offentliggörs i en publik händelse. Då tas löften emot, Guds kallelse bekräftas av samfundet, personen ordineras till att vara tjänare åt Evangeliet och befullmäktigas som officer i Frälsningsarmén.

Den oinvigde kan säkert undra på vilket sätt tredje person skulle drabbas om någon ger sig ut för att vara frälsningsofficer utan att ha fullmakt på det. Men man ska faktiskt inte ta lätt på att någon gör anspråk på att vara en andlig vägledare utan att ha omgivningens bekräftelse på att personen är seriös och har med treenig Gud att göra.

Eftersom den kadettring som blev löjtnanter i lördags har som namn Ljusets budbärare var det intressant att googla lite på hur detta begrepp används. Det är inte alls självklart i Sverige eller Europa att människor utanför kyrkan associerar ”ljuset” i detta fall till Jesus, Världens ljus.

Jag fann lätt flera exempel på människor som kallar sig Ljusbärare. De kan ha fått epitetet från en andlig guide, från en annan människa eller så kan man göra ett test för att se om man är ljusbärare. Uppgiften för en sådan person ska vara att ge ”stöd till vilsna själar, ge insikt om varför vi egentligen är här…vara ambassadör för andra sidan…ha nära kontakt med sina andliga och mediala förmågor” med mera.

Jag tror inte att dessa ljusbärare innebär någon större fara för sin omgivning rent allmänt. Men om man är en andlig sökare och vill ha kontakt med den Gud som kan förlåta synd, ge pånyttfödelsens gåva, ta bort skuld och ge mig ett säkert hopp om evigheten – då blir man grundligt vilseförd av dessa självutnämnda andliga vägledare. Vem har legitimerat dem, gått i god för att deras lära är beprövad och att det finns några ansvariga som kan vidta åtgärder om felaktigheter skulle förekomma?

Nej, vill du lära känna Gud, tala med en person som är legitimerad genom omgivningens bekräftelse och en offentlig bekännelse att stå på. Därmed kan jag med förtroende rekommendera de sex nyinvigda officerarna, som är bärare av det ljus som strålar fram genom Jesus. De är kvalitetssäkrade när det gäller kristen andlig vägledning. Det har de papper på.

Invigda och befullmäktigade löjtnanter i Frälsningsarmén: Peter Manninen, Fanny Ljungholm, Myriam Divert, Sarah Dahlberg, Isak Borén, Maria Anttila.

 

 

 

 

 

Den är närmre än du tror – människohandeln

Sätta ner foten. Spetsa öronen. Skärpa blicken. Tala klarspråk. Det är nödvändigt. För det pågår människohandel i Sverige.

Helvetet på jorden är ibland uppenbart. Det finns förfärliga orsaker som krig, missbruk och förtryck. Men när det gäller människor som arbetar och lever under slavliknande förhållanden i Sverige så är de helvetiska förhållandena något som finns i det fördolda. Men man kan träna sig att se, man kan lära sig hur man reagerar och vi kan då tillsammans agera för en svensk lösning på ett svenskt problem.

Frälsningsarmén kommer att ägna sommarmånaderna åt att lyfta fram denna fråga. Varför gör vi det?

När vi använder begreppet ”helvetet på jorden” så är det inte endast ett bildspråk för människor som lever i omänskliga situationer. Helvetet är Djävulens intressesfär. Ofta har den en prydlig fasad. När man läser lite mer om människohandel så förstår man att det inte handlar om några få fattiga individer som hamnar i olyckliga omständigheter. Handeln drivs av målmedvetna, ekonomiskt starka och inflytelserika personer som står i ondskans tjänst.

Den starkaste drivkraften i all handel är att gå med vinst, att få bra utdelning. I en artikel i Svenska Dagbladet nämns att människohandel är den mest lönsamma kriminella verksamheten i Europa. Om de flesta inte kan identifiera sig som skyldiga till kriminell verksamhet  så berör nästa faktor fler. All handel hålls vid liv tack vare efterfrågan.

Efterfrågan på sexuella tjänster ökar bland annat på grund av ökad konsumtion av porr, vilket även går ner i åldrarna. (Fakta, Real Stars.) Även efterfrågan på billig arbetskraft drivs på av vanliga människor. Vi är oftast inte medvetna om vilka personer som står längst ner i producentkedjan och ger oss lite billigare varor eller tjänster. Informationen är sannolikt inte lätt att få tag i.

Drivkrafterna bakom människohandel kan sammanfattas med ett ord: Synd. Vårt engagemang i frågan har alltså att göra med vårt namn – Frälsningsarmén. Följande fakta står på vår hemsida om människohandel:

Hela verksamheten är uppbyggd kring skuld, skam och hot mot barn och familjer i de utsattas hemländer. Enligt officiell statistik drabbas ca 500 människor per år av människohandel i Sverige. Även om den siffran såklart är oacceptabelt hög, så är den tyvärr bara en ledtråd till vad som faktiskt pågår.

Om Djävulen står bakom det helvete som människor genomlider så vet vi att Gud är den som har makt att med sitt ljus bryta det mörkret. Det är ingen lätt sak att gå emot organiserad brottslighet och Frälsningsarmén ger sig inte heller in på det som är polisens sak. Men vi har en avgörande drivkraft när vi engagerar oss i det faktum att Gud just nu är aktiv och delaktig i det goda som sker både i himlen och på jorden.

Ondskans drivkrafter kan brytas och skuldens börda över människors själar kan lättas. Både hos förövare och offer. Grunden till det påståendet är att Jesus död och uppståndelse var en verklig historisk händelse för 2000 år sedan. Gud demonstrerade då sin makt över Djävulen och det innebär i sin tur att vi kan tjäna och verka ”i Jesu namn”. Det är han som kan bryta syndens makt i människors liv idag.

De tre huvudinriktningar som vi arbetar med är att agera förebyggande, att erbjuda boende med rehabilitering samt återintegrering i samhället.

Här finns en länk till vår hemsida med hänvisning till mer fakta samt exempel på vad vi gör både i de lokala verksamheterna och i samarbete med andra. Till exempel ECPAT och Länsstyrelsen. Här är ett tidigare blogginlägg där jag utgår från ett samtal med några personer i det konkreta arbetet.

 

Socialt arbete i frikyrkorna

Hur svårt kan det vara?

Eller – Hur är vi enkla tjänare som går den extra milen och samtidigt professionella utförare under socialtjänstlagen?

Kyrkans diakonala arbete har på sätt och vis kommit tillbaka till utgångsläget vid 1880-talets slut samtidigt som vi är en del av det moderna samhällets regelsystem. Gemensam nämnare är att behoven är många och stora. Också i vår tid behöver vi säga: Ser du ett behov – gör något! När människor lider nöd behövs både en kallelse från Gud, handlingskraft och ett gott omdöme för att hantera regelverkens krav.

Kom och hjälp bland barnen! – Men först ska vi ha ett utdrag ur belastningsregistret och så ska du gå kurs I trygga händer. Kom och hjälp i soppköket! – Men först ska du utbildas i livsmedelshantering. Öppna era gårdar och hem för flyktingen! – Men besiktiga först brandceller och ventilation. Öppna er kursgård för ensamkommande flyktingungdomar! – Men se till att ni vinner upphandlingen!

Regelverk finns av en anledning men de borde inte få komma i vägen för den kärlek från Gud som behöver bevaras i våra hjärtan och det mod som den helige Ande ger. Den teologiska reflektionen och det andliga livets förankring i Jesus sinnelag är omistlig. Men vi behöver också gå till handling på ett genomtänkt sätt. ”Genomtänkt” kan i detta sammanhang betyda att man vågar börja i det lilla, lära och vara trofast där, för att sedan kunna ta sig an större utmaningar.

Det sker mycket som är bra utanför kyrkan. Genom sociala medier uppstår nätverk som samordnar att givare och mottagare finner varandra. Vi minns uppmärksamheten när Vi gör vad vi kan gruppen och Refugees Welcome relativt snabbt kom igång med att hjälpa flyktingar och samlade in miljontals kronor. Detta, till synes, utan att låta sig hindras av eventuella regelverk eller strukturer. Det kan finnas både dumdristighet och godhjärtat mod i ett sådant tillvägagångssätt

Låt oss se hur det var när Frälsningsarméns sociala verksamhet startade upp i Sverige. Hanna Ouchterlony, pionjär och ledare, fick en kväll en påringning på sitt kontor. Två kvinnor stod där, varav den ena hade hittat den andra på gatan gråtande och förtvivlad över att vara en ”fallen kvinna”. Denna ville återvända till sitt hem, långt borta från huvudstaden, men Hanna hade inga pengar till det. Hon kom att tänka på en bekant, en officer vid ett stockholmsregemente, fick kontakt med honom och därmed en gåva som bekostade resan.

De prostituerade kvinnornas situation gav henne ingen ro. Var detta en kallelse från Gud att öppna ett räddningshem? I likhet med Gideon begärde hon ett tecken om en ekonomisk grundplåt. Men väntan på tecknet var inte passivt. Vilken rik person skulle hon kontakta?  Hemkommen från en resa orkade hon inte besöka någon. Men en dam sökte upp Hanna Ouchterlony i ett annat ärende och de kom att samtala om frågan som var på Hannas hjärta. Samtalet utmynnade i en överraskande gåva på 1000 kronor, ca 70.000 kr idag. ”Nu var tecknet givet, och det gällde att i tro skrida till handling.” Och till slut, efter att grannar i flera fastigheter vägrat bo intill gatans kvinnor, började verksamheten i en lägenhet och strax därefter i ett hus som blev ett Räddningshem. Det motsvaras idag av våra boenden för kvinnor som flyr från hot i hemmen eller människohandel.

Det jag tar till mig från den tiden och som är centralt för vår tid är att allt, både nöden för människor, process och resultat är ett uttryck för evangeliets fullhet. Detta formulerades av Hanna när hon skriver ett upprop en månad senare i Stridsropet, februari 1890: ”… Genom kärlek, tro, bön och ihärdigt arbete skola vi segra, trots många missräkningar, mycken ångest och många tårar. Förändringen måste begynna inifrån, frälsning genom Jesus Kristus från synden…”

Jag anar att det som idag orsakar oss missräkningar, ångest och tårar kan ha andra orsaker än för 126 år sedan. Likväl är det en bestående erfarenhet att vi kan stöta på problem som har sin grund i myndigheters regelverk, den allmänna opinionen, finansieringsvägar eller att finna medarbetare som är både brinnande i sina hjärtan och professionella. Men kyrkorna idag har en rik historia och ett levande Guds ord att hämta inspiration ifrån och kan därför ha en hälsosam helhet av värderingar och kompetens.

Tro och handling

I Jakobs brev tas frågan upp om den klassiska dualismen mellan tro och gärningar. Slutklämmen i resonemanget är att tro utan gärningar är död. Att tro på en enda Gud är rätt och viktigt. Men saknar någon kläder och mat skall man hjälpa till. Tron behöver de kärleksfulla handlingarna för att bli synlig. Och gärningarna ska vara ett vittnesbörd om tron. Detta hör också ihop med Paulus utläggning i Romarbrevets början. Det är inte vår duktighet att leva klanderfritt som ger oss rättfärdighet utan endast tro på Jesus.

Hur har då denna teologi tillämpats i olika tider? Väckelserörelserna gjorde i slutet av 1800 talet betydande insatser för människor som levde i fattigdom och misär. Men lokala initiativ var inte nog. Jag kan inte låta bli att bli imponerad av den stora människokännedom och det genomtänkta tillvägagångssätt som ledde till att Frälsningsarmén skapade en central organisation av slumarbetet kring 1890-talet. Verksamheten fick ännu mera fart efter att fru stabskapten Hedvig Lagercrantz studerat Frälsningsarméns sociala arbete i London. Hon skapade struktur för hur arbetet skulle läggas upp och ledas.

Inriktningen var att leva nära de fattiga familjerna och ”genom praktiska bevis på hjälpsamhet i stället för pengar söka vinna de hjälpbehövandes förtroende”. Pengar, menade man, skulle inte hjälpa utan bara hitta närmsta vägen till krogen. ”Fattigt, dock rent är den första praktiska predikan slumsystrarna tänker hålla för sina många grannar. Detta fält kräver hängivna, dugliga och av kärlek fyllda arbetare, fullt jämförliga med den mörkaste hednamissions.”

Med liknande tillvägagångssätt startades också härbärgen för män och annat socialt arbete. Under hela 1900-tale har sedan förändringar kommit, vissa verksamheter har upphört andra har förändrats.

Från Sociala Missionens historia (anknytning till Equmeniakyrkan) finns följande exempel som visar på hur kyrkan har handlingskraft och organisation för att hantera en svår situation.

De sista åren av det första världskriget var bristen på livsmedel och förnödenheter mycket stor i Stockholm. Svälten var stor och 1917 uppstår det stora potatisupproret där innerstadsförsamlingarna skulle komma att ha en betydande roll. De få potatisar som tog sig till svältens Södermalm köptes av välsituerade som hade råd. De fattiga gjorde uppror och bröt sig in hos potatishandlarna. Innerstadsförsamlingarna såg behoven och kontaktade bönder vars potatis man köpte direkt och delade ut. Under perioden 1 oktober 1917-28 februari 1918 kunde hjälp förmedlas till 1045 hushåll och man delade ut 27 484 kilo potatis och rotfrukter. (Bo Schylander. Sociala Missionens historia.)

När Frälsningsarméns slumsystrar på 1970/80 talet skulle hjälpa de fattiga med mat och kläder hade de svårt att finna dem. Få personer anmälde sina behov eftersom de flesta var mötta genom välfärdssamhällets försorg. En del kontakter fick man ändå i förtroende genom socialkontoren. Familjerna ville inte skylta med sin nöd. Ett årtionde senare finns inte beteckningen slumsyster utan man är medarbetare i kårernas öppna sociala arbete.

Nutid

De senaste åren har fattigdomen ökat och blivit mer synlig. Orsakerna är mer varierande än förr och det är inte lika lätt att med politiska beslut komma åt grundorsakerna. Familjer kan ha en basinkomst som borde räcka men man har svårt för att hushålla med pengarna, stå emot snabblån eller neka sina barn mobiler och datorer som ”alla” förväntas ha. Andra kan drabbas hårt när tandläkarräkningen ska betalas, när man hamnar mellan olika åtgärder och stödjande kassor eller när sjukskrivningen drar ut på tiden och man inte längre får arbete.

Inriktningen när vi hjälper går mera från ett passivt bidragsmottagande till att få aktivt stöd för att hantera sin situation. På vissa kårer är det obligatoriskt att gå en liten kurs i att hantera sin ekonomi innan man ens kan komma med sin ansökan om hjälp.

Till detta kommer ständigt nya behov från EU migranter och människor på flykt som söker ett nytt liv. Vuxna och barn som idag befinner sig i praktisk och andlig nöd är otaliga. Kyrkans sociala arbete är inte längre endast ett litet komplement till det allmänna. Vi ser omättliga behov av att ge mat och vatten, boende åt de hemlösa och kläder till den nakne. För att inte tala om den sjuke som behöver tillsyn och alla i fängelse som önskar ett besök. Jesu berättelse i Matteus 25 är högaktuell och kan skava ordentligt i samvetet. Vi kan inte hjälpa alla. Räcker det att jag har sett och hjälpt någon?

Hur svårt kan det vara – eller hur lätt får det bli?

Jesus ger några exempel på varje människas möjlighet att göra gott och behaga Gud. Det räcker långt att inte vara emot Jesus och hans ärende på jorden. Om det så bara handlar om att ge en bägare vatten till dem som tjänar i Jesus namn, så är det nog för att få bekräftelse av Gud. (Markus 9:41.)

I sammanhanget noterar jag att det inte är lärjungen som ger det friska vattnet till en behövande. Det är någon, vem som helst, som ser behovet hos lärjungen och som vill vara till hjälp och uppmuntran för ”att ni tillhör Kristus”.

Jag tolkar Jesu ord som att vi som individer och som kårer och församlingar i tjänst för andra inte ska blunda för det faktum att Gud har många fler medarbetare än de som finns i våra sammanhang. Hjälp med specialkunskaper, ekonomiska resurser eller volontärtjänst kan komma från många olika håll. Samtidigt som vi är vaksamma och urskiljer dunkla motiv där hjälp kommer med krav och villkor som inte hör ihop med att bekänna Kristus, så ska vi inte visa bort dem som ”inte hör till oss”. De så kallade utomstående kan mycket väl vara i den kategori som Jesus i en dialog med lärjungarna benämner som ”Den som inte är mot oss, han är för oss.” (Mark. 9:40.)

I vår samtid har flyktingtillströmningen satt kyrkans ideologi och handlingskraft på prov. Ska vi förespråka öppna gränser på grund av att nöden bland människor är så stor eller är det mer medmänskligt att begränsa antalet och ha lite kontroll? Ska myndigheterna lätta på regelverket för att få fler boenden för migranterna eller är säkerheten viktigare? Och hur går det för EU migranter och fattiga svenskar när uppmärksamhet och resurser går till dem som söker en fristad efter flykten? Och hur hårda eller hjälpande ska vi vara mot dem som begår övergrepp eller tar med sig sina religionskonflikter till vårt land? Jag ser inga enkla, generella svar. Att brottas med frågorna samtidigt som vi gör något här och nu är kanske något av Kyrkans svar.

Framåt

Frikyrkans historia ger goda exempel på lokalt och vardagsnära engagemang parallellt med långsiktigt agerande. Pastor Urban Ringbäck, Smyrnakyrkan Göteborg, skriver i Dagen den 13 januari 2016 nio punkter om möjligheterna som erbjuds i arbetet med flyktingar. Han säger bland annat: ”Välfärd bygger inte per automatik välfärd. Verklig välfärd byggs av värderingar.”

Jag tror han menar att det är nödvändigt att vi blir utmanade kring vilka konsekvenser vår tro, etik och människosyn får. Det är ofrånkomligt att vi hamnar vid vägskäl där val måste göras. Om välfärden inte kan erbjuda en lägenhet så skulle väl praktiserandet av våra värderingar som godhet, kärlek, gemenskap och tålamod leda till ett boende i några enkla rum.

Jag inbillar mig inte att kyrkan kan vara en åsiktshomogen grupp, eller ens se lika på vilka konsekvenser våra värderingar får när vi står inför människors nöd och fattigdom. Vi kan även ha olika svar på hur vi bäst angriper grundorsakerna och åtgärdar de akuta behoven.

Men vi har vår historia och tro som fond och viktig inspirationskälla. Vi är också deltagare i ett pågående vittnesbörd om hur den helige Ande leder sin kyrka till att göra Guds vilja och gestalta Guds rike. Därför blir vår roll otvetydigt att vara handlingskraftiga och frimodiga när vi möter människor i nöd.

Genom praktisk kärlek ska vi visa på vad Guds kärlek, frälsande nåd och upprättande kraft betyder på individnivå. De teologiska begreppen ska få liv. Genom att argumentera vår sak utifrån både Guds ord, allmän etik och mänskliga rättigheter samt med exempel från våra samfunds historia kan vi dessutom vara trovärdiga i att hålla ut långsiktigt i det sociala arbetet.

Det behöver inte alls vara svårt. Den som är trofast och uthållig i det lilla praktiserar insikten om potentialen i att plantera ett litet frö i god jord. Med tiden kommer man få se att det leder till en stor skörd.

Källor: Evald Malmström 50 års fälttåg. Bibeln.

Detta är en ovanligt lång bloggtext eftersom det är en artikel som skrivits för tidskriften Teologi och Ledarskap, nr 1/2016

 

Ett kort besök vid fattigdomsgränsen

Det finns en fara som lurar när jag nu ska berätta om min vecka vid fattigdomsgränsen. Det är att metoden får mer fokus än ändamålet. Jag ska leva på 12 kr om dagen för mat, måndag till fredag. Men det viktigaste är ju inte hur det går för mig utan att vi fäster vår uppmärksamhet på människor som ständigt lever i fattigdom. Samt engagerar oss långsiktigt för att tillsammans göra något åt det.

I Frälsningsarmén pågår fram till söndag 20 mars Försakelseveckan. Vi som är soldater, medlemmar eller på annat sätt känner oss en del av vår världsvida gemenskap ska avstå något för att kunna ge ett större offer i vårt internationella medlemsbidrag. I alla länder vi finns görs det lika dant, en vecka om året.

Nåväl, som inspiration till att avstå för att kunna ge mer får du här i bloggen del av mina erfarenheter. Idén med att leva på fattigdomsgränsen är internationell och används i olika sammanhang. Det kallas ”Live below the line”. Här är länk till vår hemsida med mer info om detta och vart du kan skicka pengar om du vill vara delaktig.

Så här mycket har jag handlat för. 60 kronor.

Det här fick jag för pengarna.

En soppa till två middagar.

Utnyttja gärna kommentarsfältet för dina funderingar.

Dagens ungdom. Se dem!

Jag satt intill några av dagens ungdom på tåget hem från arbetsplatsen. De hade var sin stor skateboard bräda. Killarna pratade om sina åk och brädornas märke. En hel del handlade om vilken tillverkning det var på hjulen och om kullagren. Inte min värld precis. Men det var härligt att höra deras kunnighet och entusiasm. Vanliga killar i 14-års åldern som har hittat sitt intresse.

Det är inte rättvist mot dagens ungdomar att utmåla dem som att de flesta har problem. Men många har det. Den informationskampanj som Frälsningsarmén nyligen startat har som främsta syfte att medvetandegöra och tala om att förebygga. Vi har en hel internetsida med många intressanta inslag.

Det första vi säger är något som alla kan engagera sig i. Enkelt och billigt. Dagens ungdom vill bli sedda, uppskattade och älskade.

Sedan finns det några filmer, bl.a. med intervjuer som ger exempel från några lokala situationer med ”dagens ungdom”. Vidare kan du läsa fakta om vår etiska vägledning samt om barn till föräldrar med psykisk ohälsa och den verksamhet vi har för dem. Slutligen är det en intervju om att ge ungdomarna ett framtidshopp. Svara gärna på vår Quiz: Vad vet du om dagens ungdom? Jag kan avslöja att jag hade 6 av 9 rätt. Där finns rum för förbättring!

Länk till allt detta finns här.

I en av filmerna fastnar jag för något som Gabriel säger. Han arbetar med killar från olika länder och med olika, ofta riktigt svåra, bakgrunder. Han och ledarkollegor arbetar med att forma karaktärer och bygga identiteter med fotboll som samlande aktivitet. Man kan se dessa killar och även se många problem. Skolgång, integration, hålla sig undan kriminalitet med mera. Men vad är det Gabriel ser?

När jag ser dem ser jag en ljus framtid för var och en av dem.

Han ser med trons ögon. Han ser utifrån den nya människa han själv blivit efter att ha tagit emot förlåtelse och upprättelse i Jesus. Han ser utifrån att Guds ljus segrat över världens mörker.

Hur ska det gå för dagens ungdom? En avgörande fråga för ett positivt svar är uppenbart hur du och jag ser på dem. Därför ger vi dem inte bara ”likes” på håll utan ser, uppskattar och älskar dem i en god relation.

En gång scout – alltid scout!

Jag tror inte det är en överdrift att säga att det är tack vare scouterna i Frälsningsarmén som jag är den jag är idag. Att jag kom till personlig tro på Jesus, var kvar i Frälsningsarmén i ungdomsåren, har utvecklats i mitt ledarskap och blivit officer – det mesta har sina rötter i att jag blev scout och scoutledare.

Frälsningsarméns scouter fyller i år 100 år och det slår mig att jag har varit med i över halva den tiden. Från att jag fick följa med pappa på hajker och läger när jag var barn och för ung för att vara med, till sju år av tjänst som nationell scoutsekreterare på 90-talet och slutligen enstaka insatser på 2000-talet så har gemenskapen, upplevelserna och lärdomarna präglat mitt liv.

Under åren har det varit många förändringar. Från Livräddningsscouter och garder till pojk- och flickscouter (vargunge och solstråle/blåvinge för de yngre) för att sedan bli minior-, junior-, patrull och seniorscouter. Det var i den vevan, 60/70-tal, som jag började som ledare. Nu heter det spårar-, upptäckar-, äventyrar- och utmanarscout. Nu finns inte längre fem scoutförbund utan Scouterna i Sverige.

Vad är det då i detta som varit viktigt och fantastiskt för mig? Jag tänker särskilt på ett par av scoutings fundament som fångat mig mest och som varit med sedan grundläggaren Lord Robert Baden-Powells tid – patrullen, den lilla gruppen samt ”learning by doing”, lära genom att göra.

Det där med kamratgänget som håller ihop i vått och torrt (bokstavligen), som kompletterar varandra i patrullen med att ta ansvar för olika saker och som delar både roliga och allvarsamma stunder – det var mitt ideal. Jag levde i det själv i seniorscoutlaget som jag var med i på hemkåren, jag såg det i en scoutpatrull från ett annat förbund när alla scoutkårer i Göteborg hade ett gemensamt läger 1971 och det blev en av mina drivkrafter som ledare – formandet av patrullsammanhållningen; detta att flera olika individer blir ett ”vi”.

Patrullen, seniorscoutlaget och ledarteamet är sammanhang som lagt grunden för lång vänskap och format respekt och förståelse genom att man tillsammans uträttat något. Utmaningen då (och förmodligen nu) är att aktiviteterna handlar om saker som är ”på riktigt” i livet. Som exempel var det svårt att motivera scouterna att göra ett klumpigt sittunderlag av en bit heltäckande matta när man kunde köpa en billig och bra stjärtlapp för några kronor. Så det gäller att hela tiden vara uppmärksam på hur aktiviteten får en meningsfull tillämpning. Och tillämpningen kan ibland vara så enkel som att skratta och leka en stund.

Jag ska hålla ifrån mig frestelsen att börja minnas alla läger från Scout 50 i Strömbacka 1966 till de som hållits i Norge eller England. För att inte tala om tiden i grenkommittéer (med S-tinget för seniorscouter) då någon kurs eller förbundsmöte alltid var i planeringsstadiet. Med mera, med mera.

Förutom mina egna erfarenheter så är det mycket lärorikt att se andra ledare i funktion. Jag är full av beundran för de många ledare i Frälsningsarméns kårer som uthålligt varit ryggraden i ett pågående scoutarbete. En gemensam nämnare är ofta att de erfarna ledarna medvetet överlåtit ansvar till de yngre, samtidigt som de funnits i bakgrunden med uppmuntran och vissa insatser.

Ett 100 års firande är med rätta minnenas högtid. Men det borde också vara möjligheternas tid. Vill du vara en pionjär på området i vår tid kan du hämta inspiration från ungdomsfanjunkare Ebba Larsson som var ansvarig för att Örebrokåren började ett scoutarbete den 13 januari 1916. Hennes hjärta rördes av de många sysslolösa pojkarna under krigsvintern. Hon hörde att det planerades centralt för att starta upp pojkbrigader men hon kunde inte vänta på det. Det fanns ett behov, hon fick med sig några medhjälpare och gick igång.

Och här sitter jag 100 år senare och är tacksam för det.

Men betydelsen av den lilla gruppen för att bygga vänskap och lära sig genom att pröva på nya saker, begränsas inte till scoutarbetet. I en kår eller annan församling behöver det finnas större mål och utmaningar än att ta sig till söndagens gudstjänst. När vi blir lärjungagrupper som låter oss utmanas av behoven bland barn, vilsna tonåringar, nyanlända till vårt land eller ensamma gamla och när vi sätter mål och organiserar oss för att tillsammans möta de behoven – då kommer våra samhällen att förstå djupet, höjden, bredden och längden av Guds kärlek.

Avslutningsvis ett par bilder på ett par av de ledargrupper och patruller jag fått vara en del av.

Vi var några som startade upp seniorscoutkommittén 1976 och höll det första ”Flamman” på FA Nord 77, kvällssamlingar för seniorscouter på läger. Här får ledarna information och ID taggar till seniorerna.

 

 

 

Den patrull jag höll ihop med längst som ledare var Hjorten, Templet Stockholm. Det började 1989 när några var juniorscouter och från 1990 började patrullscoutgruppen växa. När jag flyttade 1996 var några av dem ledare för en ny generation. Här på lägret Fordell Firs i Skottland 1994.

Välriktad eller missriktad hjälpsamhet

När hjärtan berörs av medlidande ska också huvudet vara med. Vi blir alla glada åt den stora viljan att hjälpa flyktingarna i Europa. Det är fantastiskt att barmhärtigheten nu visar sig starkare än rädslan och passiviteten.

Men när vi nu gör något är det viktigt att insatserna blir välriktade och inte missriktade. Frälsningsarmén har jobbat i katastrofsituationer länge och kan därför dra nytta av de erfarenheterna.

Vi är på plats i Italien och Grekland. För att hålla igång personal och volontärer där behövs pengar för att på ett ordnat sätt skaffa mat och annat som behövs. Man är inte hjälpt av att det kommer väskor eller billaster med saker som andra drar dit. Man är inte hjälpt av frivilliga som plötsligt dyker upp. Då går de erfarnas tid och krafter åt att organisera prylsortering och hantera ett oplanerat inflöde av folk. Det som behövs på plats ska komma dit utifrån efterfrågan. Och den ordningen hanteras av ansvariga ledare i respektive länder tillsammans med Internationella Högkvarteret.

Om Sverige behöver ställa upp med personal så får vi veta det och förmedlar då den informationen på lämpligt sätt. Läs om insatserna på plats och hur du kan bidra ekonomiskt här.

Det är också ett stort inflöde av människor i södra Sverige. Det är viktigt att agera snabbt. Men jag har också hört att det blir ett problem i sig när järnvägsstationen i Malmö får många oorganiserade frivilliga som dyker upp med kläder och mat till flyktingarna. Jo, vi behöver handla snabbt, men också ha blick för helheten. Viktigast är inte att min vilja att hjälpa får utlopp utan att den behövande får rätt hjälp på rätt sätt.

Idag går det ut ett brev till alla Frälsningsarméns lokala kårer och andra verksamheter. Där presenteras vem som är samordnare för landet och vilka personer som har det uppdraget i Malmö, Göteborg och Stockholm. I brevet står något om vårt förhållningssätt:

• Vi ska vara snabba utan att vara slarviga.
• Vi ska vara flexibla utan att vara otydliga.
• Vi vågar ta initiativ nu och är beredda på att hålla ut långsiktigt.

Inte minst viktigt är den sista raden. En frälsningssoldat som under många år varit volontär på ett flyktingboende uttryckte det som att först och främst behöver de möta ett ansikte. Och det ansiktet, den närvaron ska vara långsiktigt. (Rapporter om vad vi gör i Sverige uppdateras på vår hemsida här.)

Jag måste naturligtvis ställa mig frågan – vad ska jag göra? Mitt ansvar är att lyssna till Guds tilltal i mitt hjärta. Guds Ande pekar alltid på Jesus. Vad gjorde han? Jo, han gav sig själv för att förena oss med Gud, för att vi skulle få starta om ett nytt liv.

Jo, jag gör mig beredd att vara vaken för det behov som kan visa sig där jag bor. Kan jag öppna mitt hem? Kan jag göra något tillsammans med andra i min kår/församlingsfamilj? Jag får vänta och se. Men redan nu har jag gett en gåva till Frälsningsarméns insamling till Italien och Grekland. Och i dagarna ordnar vi också med en insamling till de lokala insatserna i Sverige. Då ska jag också ge. Extra. Utan att dra in på något av det jag brukar ge. För mitt givande ska inte vara på någon annans bekostnad. Var välriktad. Mitt i prick. Utifrån behoven. Inte missriktad.

Människohandel är ingen Milleniumroman

Det har varit väldigt mycket uppståndelse kring boken som är en uppföljning på Stieg Larssons Milleniumtriologi. Författaren David Lagercrantz har kommenterats högt och låg i alla medier. Tydligen världen över. Och ändå, som jag läste, ”är det ju bara en bok”. Mer kan jag inte säga om detta eftersom jag inte läst någon av böckerna.

Som kontrast skall jag återge något från ett samtal jag hade med tre medarbetare inom Frälsningsarmén. De arbetar med människor där internationell kriminalitet, flykt undan våld och starka personporträtt också är en del av vardagen. Men om detta får man vara försiktig med vad man skriver. Och de inblandade måste få förbli anonyma. En hotbild förekommer ofta. I Mellansverige har Frälsningsarmén sedan många år ett boende för kvinnor. Dit kommer de oftast akut genom socialtjänsten efter att ha varit utsatta för människohandel eller våld i hemmet. Hedersrelaterat hot förekommer också. Ofta finns barn med i bilden. Sedan ett år har detta kompletterats med en uppföljande verksamhet. Det är medarbetarna i detta arbete som jag samtalade med.

Deras engagemang mot människohandel har ett tredelat syfte. 1. Ge kvinnor skydd och stöd. 2. Förebygga genom att ge information och bilda opinion. 3. Involvera och utrusta lokala kårgemenskaper i Frälsningsarmén att bli delaktiga i detta. Arbetet utgår ifrån boende i lägenheter på ett par orter med plats för 5-6 kvinnor. Medarbetarna möter kvinnorna individuellt till samtal, till att stötta när en ny vardag med vänner och arbete skall byggas upp samt med att ta kontakt med myndigheter och liknande. Ett par exempel de återgav visar på hur olika det kan gå.

Polisen hämtade tre kvinnor i en lägenhet som kom till Frälsningsarméns akutboende. En av kvinnorna kommer till en lägenhet för börja återanpassningen. Hon hade fortfarande kontakt med sin ”pojkvän”. Hon ville till att börja med verkligen stanna men medarbetarna såg hur hallicken hade skapat ett beroende, något slags övertag som kvinnan inte kunde stå emot. Kvinnan lät pojkvännen träffa henne och därmed försvann de.

Det andra exemplet är en kvinna som sålts mellan olika länder och till slut hamnat på gatan. Efter en längre tid i vårt gruppboende så var det dags för nästa steg i livet. I träningslägenheten får hon hjälp med att stå på egna ben. Passa tider, fungera i grupp, lära sig hantera sin ekonomi, våga gå ner ensam i tvättstugan i källaren, med mera. Hon valde sedan steget själv ut i eget boende och har sökt och fått arbete. Kontakten med Frälsningsarmén medarbetare finns kvar vid behov.

Ett tredje exempel är en kvinna med barn som flydde från extremt våld i familjen. Från akutboendet till rehabilitering på ny ort börjar nu tryggheten komma tillbaka. Hon har satt upp som mål at komma tillbaka i sin yrkesroll. För henne och barnet har också kårfamiljen blivit en viktig del i det nya livet.

Det här arbetet, den här tjänsten för medmänniskor har helt och hållet sitt ursprung i lokalt engagerade medlemmar och frälsningssoldater. Frälsningsarmén centralt bidrar med övergripande samordning och ekonomi för att starta upp. Efter hand som arbetet etableras utökas också samarbetet med och ekonomisk stöd från kommunernas socialtjänst. Medarbetarna som jag talar med ser att behoven i framtiden ökar.

Efter den akuta fasen och rehabiliteringen så är steg tre, vägen ut till ett eget liv, oerhörd viktig. Men det är också där många kan hjälpa till. Det finns praktiska saker som att hjälpa kvinnorna och deras barn med kläder och inreda sitt nya hem. Men inte minst behövs det vuxna som vill vara vänner. Visst låter det som en beskrivning på vad vi som kallar oss med-människor ska syssla med!

Spännande böcker är det ju inget fel på. Men vi ska ägna mest uppmärksamhet åt den verklighet där vi själva kan vara med och bidra till att liv återskapas genom Guds helande och vanliga, snälla människors medverkan.

Guds pågående berättelse

Texten nedan är skriven för publicering i det senaste numret av tidskriften Teologi och Ledarskap.

Under de senaste åren har begreppet ”storytelling” blivit vanligt. Det är inte fråga om en berättelse för sin egen skull utan den används med ett speciellt syfte. Reklamkampanjer för olika produkter använder ofta en filmberättelse för att sälja varan. Företag använder berättelsen för att samla medarbetarna kring en identitet.

Sök till exempel på ”storytelling advertising” på youtube och du får se en del häftiga filmer som går in i dina tankebanor. Produkten parkerar sig därmed i ditt medvetande. Ibland är det fantasifulla berättelser ibland har man paketerat företagets historia på ett sätt som ska förmedla känslan av att varan är genuin och av hög kvalitet.

Nu är min erfarenhet av andra samfunds berättelser väldigt begränsad men Frälsningsarmén har en rik samling av berättelser som anknyter till vårt ursprung. William och Catherine Booth var både personligheter och pionjärer i Guds tjänst på ett sätt som gett underlag till berättelser som både formar vår teologiska identitet och hur den får uttryck i verksamheter.

Det finns ju en risk med starka grundläggargestalter. Att de blir människor i jämnhöjd med Gud själv och deras familj blir en klan som allt snurrar kring. Det visar sig bland annat i uttryck som kan användas för diverse syften. Det är fortfarande inte ovanligt att meningsutbyten om den ena eller andra metoden avslutas med orden ”och vad skulle William Booth sagt om detta?”. Och så gör man sig till tolk för om han skulle vända sig i sin grav eller le i sin himmel, och därmed tror man sig har kommit med det ovedersägliga argumentet.

För Frälsningsarméns del har det varit behövligt att bilden av familjen Booth under de senaste tjugo åren har nyanserats. Böcker har kommit som kunnat visa både deras gudagivna roll i kristenheten, deras passionerade tjänst och innovativitet samtidigt och vanliga mänskliga sidor och svagheter kunnat få sina berättelser. En intressant och mycket spännande läsning i det sammanhanget är boken 1929 av pensionerade general John Larsson (ledare i Sverige 1996-1999). Han beskriver som i en spänningsroman hur en grupp ledare för olika länder i Frälsningsarmén får William Booths efterträdare, sonen Bramwell, avsatt som general och därmed får de till en ändring i hur världsledaren, generalen, fortsättningsvis väljs. Bramwell Booth visade sig inte vara vid tillräcklig hälsa för att leda organisationen men han och familjen vägrade inse det.

Den krisen skapade, för sin tid, ett oerhört stort mediauppbåd med starka grupper för och emot händelseförloppet. Men berättelsen vi har som ett resultat av detta är än idag något som stärker vår identitet och kan ge vägledning i krishantering.

De flesta berättelserna är naturligtvis av en mycket positiv art. De varierar från att vara ”one-liners”, våra egna bevingade ord, till berättelser som sammanfattar hur Gud format det vi tror är hans Frälsningsarmé.

Här kommer ett personligt urval av korta meningar från William Booth, vilka även tagna ur sitt sammanhang fortfarande säger mig något om vad det är jag är kallad till idag.

Gud ska ha allt som finns i William Booth. En dagboksanteckning efter omvändelsen vid 15 års ålder.

Mina bästa män är kvinnor.

Varför ska djävulen ha den bästa musiken?  Ett uttryck som sannorlikt kommer från annat håll men passar mycket väl in i sammanhanget eftersom Frälsningsarmén satte kristen text till några av tidens slagdängor.

Ingen blir välsignad om man fryser om fötterna och ingen har någonsin blivit frälst när de hade tandvärk. Ett förhållningssätt som utvecklats till begreppet ”soup, soap and salvation”, soppa, tvål och frälsning.

Gå och gör något! Williams svar till Bramwell när sonen upplyste fadern om att hemlösa tillbringade natten under Londons broar.

Vi är ett frälsningsfolk, detta är vår specialitet, att bli frälst, att förbli frälst och sedan få någon annan frälst, och sedan för egen del bli mer och mer frälst, tills full frälsning fyller jorden och himlen bor i hjärtat.

Det mest kortfattade citatet är Others! Det var julen 1910 som William, gammal och nästan blind, skulle skicka ett telegram med en hälsning till sina ledare. Varje ord kostade men han behövde bara ett – andra! Allt handlar om att ”andra” får del av den fulla frälsningen.

Slutligen de ord som William skrev i Kung Edward den VII:s gästbok, och de lämnar jag oöversatta:

Some men’s ambition is art.

Some men’s ambition is fame.

Some men’s ambition is gold.

My ambition is the souls of men.

Ja, sådär kan jag fortsätta. Det finns gott om kortfattade uttryck som kan innehålla en hel berättelse. I detta upprepande av citat och berättelser finns ju också ett syfte. De talar om för varje ny generation något om varför vi heter som vi heter, ser ut som vi ser ut och gör som vi gör. Först och främst ska de förankra oss i en levande, nära och pågående relation till treenig Gud. Sedan skall berättelserna hjälpa oss att skilja de allmänna principerna från de tidsspecifika uttryckssätten. Jag kan inte rättvist bedöma om Frälsningsarmén är annorlunda från andra samfund i detta att ständigt hålla sitt ursprung och sin identitet vid liv – men för oss är det en hjälp att med historien som grund förnya vår kallelse och formulera vårt uppdrag i samtiden.

Kanske har det att göra med att vi inte är resultatet av teologiska meningsskiljaktigheter eller konflikter mellan rivaliserande ledargrupper. William Booths drivkraft var att känna en stor nöd för den miljon människor i Londons fattigkvarter som aldrig hörde Guds ord eller var välkomna i kyrkorna. Han ville vinna människor till himmelriket. Han ville, och uppmanade hela sin Armé, att ”gå efter själar och gå till de värsta”.

Utöver de kärnfriska oneliners så finns det också berättelser som är viktiga. De fångar ofta ögonblick som var banbrytande och skildrar Guds ledning i en händelse som ofta var helt oplanerad. Vi kan börja med den som är grunden till att kvinnor blev predikanter och ledare. Händelsen är från fem år före Östra Londons Kristna Mission grundades, (som senare blev Frälsningsarmén). Texten är kopierad från ett dokument skriven av Nils-Erik Karlsson.

Pingstdagen 1860 predikade William Booth i Gateshead. Just som han avslutar sin predikan kommer till hans stora förvåning hans hustru gående mittgången fram. William undrar vad som står på och efter att de samtalat ett ögonblick säger han ”Min kära hustru önskar säga något”, och så sätter han sig ner.

Intill denna dag hade Catherine Booth tjänat både Gud och människor i det tysta, samtidigt som hon brottades med frågan ifall kvinnor var kapabla att predika. Att kvinnor skulle predika tillhörde det otänkbara i det viktorianska England. Några månader tidigare hade hon dock skrivit en pamflett med titeln ”Kvinnlig prästtjänst”. Nu var det dags att sätta planerna i verket. I kvällsmötet predikade Catherine i stället för sin man och höll då en av sina mest uppmärksammade predikningar. Ämnet var ”Fylld av den helige Ande”.

Catherine Booth kom att bli banbrytare för kvinnliga predikanter och evangelister både utom och inom Frälsningsarmén. Faktum är att just de kvinnliga förkunnarna, ofta väldigt unga, kom att spela en avgörande roll i rörelsens tidiga historia, och William Booth gav dem fritt utrymme.

Nästa berättelse handlar om hur Kristna Missionen (som hade spridit sig utanför London) fick namnet Frälsningsarmén. Händelsen utspelar sig i maj månad 1878. William Booth har skrivit inledningen till Kristna missionens årsberättelse som börjar: KRISTNA MISSIONEN är en FRIVILLIG ARMÉ rekryterad ur den stora mängden människor som lever utan Gud och utan hopp…”. Bramwell Booth hörde detta läsas upp och utbrister, ”frivillig! Jag är ingen frivillig, jag är stamanställd.” (I’m a regular). Sekreteraren George Scott Railton ombads att stryka över “frivillig” och skriva dit “frälsning”. Utifrån den stunden utvecklades den militära symboliken som så smått börjat utifrån det faktum att man levde i en bokstavlig kamp mot synden och det yttre och inre mörker som fanns i dess följe.

Nu finns det i allt detta berättande både möjligheter och faror. Vi ska vara mycket vaksamma över att sätta vagnen före hästen. Vi ska inte älska vår historia eller vårt sammanhang av andra anledningar än att de berättar om hur inkarnationen pågår, hur Gud finns bland människorna. På liknande sätt ska vi inte älska Bibeln främst för de fantastiska berättelserna, de exegetiska utmaningarna eller varma känslor själva boken ger, utan för att den är ett jordiskt redskap som Gud använder för att uppenbara sig för våra sinnen, tala in i vår ande och leda sin kyrka på jorden.

Man kan tänka sig bilden av hur GPS fungerar. Fyra satelliter ger koordinationspunkter som samverkar så att min position kan bestämmas. Så tänker jag mig att det finns samverkan mellan (1)kyrkans och samfundets historia, (2)Guds uppenbarelse i Bibelns berättelser, (3)min egen relation till Gud genom den helige Ande samt (4)Guds tilltal genom händelser i samtiden. Tar vi bort någon av de fyra referenspunkterna så blir vår positionering i Guds vilja mindre tydlig.

Detta år, 2015, firar Frälsningsarmén i världen 150 år sedan William gick i östra Londons slum och såg människorna som var som får utan en herde. Han hade lämnat Metodistkyrkan och framtiden var oviss. Men han såg inte endast nöden utan Gud lät honom se att det ”fanns en himmel för var och en”. Det blev ännu ett i raden av tilltal från Gud och han kom hem till sin hustru på kvällen och brast ut ”Katie, jag har funnit mitt öde!” (Katie, I have found mu destiny!) Ännu en one-liner som är en uppmuntran till mig, till kristna ledare i Sverige, att överlåta oss till en kallelse från Gud som fyller hela våra liv.

Att göra trasigt helt

Detta är en ledartext i Stridsropet Almedalen special, som delas ut i Visby under Almedalsveckan.

Ringmuren har rasat på sina ställen. Österport drabbades i februari 2012. Det var inte främst yttre krafter som åstadkom det. Raset berodde mest på inre svagheter. Under tidigare år har muren reparerats med fel material. Modern cement släppte inte ut fukt på samma sätt som kalkbruk.

Om en människa ”rasar”, går sönder beror det ibland på yttre krafter. De är uppenbara. Sjukdom, kränkningar, misshandel, missbruksproblematik. Ibland är det inre, lite mer svårupptäckta orsaker som självförakt, ångest med mera. När raset väl har inträffat är kunskap om orsaken en del av lösningen. Men viktigast är ändå vilket material man använder för att åter bygga upp människor som gått sönder.

Det som är långsiktigt hållbart för både murar och människor är att använda ursprungliga tekniker och naturmaterial. Genvägar med moderna, snabbverkande lösningar kan vara förödande.

Vi tror att varje barn och vuxen består av ande, själ och kropp. Frälsningsarmén har en stark kallelse att finnas till för människor som rasat, gått sönder. Den tjänsten uttrycker vi ibland med orden ”soppa, tvål och frälsning”. Ibland handlar det bokstavligt om att få något i magen och rena kläder för att få självkänslan tillbaka. Ibland får orden symbolisera att kroppen och själen behöver lite akut livshjälp. Men, man blir inte återställd av dessa två delar som är första hjälpen.

”Frälsningen” står för det i vårt uppdrag som är en långsiktig renovering. Ja, jag vill faktiskt påstå att det handlar om att bli en ny skapelse. Upprättad, sammanfogad med originalmaterial och ursprunglig teknik. Frälsningen handlar inte om något jag gör utan om någon jag blir när Guds kärlek och förlåtelse får sätta ihop mig igen, skapa ett nytt och rent hjärta.

Vi finns naturligtvis till för alla, utan åtskillnad. Med både första, andra och tredje hjälpen arbetar vi för att ge människor en tryggare tillvaro. Men utöver att ge hjälp är vår kallelse också att vara ett sammanhang, en plats för relationer där man kommer hem till vilan i Guds nåd.

Några konkreta exempel om vad denna mänskliga renovering och nyskapelse handlar om kan du läsa om i denna tidning. Gud välsigne dig.

Du som inte har tidningen kan läsa flera berättelser om människors väg till Gud genom att klicka på länken här till Frälsningsarméns hemsida.