Socialt arbete i frikyrkorna

Hur svårt kan det vara?

Eller – Hur är vi enkla tjänare som går den extra milen och samtidigt professionella utförare under socialtjänstlagen?

Kyrkans diakonala arbete har på sätt och vis kommit tillbaka till utgångsläget vid 1880-talets slut samtidigt som vi är en del av det moderna samhällets regelsystem. Gemensam nämnare är att behoven är många och stora. Också i vår tid behöver vi säga: Ser du ett behov – gör något! När människor lider nöd behövs både en kallelse från Gud, handlingskraft och ett gott omdöme för att hantera regelverkens krav.

I trygga händerKom och hjälp bland barnen! – Men först ska vi ha ett utdrag ur belastningsregistret och så ska du gå kurs I trygga händer. Kom och hjälp i soppköket! – Men först ska du utbildas i livsmedelshantering. Öppna era gårdar och hem för flyktingen! – Men besiktiga först brandceller och ventilation. Öppna er kursgård för ensamkommande flyktingungdomar! – Men se till att ni vinner upphandlingen!

Regelverk finns av en anledning men de borde inte få komma i vägen för den kärlek från Gud som behöver bevaras i våra hjärtan och det mod som den helige Ande ger. Den teologiska reflektionen och det andliga livets förankring i Jesus sinnelag är omistlig. Men vi behöver också gå till handling på ett genomtänkt sätt. ”Genomtänkt” kan i detta sammanhang betyda att man vågar börja i det lilla, lära och vara trofast där, för att sedan kunna ta sig an större utmaningar.

Det sker mycket som är bra utanför kyrkan. Genom sociala medier uppstår nätverk som samordnar att givare och mottagare finner varandra. Vi minns uppmärksamheten när Vi gör vad vi kan gruppen och Refugees Welcome relativt snabbt kom igång med att hjälpa flyktingar och samlade in miljontals kronor. Detta, till synes, utan att låta sig hindras av eventuella regelverk eller strukturer. Det kan finnas både dumdristighet och godhjärtat mod i ett sådant tillvägagångssätt

Låt oss se hur det var när Frälsningsarméns sociala verksamhet startade upp i Sverige. Hanna Ouchterlony, pionjär och ledare, fick en kväll en påringning på sitt kontor. Två kvinnor stod där, varav den ena hade hittat den andra på gatan gråtande och förtvivlad över att vara en ”fallen kvinna”. Denna ville återvända till sitt hem, långt borta från huvudstaden, men Hanna hade inga pengar till det. Hon kom att tänka på en bekant, en officer vid ett stockholmsregemente, fick kontakt med honom och därmed en gåva som bekostade resan.

De prostituerade kvinnornas situation gav henne ingen ro. Var detta en kallelse från Gud att öppna ett räddningshem? I likhet med Gideon begärde hon ett tecken om en ekonomisk grundplåt. Men väntan på tecknet var inte passivt. Vilken rik person skulle hon kontakta?  Hemkommen från en resa orkade hon inte besöka någon. Men en dam sökte upp Hanna Ouchterlony i ett annat ärende och de kom att samtala om frågan som var på Hannas hjärta. Samtalet utmynnade i en överraskande gåva på 1000 kronor, ca 70.000 kr idag. ”Nu var tecknet givet, och det gällde att i tro skrida till handling.” Och till slut, efter att grannar i flera fastigheter vägrat bo intill gatans kvinnor, började verksamheten i en lägenhet och strax därefter i ett hus som blev ett Räddningshem. Det motsvaras idag av våra boenden för kvinnor som flyr från hot i hemmen eller människohandel.

Det jag tar till mig från den tiden och som är centralt för vår tid är att allt, både nöden för människor, process och resultat är ett uttryck för evangeliets fullhet. Detta formulerades av Hanna när hon skriver ett upprop en månad senare i Stridsropet, februari 1890: ”… Genom kärlek, tro, bön och ihärdigt arbete skola vi segra, trots många missräkningar, mycken ångest och många tårar. Förändringen måste begynna inifrån, frälsning genom Jesus Kristus från synden…”

Jag anar att det som idag orsakar oss missräkningar, ångest och tårar kan ha andra orsaker än för 126 år sedan. Likväl är det en bestående erfarenhet att vi kan stöta på problem som har sin grund i myndigheters regelverk, den allmänna opinionen, finansieringsvägar eller att finna medarbetare som är både brinnande i sina hjärtan och professionella. Men kyrkorna idag har en rik historia och ett levande Guds ord att hämta inspiration ifrån och kan därför ha en hälsosam helhet av värderingar och kompetens.

Tro och handling

I Jakobs brev tas frågan upp om den klassiska dualismen mellan tro och gärningar. Slutklämmen i resonemanget är att tro utan gärningar är död. Att tro på en enda Gud är rätt och viktigt. Men saknar någon kläder och mat skall man hjälpa till. Tron behöver de kärleksfulla handlingarna för att bli synlig. Och gärningarna ska vara ett vittnesbörd om tron. Detta hör också ihop med Paulus utläggning i Romarbrevets början. Det är inte vår duktighet att leva klanderfritt som ger oss rättfärdighet utan endast tro på Jesus.

Hur har då denna teologi tillämpats i olika tider? Väckelserörelserna gjorde i slutet av 1800 talet betydande insatser för människor som levde i fattigdom och misär. Men lokala initiativ var inte nog. Jag kan inte låta bli att bli imponerad av den stora människokännedom och det genomtänkta tillvägagångssätt som ledde till att Frälsningsarmén skapade en central organisation av slumarbetet kring 1890-talet. Verksamheten fick ännu mera fart efter att fru stabskapten Hedvig Lagercrantz studerat Frälsningsarméns sociala arbete i London. Hon skapade struktur för hur arbetet skulle läggas upp och ledas.Hedvig_Lagercrantz__Slumsystrarna_1891

Inriktningen var att leva nära de fattiga familjerna och ”genom praktiska bevis på hjälpsamhet i stället för pengar söka vinna de hjälpbehövandes förtroende”. Pengar, menade man, skulle inte hjälpa utan bara hitta närmsta vägen till krogen. ”Fattigt, dock rent är den första praktiska predikan slumsystrarna tänker hålla för sina många grannar. Detta fält kräver hängivna, dugliga och av kärlek fyllda arbetare, fullt jämförliga med den mörkaste hednamissions.”

Med liknande tillvägagångssätt startades också härbärgen för män och annat socialt arbete. Under hela 1900-tale har sedan förändringar kommit, vissa verksamheter har upphört andra har förändrats.

Från Sociala Missionens historia (anknytning till Equmeniakyrkan) finns följande exempel som visar på hur kyrkan har handlingskraft och organisation för att hantera en svår situation.

De sista åren av det första världskriget var bristen på livsmedel och förnödenheter mycket stor i Stockholm. Svälten var stor och 1917 uppstår det stora potatisupproret där innerstadsförsamlingarna skulle komma att ha en betydande roll. De få potatisar som tog sig till svältens Södermalm köptes av välsituerade som hade råd. De fattiga gjorde uppror och bröt sig in hos potatishandlarna. Innerstadsförsamlingarna såg behoven och kontaktade bönder vars potatis man köpte direkt och delade ut. Under perioden 1 oktober 1917-28 februari 1918 kunde hjälp förmedlas till 1045 hushåll och man delade ut 27 484 kilo potatis och rotfrukter. (Bo Schylander. Sociala Missionens historia.)

När Frälsningsarméns slumsystrar på 1970/80 talet skulle hjälpa de fattiga med mat och kläder hade de svårt att finna dem. Få personer anmälde sina behov eftersom de flesta var mötta genom välfärdssamhällets försorg. En del kontakter fick man ändå i förtroende genom socialkontoren. Familjerna ville inte skylta med sin nöd. Ett årtionde senare finns inte beteckningen slumsyster utan man är medarbetare i kårernas öppna sociala arbete.

Nutid

De senaste åren har fattigdomen ökat och blivit mer synlig. Orsakerna är mer varierande än förr och det är inte lika lätt att med politiska beslut komma åt grundorsakerna. Familjer kan ha en basinkomst som borde räcka men man har svårt för att hushålla med pengarna, stå emot snabblån eller neka sina barn mobiler och datorer som ”alla” förväntas ha. Andra kan drabbas hårt när tandläkarräkningen ska betalas, när man hamnar mellan olika åtgärder och stödjande kassor eller när sjukskrivningen drar ut på tiden och man inte längre får arbete.

Inriktningen när vi hjälper går mera från ett passivt bidragsmottagande till att få aktivt stöd för att hantera sin situation. På vissa kårer är det obligatoriskt att gå en liten kurs i att hantera sin ekonomi innan man ens kan komma med sin ansökan om hjälp.

Till detta kommer ständigt nya behov från EU migranter och människor på flykt som söker ett nytt liv. Vuxna och barn som idag befinner sig i praktisk och andlig nöd är otaliga. Kyrkans sociala arbete är inte längre endast ett litet komplement till det allmänna. Vi ser omättliga behov av att ge mat och vatten, boende åt de hemlösa och kläder till den nakne. För att inte tala om den sjuke som behöver tillsyn och alla i fängelse som önskar ett besök. Jesu berättelse i Matteus 25 är högaktuell och kan skava ordentligt i samvetet. Vi kan inte hjälpa alla. Räcker det att jag har sett och hjälpt någon?

Hur svårt kan det vara – eller hur lätt får det bli?

Jesus ger några exempel på varje människas möjlighet att göra gott och behaga Gud. Det räcker långt att inte vara emot Jesus och hans ärende på jorden. Om det så bara handlar om att ge en bägare vatten till dem som tjänar i Jesus namn, så är det nog för att få bekräftelse av Gud. (Markus 9:41.)Vatten

I sammanhanget noterar jag att det inte är lärjungen som ger det friska vattnet till en behövande. Det är någon, vem som helst, som ser behovet hos lärjungen och som vill vara till hjälp och uppmuntran för ”att ni tillhör Kristus”.

Jag tolkar Jesu ord som att vi som individer och som kårer och församlingar i tjänst för andra inte ska blunda för det faktum att Gud har många fler medarbetare än de som finns i våra sammanhang. Hjälp med specialkunskaper, ekonomiska resurser eller volontärtjänst kan komma från många olika håll. Samtidigt som vi är vaksamma och urskiljer dunkla motiv där hjälp kommer med krav och villkor som inte hör ihop med att bekänna Kristus, så ska vi inte visa bort dem som ”inte hör till oss”. De så kallade utomstående kan mycket väl vara i den kategori som Jesus i en dialog med lärjungarna benämner som ”Den som inte är mot oss, han är för oss.” (Mark. 9:40.)

I vår samtid har flyktingtillströmningen satt kyrkans ideologi och handlingskraft på prov. Ska vi förespråka öppna gränser på grund av att nöden bland människor är så stor eller är det mer medmänskligt att begränsa antalet och ha lite kontroll? Ska myndigheterna lätta på regelverket för att få fler boenden för migranterna eller är säkerheten viktigare? Och hur går det för EU migranter och fattiga svenskar när uppmärksamhet och resurser går till dem som söker en fristad efter flykten? Och hur hårda eller hjälpande ska vi vara mot dem som begår övergrepp eller tar med sig sina religionskonflikter till vårt land? Jag ser inga enkla, generella svar. Att brottas med frågorna samtidigt som vi gör något här och nu är kanske något av Kyrkans svar.

Framåt

Frikyrkans historia ger goda exempel på lokalt och vardagsnära engagemang parallellt med långsiktigt agerande. Pastor Urban Ringbäck, Smyrnakyrkan Göteborg, skriver i Dagen den 13 januari 2016 nio punkter om möjligheterna som erbjuds i arbetet med flyktingar. Han säger bland annat: ”Välfärd bygger inte per automatik välfärd. Verklig välfärd byggs av värderingar.”

Jag tror han menar att det är nödvändigt att vi blir utmanade kring vilka konsekvenser vår tro, etik och människosyn får. Det är ofrånkomligt att vi hamnar vid vägskäl där val måste göras. Om välfärden inte kan erbjuda en lägenhet så skulle väl praktiserandet av våra värderingar som godhet, kärlek, gemenskap och tålamod leda till ett boende i några enkla rum.

Jag inbillar mig inte att kyrkan kan vara en åsiktshomogen grupp, eller ens se lika på vilka konsekvenser våra värderingar får när vi står inför människors nöd och fattigdom. Vi kan även ha olika svar på hur vi bäst angriper grundorsakerna och åtgärdar de akuta behoven.

Men vi har vår historia och tro som fond och viktig inspirationskälla. Vi är också deltagare i ett pågående vittnesbörd om hur den helige Ande leder sin kyrka till att göra Guds vilja och gestalta Guds rike. Därför blir vår roll otvetydigt att vara handlingskraftiga och frimodiga när vi möter människor i nöd.

Genom praktisk kärlek ska vi visa på vad Guds kärlek, frälsande nåd och upprättande kraft betyder på individnivå. De teologiska begreppen ska få liv. Genom att argumentera vår sak utifrån både Guds ord, allmän etik och mänskliga rättigheter samt med exempel från våra samfunds historia kan vi dessutom vara trovärdiga i att hålla ut långsiktigt i det sociala arbetet.

Det behöver inte alls vara svårt. Den som är trofast och uthållig i det lilla praktiserar insikten om potentialen i att plantera ett litet frö i god jord. Med tiden kommer man få se att det leder till en stor skörd.

Källor: Evald Malmström 50 års fälttåg. Bibeln.

Detta är en ovanligt lång bloggtext eftersom det är en artikel som skrivits för tidskriften Teologi och Ledarskap, nr 1/2016 image

 

6 responses to “Socialt arbete i frikyrkorna

  1. Jag förstår din tankegång. Men i min värld räcker inte alltid gudfruktigheten. Jag kan be och ropa, möta med kärlek. Men det räcker inte längre när det ser ut som det gör på vår ort.
    Vi ska inte föra denna diskussion/detta samtal inför öppen ridå.
    Om du vill, orkar, förmår så finns min mail på min sida.

    • Hej igen,
      Tanken med mitt svar var att vara generell. Vi får acceptera att det är mycket vi inte förmår och inte kan göra. Utan att döma oss själva. För alla som jobbar med människor i de sammanhangen är handledning viktig. Förhoppningsvis finner vi även ibland former för att tillsammans göra något åt de system och ramar som skapar nöden och orättvisorna. /Marie

  2. Många tänkvärda tankar. Men jag studsar mot min egen situation. Jag är diakon i svenska kyrkan sen 40 år. Jag har sett mycket.
    Men nu är jag sjukskriven för att jag inte har orkat med att möta den nöd jag inte kan avhjälpa. Aldrig förr under alla år har jag känt mig så misslyckad. Visst har jag gjort fel ibland, misslyckats i enskilda ärenden. Fått skäl och möt besvikelser. Men aldrig förr har jag känt mig så hjälplös och så misslyckad som nu. Hur gör man när man inga resurser har inför svältande o tiggande människor. Hur samtalar man med nigerianska prostituerade som talar en rotvälska jag inte förstår? Hur hanterar man hot när man är ensam?
    De människor som dyker upp på vår diakonimottagning är med ett enda undantag utlandsfödda människor. De vill alla ha pengar i handen. Det har vi inga att ge. Men har förstått att vissa diakoner ändå har. Annars skulle de inte komma om och om igen. Och nya dyker upp och blir hysteriska när jag inget har att ge. För dom säger att dom vet…
    Jag kan hjälpa till med fondansökningar. Men om man inte har slutskattsedel, kontoutdrag och personbevis avslås ansökan direkt. Hur många har de papperna? De lever ju illegalt här eller som asylsökande. Eller som tiggare från Rumänien. Och deras nöd är akut. Jag skickar dom till soc för att begära “nödprövning”. Men trots att de har rätt till detta får de inget. Inte ens när jag ringer. Och läser lagen. Visst man kan överklaga. Men det tar tid och nöden blir inte mindre.

    Ute på stan ger jag ur egen plånbok. Men inte i tjänsten. Det skulle inte funka.

    • Kära kyrksyster!
      Det är en plågsam verklighet du beskriver. Dels för alla utsatta som kämpar med en ständig nödsituation och letar efter något slags hopp. Dels för dig och många i din situation. Jag ska inte i detta forum ge något längre svar. Det som ändå fångar min uppmärksamhet är att jag uppfattar att du beskriver det hela utifrån ett perspektiv av att känna dig ensam.
      Du, och många med dig, är säkert inte ensamma mär ni ska ta beslut, försöka lösa problem eller när er egen utsatthet behöver hanteras. Men i ett pressat läge upplever man sig ofta ensam.
      Min erfarenhet för egen del, när andra människors nöd och desperation kommer nära, visar sig i en individ som jag sitter öga mot öga emot, är att ändå lyfta blicken och se både personen och mig själv i ett större sammanhang.
      Varken som individer eller kyrka kan vi ta ansvar för att rätta till all ondska, alla orättvisor eller nöd. Vi kan inte ens hjälpa alla som kommer till oss och ber om legitim hjälp. Men vad är det Gud kallar oss att göra? I min gemenskap med Jesus har jag kommit fram till att mitt största och första ansvar är att försöka lyda honom i det jag uppfattar han kallar mig till. Först att älska honom, söka hans rike och sedan med Guds hjälp försöka förstå vad det innebär för mig och mitt sammanhang att älska min nästa som mig själv. Gud ger oss frid när vi lyder honom och försöker göra vad vi uppfattar som hans ledning. Och det innebär att han även ger oss frid när vi måste låta bli att göra sådant som inte han lagt på vårt hjärta eller som vi helt enkelt inte förmår göra.
      Guds välsignelse och kraft över ditt liv och din väg tillbaka till hälsan. / Marie

  3. Ett stort och varmt tack för denna artikel. Det är intressant att läsa om dina jämförelser mellan ett förr och ett nu. Om regelverket i nutid ibland nära nog påminner om besvärliga labyrinter så hade pionjärerna inom kyrklig diakoni, FA och frikyrkorna andra former av labyrinter att ta sig igenom.

    Om jag nu hittar källorna kommer jag att ägna mig att skriva om FA och de första åren i “Slum- och Räddningsverket”.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s