Flyttgröt på en ny nivå

Bostadsmarknaden. Bostadspolitik. Heminredning. Bolåneräntor. Hemleverans. När jag börjar associera kring orden hem och bostad så är det detta som kommer upp. Så trist det kan bli. Det verkar vara mediarubriker som lägger sig på topp i mitt medvetande.

Ibland kan man undra om människor är hemlösa i sina stylade våningar. Och man talar om bostaden som ett investeringsobjekt mer än en plats för liv och möten. Men det är ju faktiskt ett överflödsproblem och något av den rikes fattigdom som jag inte ska ägna mig åt här.

Jag kommer ihåg ett besök på behandlingshemmet Klippangården i Sundsvall. Personalen berättade om stoltheten och den barnsliga glädjen hos en man som efter många år i missbruk och hemlöshet fick flytta in i sin första egna lägenhet. Han fick välja möbler. Han hade en dörr att gå in och ut i med egen nyckel. Lycka!

Men, trots all den välsignelse som tak över huvudet ger så kan bostaden också bli en isolerande plats. Hemlöshet handlar inte endast om bostadspolitik, om att det ska finnas boenden som människor har råd med. Det är lika mycket en fråga om att skapa förutsättningar för goda vardagsrelationer.

Frälsningsarmén berör dessa frågor ur olika perspektiv. Utanför Borås finns ett familjecenter där man lär föräldrar att skapa och sköta ett hem så att barnen får en trygg miljö. Dagöppna verksamheter i Jönköping kallas för Hannas vardagsrum. På andra platser kan de heta något annat men för många fungerar Frälsningsarmékåren som ett vardagsrum utanför hemmet.

Det har alltid varit en utmaning att vi som har det bra öppnar våra hem och tar initiativ för gemenskap med den som sitter ensam inom fyra väggar. Och frågan är mycket aktuell i vår långsiktiga kontakt med människor som flytt undan krig och förföljelse och som förhoppningsvis snart får egna hem. Kanske det är dags att höja begreppet ”flyttgröt” till en högre nivå. När det flyttar in nya familjer där vi bor kan vi ta med oss gröten eller grytan och hälsa på. Vi kan ta familjerna på en rundtur i grannskapet och visa hur tvättstugan fungerar.

Hem-lös kan vara den som inte har ett eget boende men också den som har de yttre ramarna men saknar mänskliga kontakter. Då behövs inte politiska beslut utan kärlek till sin nästa.

Texten är publicerad som ledare i Stridsropet nr 11 2015.

Starka porträtt på hemlösa av den brittiske fotografen Lee Jeffries presenteras på Frälsningsarméns hemsida här. Du kan köpa ett porträtt! Där finns även fakta om hemlöshet och vad vi gör för och med människorna så att hemlöshetsfrågorna får svar.

Om hållbart engagemang

Jag gjorde ett kort besök på Stockholms centralstation i lördags. Extratåg hade kommit med människor som börjar se slutet på sin flyktingfärd. Det var många människor i rörelse. Som tillfällig besökare var det lite svårt att få en överblick. Tack och lov fanns där några av våra medarbetare som hade lite grepp om den ordning som fanns i botten.

Jag fick åter anledning att fundera kring detta med alla enskilda individer som vill hjälpa till i förhållande till de mer etablerade organisationerna. (Se tidigare blogg om hjälpsamhet) Till planen framför centralens stora ingång hade frivilliga hänvisats. Till perrongen tilläts endast Polisen och Migrationsverket komma. Någon ordning måste det ändå vara!

Utöver identifierabara grupper med västar, som Röda Korset, Frälsningsarmén och några andra kulörer, så fanns på centralplan individer med lappar om språk de talade och diverse människor som yrade omkring och frågade vad de kunde göra. Jag anade i detta virrvarr av välvillighet myndigheternas svårigheter att få ut sitt budskap. För en hop av individer har ju ingen person som företräder dem. De är alla sin egen talesperson.

Detta blev för mig en tidsspegel. Vi har nu hunnit komma några nya generationer sedan föreningsengagemanget var starkt. Vi är inte längre ett välorganiserat Folkrörelsesverige med ordning och reda, med engagemang i lokalföreningar, distriktsorganisationer och riksförbund. Man kan inte längre ta för givet att det finns en allmänbildning om hur jag som individ organiserar mig för att bli delaktig i ett större sammanhang.

Jag funderar på om alla individuella, ostrukturerade alternativ som sätts igång genom bl.a facebook. Sannolikt beror det på att förhållandevis få svenskar är delaktiga i en kyrka eller en förening där man har strukturer för att göra saker tillsammans. Dels kan det handla om den allmänna individualiseringen. Man ska göra sin grej och vill inte inordna sig i sammanhang där man behöver bygga relationer, ta ansvar och kanske kompromissa.

På Stockholms Central (och i Malmö) har styrkan i ordning och organisation visat sig. Polis och Migrationsverk behöver partners, de kan inte prata med tjugo individer utan behöver företrädare från pålitliga sammanhang. Röda Korset vet vad de kan. Frälsningsarmén är tydliga med sin beredskap och andra kan ta ansvar för någon annat. Hållbar hjälp behöver vara organiserad. Vem tar annars ansvar när det går fel?

När det stormar rörs mycket upp till ytan. Det som är gott ska vi ta vara på. Bland alla individer som brinner av entusiasm slocknar nog en del efter ett tag. Men jag tror att många kloka människor får upp ögonen för hur gott och sunt ett långsiktigt engagemang i kyrka eller hjälporganisation är. Och då visar sig en stor möjlighet för oss att inbjuda till delaktighet i den lokala församlingens pågående goda liv! 

 

Svenskars värderingar lider av ”Nånannanism” och förvirring

Ibland kommer spännande insikter och nya kunskaper ganska oväntat. Jag visste inget om Sverigestudien förrän jag var på ett seminarium under Almedalsveckan. Under fem år har ett Sverige i miniatyr tillfrågats om värderingar som karaktäriserar dem själva, arbetsplatsen, det svenska samhället och kommunerna. Det är en intressant läsning för alla som arbetar med människor och livsfrågor.

Rapporten drar slutsatser genom att bl.a. titta på värderingsgapen. Det vill säga, där skillnaden är störst mellan nuläge och önskad framtid. På sid. 16 står det om värderingarna på nationsnivå:

”Det skrämmande med denna lista är att den visar på behov av ett brett ansvarstagande, ett ansvarstagande som vi tycks lämna hemma redan när vi går till våra arbeten.”

Och här kommer begreppet ”nånannanism” in. Det beskriver en kombination av stora önskemål och litet ansvarstagande. Det kanske kan vara lite av en folkhemssjuka att ”någon annan” (staten eller arbetsgivaren) ska ta ansvar, men jag ser det också som ett vanmaktens rop som säger: Jag är ensam! Man saknar nära, pålitliga och goda relationer.

Samtidigt har Sverige ett begrepp på sitt topp-tio som alla andra länder i liknande undersökning saknar. Och Svenska arbetsplatser saknar vad dessa länder har.

I Sverige återkommer ”förvirring” (må vara att det är högt i södra Sverige och inte i Göteborg! Jag är från Göteborg). Det kan inte vara bra med förvirring på arbetsplatsen. Det begränsar och ger energiläckage. Däremot har samtliga andra länder ”kundtillfredsställelse” bland topp-tio, men vi på plats 55. Är detta ett tecken på självcentrering? Som att: Jag jobbar här för min egen tillfredsställelses skull och inte för att göra något bra för min medmänniska.

Jag ser en oroande bild av att Sverige består av människor som har höga och goda värderingar för sig och sina närmaste men på arbetet och i samhället skall nå’n annan ta ansvar. MEN, det kan ju också vara ett utslag för otrygghet på arbetet. Man mår dåligt av ständig kostnadsjakt, förvirring och att inte bli erkänd. När dessutom det är frågan om de anställdas hälsa, som har störst gap mellan önskad och nuvarande värdering, så blir det en tydlig bild av att många människor är inte friska – i kropp och själ.

De största värderingsgapen i samhället handlar om trygghetsfrågorna som arbete och sjukvård men också om att man önskar se ansvar för kommande generationer och långsiktighet. Finns inte där ett mandat för beslut som tar sig an klimathotet och minskar inkomstklyftorna? Men kanske har de hemlösa och svaga inte fått vara med i undersökningen. Kanske är det vi som har det bra som är rädda att förlora våra privilegier?

Sedan jag i Visby hörde presentationen och fick rapporten i min hand (som kan laddas ner här på sverigestudien.se) har jag tänkt på vad detta säger om kyrkans uppdrag. Hur mår människor i Sverige under ytan och hur berör det den kallelse Gud lagt ner i Frälsningsarmén?

Å ena sidan kan man se en bild av självcentrerade människor som förväntar att andra skall ställa upp för att de skall vara friska och ha ett bra arbete. Detta ser jag delvis som ett resultat av att vi ständigt matas med att vår identitet är att vara en konsument. Det vill säga vår identitet utgår ifrån att vi äger grejer vi köper, ser bra ut av produkter vi handlar, äter bra mat som kostar och håller på med aktiviteter som konsumeras.

Å andra sidan ser man en bild av individer med personliga värderingar som sätter högst att äga humor/glädje, familjen, ta ansvar, vara ärliga, visa medkänsla, ha en positiv attityd, vara rättvisa, visa anpassningsbarhet och vara självständig. (Sidan 7 i rapporten.) Denna top-tio är ju fantastisk. Personligt är man (i sin önskan?) en förebild för Guds rike men som en del i samhället uppträder man maktlös och nästan apatisk.

Jag känner en vind av Guds Ande vara nära. Jag hör kyrkan, Frälsningsarmén, träda fram i Sverige som Johannes Döparen och proklamera: Gör vägen rak för Herren, (Joh. 1:23). Jag ser att vi, som Johannes, introducerar människor till Jesus så att han får ersätta deras förvirring, otrygghet och apati med sin förlåtelse och kärlek. Det är mötet med Jesus, Gud i egen hög person, som ger substans och oanade djup till de goda personliga värderingarna.

Denna klarsyn om människors tillstånd i Sverige, som nästan anknyter till ett profetiskt tonfall, kan vi tacka sverigerapporten för. Att låta insikt och analys bli kärleksfull handling – är en kallelse till varje Jesu efterföljare.

Använd det goda som du har

För ett par dagar sedan besökte jag Fryshuset i Stockholm. Tillsammans med några kollegor mötte vi VD Johan Oljeqvist och ett par av de ledare som arbetar med ungdomar, vilket ofta är unga vuxna, i förorterna.

Fryshuset är en varm plats. Jag blir berörd av hur tydligt de lever i sin värdegrund och i sitt uppdrag. De tror verkligen att människor med problem själva har lösningarna på sin situation. Men ungdomarna behöver lite hjälp att finna sina goda sidor. Långsiktig hjälp. Hjälp från medmänniskor som inte låter sig luras. Från dem som själva har fått en chans till.

Frälsningsarmén och Fryshuset har till och från samarbetat sedan 90-talet. För några veckor sedan, när det brändes bilar i bl.a. Husby utanför Stockholm blev det en praktiskt kontakt igen. Frälsningsarmén har bidragit med 150.000 kronor för att Fryshusets sommarverksamhet i några förorter ska kunna fortsätta.

Men det finns viktigare saker än pengar. Hur kan vi utveckla vårt arbete i storstädernas förorter och lära av den imponerande erfarenhet som Anders Carlbergs efterföljare lever i? Ja, det var bland annat det vi pratade om denna intressanta måndagseftermiddag.

Det jag hör av ledarna, som själva kom till Fryshuset som ungdomar, anknyter intressant nog till en mening jag hörde under förra helgens konferens kring bön, Bygget. Robert McIntyre sa: ”De första kristna bad inte om mera kraft utan om mod att använda det de hade fått.”

Det syftade på bönen som den utsatta församlingen bad och som det berättas om i Apostlagärningarna 4:29. Det är också den attityden som gäller för människor som har det jobbigt på andra sätt. Vad har de som är bra? Vilka goda gåvor har Gud lagt ner i dem? Bygg på det!

I den kristna gemenskapen kan vi bli övermätta på att ha det bra för oss själva. Vi väntar på att bli fler, få mer resurser, bli bättre i att försvara vår tro osv. Och medan vi självcentrerat väntar på ”mer” förlorar vi det vi har. Muskler som inte används förtvinar.

Fryshuset vårdar sin kultur av att snabbt komma till ett möte med unga människor som strular. De vet sällan vad de ska göra eller hur de ska göra. Men de åker dit där ungdomarna finns. Skapar dialog. Lyssnar. Lär. Skaffar information. De tar det där steget som kan vara så svårt. Från 0 till 1. Sedan blir det lättare med steg 2 och 3.

Förra helgen blev jag väldigt inspirerad av talare och bönegemenskap på en kristen konferens. I måndags eftermiddag blev jag väldigt inspirerad av ett samtal med ledare på Fryshuset. Denne Gud, hans Ande är över allt!

Andra chansen är ingen tillfällighet

Nu är Frälsningsarmén medvetet opportunistiska. Nästa vecka är det schlagerfestival i Malmö och äkta frälsningssoldater, gruppen TAKASA, framför Schweiz bidrag. Då tar vi oblygt vara på möjligheten att berätta om vad det här med ”frälst” står för. Vad händer när en människa blir frälst, blir räddad, av Gud?

Vi gör det genom att ordna en egen liten omröstning där sånger sjöngs av människor som fått en andra chans i livet. Först kommer deras berättelse. Den är viktigast. Sedan sjunger de en sång. Den är bonus. Sången är ett förtydligande av deras erfarenhet. Samtidigt handlar det ju inte alls om att de fick en ”chans”, i betydelsen en lycklig tillfällighet, att de hade tur, att de fick egen favör på bekostnad av någon annan.

Deras berättelser handlar om Guds kärlek. Den är inte godtycklig. Där drar man inga nitlotter. Att komma ur ensamhet, elände, droger, fattigdom eller någon annan effekt av synden i världen är en rättighet för alla. Vägen dit är att sätta sin tro och tillit till Jesus. Men innan man har kommit dit, i ett personligt val, är det oftast den kristna gemenskapen som varit den utsträckta handen. Det första mötet med Guds nåd går oftast via välkomnande människor. Det är ingen tillfällighet.

Allt göra en hemsida om det här fina kristna budskapet skulle inte vara något nytt.  För att bryta igenom informationsflödet i vår tid så gäller det att vara aktuell, interaktiv och göra något ovanligt. Så vi har med lite hjälp lanserat ”2achansen.nu”. (Länk till sidan där du lyssnar och röstar här.)

Gensvaret du kan ge består av en möjlighet att rösta på ett av bidragen. Alla sex medverkande är ju redan vinnare. Men någon av dem som varit modiga nog att ställa upp kommer att få flest röster via hemsidan. Röstar man på sången eller personen? Vad spelar det för roll! Gör som du vill. Det viktigt är att vi får dela sanna berättelser från människor som visar att Gud är verklig och vill alla människor väl.

Finalen för de medverkande i Andra chansen hålls i Malmö fredagen den 17 maj kl. 19. Platsen är på Babel, Spångatan 38. Det som en gång var 2:a Kåren i Malmö.

Här är länk till info på Frälsningsarméns hemsida.

Förberedelser för försakelse

Fem dagar att leva på 70 kronor.

Jag är nu klar med mina förberedelser för att anta utmaningen i försakelseveckan. Den veckan hålls någon gång under året i alla länder där Frälsningsarmén finns. För att kunna ge en ekonomisk offergåva till det internationella missionsarbetet avstår man något för egen del. General Linda Bond berättade i helgen om en blind tiggerska i Bangladesh som fastade en dag och gav sitt ris och sin lilla inkomst till försakelseinsamlingen.

Den utmaning som medarbetarna på Internationell Utveckling gett oss i Sverige är bl.a. att leva en vecka på fattigdomsgränsen. ”Below the poverty line.” Efter svenska förhållanden skulle det vara ca 70 kronor på fem dagar.

Jag är fullt medveten om att det endast är en symbolhanling för mig. Även om jag ger en veckas lön så är det bara ett begränsat offer. Men tanken är ändå att veckans mathållning ska få mig att känna andras situation lite mer inpå bara kroppen.

Så, idag var det extrapriser som gällde. Man får ganska mycket för 70 kr. Och ändå gäller min vecka på fattigdomsnormen bara maten. Rengöringsmedel, resor, personhygien, kläder mm, allt sådant är inte medräknat. Här är mina inköp med lite kompletteringar.

Jag tar naturligtvis chansen att utöka sortimentet med gratisvaror – torkade trattkantareller, blåbär och äpplemos. Sommarens flit får fin utdelning nu.

Så, från i morgon, torsdag den 14 mars, är det detta jag ska leva på under fem dagar. Jag räknar med att lämna en liten filmberättarblogg också, varje dag.

Vi hörs.

Varför heter vi inte Frälsningskyrkan?

Det där med namn är ju inte oviktigt för identiteten. Frågan är aktuellt i Sverige för de tre samfund som sedan en tid gått samman och nu har som förslag att heta Gemensam kyrka. (Artikel finns i tidningen Dagen) Namnet har jag ingen synpunkt på.

Varför heter inte mitt samfund Frälsningskyrkan? Det finns naturligtvis en historisk händelse från 1878 då en armé av frivilliga ändrades till frälsningsarmé men kärnan är ändå att namnet fortfarande ska beskriva vad vi är. Och även om vi inte är det så bra som vi skulle önska så säger namnet att det är i den funktionen vi vill leva. Då är vi äkta.

’Kyrka’ har ju blivit ett allmänt begrepp för samfund och i den meningen är vi en kristen kyrka. Vi har våra lärosatser, mötesplatser, gudstjänster och vårt invigda, ordinerade ledarskap. Men, genom namnet vill vi lägga vårt fokus på uppdraget och dess allvar. Människor behöver försonas med Gud och bli frälsta från synd. Den segern vinns inte i en teologisk debatt utan genom praktisk och andlig kamp. Frälsning är möjlig för att Gud älskar oss – medan vi är syndare. Skulle vi heta något annat skulle det i så fall vara kärleksarmén.

Nu till helgen kommer vår världsledare general Linda Bond till Sverige. (Läs info här.) Där har vi det igen, general, militäriska termer. Visst kan man ha synpunkter på det, hur relevant det är och om det distanserar oss till folk i vår tid eller ej. För egen del har jag vuxit ifrån bekymmer om vad andra människor tycker och tänker när de tittar på ytan. Skulle vi formas av opinionen så blev det väl inte mycket kvar av oss.

Avgörande för Frälsningsarmén och mig som frälsningssoldat är att vi är trygga i vårt ursprung, uppdrag och identitet. Vi förvaltar inte ett historiskt monument utan lever i en pågående  uppenbarelse från Gud om hur han vill använda oss idag. Fortfarande gäller att hans försoningserbjudande genom Jesus skall hela, upprätta, förvandla och fylla människor med Andens nya liv. Därav följer också att vi bidrar till ett samhälle där rättvisa och rättfärdighet råder.

När generalen nu kommer så är det ett tillfälle till fest, uppmuntran, utmaning och förnyad överlåtelse. Hon kommer att predika om vad vi är: En armé med ett uppdrag och ett budskap. Men vi är inte färdiga. Så visionen som finns om allt det vi vill uppnå inom de tre områdena utmanar oss. Och till det behöver Gud en armé. Och armén behöver soldater som vill ta kampen. Välkommen!

(Läs mer om visionen här på den internationella hemsidan.)

General Linda Bond

Ateismen blir religiös – men det övertygar inte mig

Jag såg nyss ett program på SVT2 där Richard Dawkins tog oss med på en tur runt om i världen med frågan om meningen med livet. (Länk här tillgänglig 7 dagar.)

Resonemanget utgår från hans ateistiska världsbild och människosyn vilket till sin natur är tämligen teoretisk. Resonemanget och programmet är intressant. Men religionen representeras av Buddhismens sökande inåt efter mening och det hinduistiska kastsamhällets uppgivna syn på livet, där människans plats i samhället inte kan ändras. Den livstolkning som kommer ur den frälsta människans gemenskap med Jesus får inget utrymme.

Det är ateisten i programmet som mest positivt talar om livets mening, skönhet och helighet. Därmed presenteras det egna valet, den egna styrkan och det egna sökandet efter mening som det förnämsta. Livets mening är, enligt dem, en subjektiv upplevelse.

Detta påkostade välproducerade program till trots, så står det sig ändå slätt när det gäller att övertyga mig (må vara att jag är allvarligt partisk) i jämförelse med några korta möten med enkla människor i Lettland som jag hade för några dagar sedan.

Till det sociala centret i Riga kommer dagligen de fattigaste bland de fattiga. Löjtnant Aldona och hennes medarbetare Anita samtalar, söker lösningar ur misär, beder, hjälper praktiskt och gör hembesök. De har gudstjänster där Guds närvaro i bön, sång och bibelord skapar tröst och hopp. De lär människor grundlägande saker som att tvätta sig och ha bordsskick.

Man kan undra hur dessa utsatta människor finner livets mening? Vad får Aldona och Anita att orka, utstråla kärlek och se människor förvandlas? Aldona sa: De känner att vi lider med dem. Vi har räddat människor från att begå självmord. Vi ger dem värdighet och kärlek. Vi ordnar utsidan och Jesus förändrar deras insida.

Eller jag tänker på Revita. För ett år sedan visste hon inte att Frälsningsarmén fanns. Nu är hon soldat. I desperation bad hon Gud om att rädda hennes äktenskap. Om det skedde skulle hon tjäna Gud resten av sitt liv. Slumpen, skulle Dawkins säga, ledde henne till människor och det ena efter det andra skedde.

Hon känner en längtan att hjälpa människor i sin stad Saldus. De behöver någon som kan lyssna och förstå dem. De behöver ett inre helande, att beröras av Guds ljus.

Ateismen skådar i teleskopet och ser miljontals ljusår tillbaka i tiden och ser i mikroskopets lins tillvarons minsta byggstenar. Men de kloka resonemangen förmår ändå inte se vad det är som sker när Jesu kärlek och försoning gör hjärtat rent från synd, vänder förtvivlan till hopp och berör relationer med helande, helig närvaro.

Löjtnant Aldona Vaineike

När tro ska praktiseras – kan det bli så här

Hur fungerar tro på Gud i praktiken? Det är en mycket relevant fråga. Om nu kristen tro handlar om att ha gemenskap med Jesus och att han finns i våra liv idag, så borde det ju märkas på något sätt. Jo, visst är det så. Därför är jag tacksam för möjligheten att dela detta aktuella exempel. Det är ledarna för Frälsningsarmén i Höganäs som delar sin berättelse från den 3 februari:

Gud är aldrig FÖR sen…

Just nu är vi i Höganäs tacksamma för så mycket.

Imorgon packar vi flyttlasset och flyttar från Vallgatan där Frälsningsarmén har levt och verkat i snart 120 år. Vi är tacksamma till Jesus vad Han har gjort där – för de människor som Han har frälst, helat och upprättat på den platsen. De senaste veckorna har trots försäljning av kårlokalen, präglats av framtidstro och välsignelser. Vår Tacksamhetsgudstjänst den 13 jan besöktes av 70 personer och den var allt annat än dyster och sentimental. Och trots att ny lokal då inte fanns, blev det uppmuntrande och Gud själv fick beröra våra hjärtan. Tack till vår utvecklingschef Christel Lindgren som förde oss genom Gudstjänsten så bra.

I helgen som gick hade vi besök av några från Eldsflamman, Nils-Erik Karlsson, Kjell  Olausson och Ludwig Fontanac, (en grupp som leder bönehelger, min anm.). På lördagskvällen tog vi med oss fanan och ”intog” den nya platsen som Gud har förberett för oss. Vid avslutningsgudstjänsten (som fick bli den sista på Vallgatan) fick en man möta Gud på ett speciellt sätt. I ett mejl berättar han: ”Vilken stark  upplevelse jag fick under förbönen i söndagsens gudstjänst. Jag är glad att  Jesus kallade mig till botbänken.” Han fick böja knä vid vår böneplats och  möta och överlämna sig till Gud på nytt – vilket fantastiskt sätt att avsluta på i  det gamla huset. Gud påminde oss också under helgen om varför vi är i Höganäs genom ordet från Apostlagärningarna 8 som berättar om Filippos som kallas ut på  den öde vägen. Där kom oväntat en man som bad om hjälp att förstå Bibeln.

Ikväll, drygt två veckor efter att vi lämnat det gamla huset, skrevs avtalet för vår nya lokal som Gud verkligen har givit oss – en affärslokal (som inte var ledig för tre veckor sedan). Stort, stort tack till vår förvaltningschef Elisabeth Beckman för allt arbete med avtalet. Lokalen vi flyttar till har ett läge som är handplockat av Herren, en planlösning som kommer att passa perfekt för det vi vill göra och vi förstår att det är Gud som har öppnat denna dörren.

Vi har, sedan vi la ut fastigheterna till försäljning, sagt att Gud aldrig är för sen och det har han verkligen visat. (Ni som känner oss vet att tålamod inte är vår mest ”mogna” frukt). I allt detta har vi dock VETAT att Gud har haft det i sin hand.

Nu vänder vi blad här i Höganäs. Vi ser verkligen fram mot att se vad Gud har i  beredskap för oss. Nu ska vi ägna oss åt våra nyfrälsta och ”snartfrälsta”, åt kontakter som vi har inom räckhåll. Stå gärna med oss i bön!
Med önskan om att Jesus ska ge dig det du behöver.
Marie & Mathias Blomberg,
Kårledare Höganäs

Ett projekt med problem

Det har ännu en gång blivit en nyhet kring HBTQ frågor och Frälsningsarmén. Denna gång är sammanhanget att föreningen EKHO driver ett projekt ”HBTQ-frågor i Frälsningsarmén” finansierat av bidrag från statliga Ungdomsstyrelsen.

Syftet beskrivs som ”att öppna upp samfundet så att kristna HBTQ personer ska kunna vara, helt och fullt, sig själva och samtidigt vara en aktiv del av Frälsningsarmén i Sverige”. Mer om detta finns beskrivet i tidningen Dagens artikel och ledare idag. Läs här. Kort vill jag bara understryka att hela projektet är igångsatt utan att Frälsningsarméns ledning varit inkopplad eller medveten om vad EKHO vill uppnå eller hur man tänkte gå tillväga.

Nu vill jag ta tillfället att reflektera lite över frågan som alltid, med små variationer, ställs i sammanhang som dessa: Får en homosexuell bli frälsningssoldat? Det är som att fråga: Får en människa bli frälsningssoldat?

Frälsningsarmén består av så många fler människor än de som är frälsningssoldater. I vår vänkrets och i medlemsgrupper finns en stor variation på till vilken grad man delar vår tro och vilka faktorer som gör att man väljer att vara med. Vår hjärtefråga är naturligtvis att alla skall förstå erbjudandet från Gud om att ta emot frälsningen. Vår förhoppning är att många som omfattar vår tro och lära också vill bli lärjungar till Jesus med den livsstil som en frälsningssoldats förbund med Gud innebär. Men soldatskapet är ju inte det enda alternativet eller ett mått på en bättre eller sämre sätt att vara lärjunge.

Olika människor kan av olika orsaker inte omfamna allt som finns i våra lärosatser. Eller de kan inte på ett ärligt sätt gå in i lärjungaskapet med den inriktning som finns i en frälsningssoldats förbund. Jag är övertygad om att frälsta människor kan uppriktigt tjäna och behaga Gud på olika sätt. Det heliga livet är inte en checklista som kyrkan sätter upp utan det är en väg mot Kristuslikhet. Alla kör vi i diket ibland och vi kan även hamna på omvägar. Avgörande för helgelsen är ändå att vi får hjälp att ta oss upp igen och inte tar blicken från Jesus.

Alla människor skall förhoppningsvis känna sig uppriktigt välkomna till Frälsningsarmén. Jag önskar verkligen att ingen känner sig förbisedd eller mindre respekterad för den man är – man, kvinna, utlandsfödd, HBTQ person eller annat. Om man sedan vill eller ”får” bli frälsningssoldat så är det ju ett av flera alternativ när man vill räkna frälsningsarmén som sin församling. Där får vi mötas i ömsesidig respekt för den tro och lära som Frälsningsarmén har men också mötas för att lyssna och lära oss mer om varandra.

Om en soldat inte förmår leva upp till vår lära och livsstil skall vi då göra tron mer allmän och livsstilsidealen mindre konkreta? Eller ska vi uppmuntra varandra att med Andens hjälp växa till i Kristuslikhet? Jag menar att det senare är riktigt.

Visst uppstår det problem när kristen övertygelse kommer till olika slutsatser i kombination med sexuell kärlek eller när kristna ledare behäftade med mänsklig svaghet tar på sig ansvaret att bedöma andra medmänniskors önskemål. Jag kan också konstatera att föreningen EKHO har problem med sitt projekt. Frågan är i hur stor utsträckning det är Frälsningsarméns problem.

Kan nu konstatera, knappt en vecka efter att bloggen ovan skrevs, att fokus flyttat till frågan om statens (ungdomsstyrelsen) inblandning i bibeltolkning. Läs Stefan Gustavsson inlägg i SvD opinion, här.