Människohandel är ingen Milleniumroman

Det har varit väldigt mycket uppståndelse kring boken som är en uppföljning på Stieg Larssons Milleniumtriologi. Författaren David Lagercrantz har kommenterats högt och låg i alla medier. Tydligen världen över. Och ändå, som jag läste, ”är det ju bara en bok”. Mer kan jag inte säga om detta eftersom jag inte läst någon av böckerna.

Som kontrast skall jag återge något från ett samtal jag hade med tre medarbetare inom Frälsningsarmén. De arbetar med människor där internationell kriminalitet, flykt undan våld och starka personporträtt också är en del av vardagen. Men om detta får man vara försiktig med vad man skriver. Och de inblandade måste få förbli anonyma. En hotbild förekommer ofta. I Mellansverige har Frälsningsarmén sedan många år ett boende för kvinnor. Dit kommer de oftast akut genom socialtjänsten efter att ha varit utsatta för människohandel eller våld i hemmet. Hedersrelaterat hot förekommer också. Ofta finns barn med i bilden. Sedan ett år har detta kompletterats med en uppföljande verksamhet. Det är medarbetarna i detta arbete som jag samtalade med.

Deras engagemang mot människohandel har ett tredelat syfte. 1. Ge kvinnor skydd och stöd. 2. Förebygga genom att ge information och bilda opinion. 3. Involvera och utrusta lokala kårgemenskaper i Frälsningsarmén att bli delaktiga i detta. Arbetet utgår ifrån boende i lägenheter på ett par orter med plats för 5-6 kvinnor. Medarbetarna möter kvinnorna individuellt till samtal, till att stötta när en ny vardag med vänner och arbete skall byggas upp samt med att ta kontakt med myndigheter och liknande. Ett par exempel de återgav visar på hur olika det kan gå.

Polisen hämtade tre kvinnor i en lägenhet som kom till Frälsningsarméns akutboende. En av kvinnorna kommer till en lägenhet för börja återanpassningen. Hon hade fortfarande kontakt med sin ”pojkvän”. Hon ville till att börja med verkligen stanna men medarbetarna såg hur hallicken hade skapat ett beroende, något slags övertag som kvinnan inte kunde stå emot. Kvinnan lät pojkvännen träffa henne och därmed försvann de.

Det andra exemplet är en kvinna som sålts mellan olika länder och till slut hamnat på gatan. Efter en längre tid i vårt gruppboende så var det dags för nästa steg i livet. I träningslägenheten får hon hjälp med att stå på egna ben. Passa tider, fungera i grupp, lära sig hantera sin ekonomi, våga gå ner ensam i tvättstugan i källaren, med mera. Hon valde sedan steget själv ut i eget boende och har sökt och fått arbete. Kontakten med Frälsningsarmén medarbetare finns kvar vid behov.

Ett tredje exempel är en kvinna med barn som flydde från extremt våld i familjen. Från akutboendet till rehabilitering på ny ort börjar nu tryggheten komma tillbaka. Hon har satt upp som mål at komma tillbaka i sin yrkesroll. För henne och barnet har också kårfamiljen blivit en viktig del i det nya livet.

Det här arbetet, den här tjänsten för medmänniskor har helt och hållet sitt ursprung i lokalt engagerade medlemmar och frälsningssoldater. Frälsningsarmén centralt bidrar med övergripande samordning och ekonomi för att starta upp. Efter hand som arbetet etableras utökas också samarbetet med och ekonomisk stöd från kommunernas socialtjänst. Medarbetarna som jag talar med ser att behoven i framtiden ökar.

Efter den akuta fasen och rehabiliteringen så är steg tre, vägen ut till ett eget liv, oerhörd viktig. Men det är också där många kan hjälpa till. Det finns praktiska saker som att hjälpa kvinnorna och deras barn med kläder och inreda sitt nya hem. Men inte minst behövs det vuxna som vill vara vänner. Visst låter det som en beskrivning på vad vi som kallar oss med-människor ska syssla med!

Spännande böcker är det ju inget fel på. Men vi ska ägna mest uppmärksamhet åt den verklighet där vi själva kan vara med och bidra till att liv återskapas genom Guds helande och vanliga, snälla människors medverkan.