Svenskars värderingar lider av ”Nånannanism” och förvirring

Ibland kommer spännande insikter och nya kunskaper ganska oväntat. Jag visste inget om Sverigestudien förrän jag var på ett seminarium under Almedalsveckan. Under fem år har ett Sverige i miniatyr tillfrågats om värderingar som karaktäriserar dem själva, arbetsplatsen, det svenska samhället och kommunerna. Det är en intressant läsning för alla som arbetar med människor och livsfrågor.

Rapporten drar slutsatser genom att bl.a. titta på värderingsgapen. Det vill säga, där skillnaden är störst mellan nuläge och önskad framtid. På sid. 16 står det om värderingarna på nationsnivå:

”Det skrämmande med denna lista är att den visar på behov av ett brett ansvarstagande, ett ansvarstagande som vi tycks lämna hemma redan när vi går till våra arbeten.”

Och här kommer begreppet ”nånannanism” in. Det beskriver en kombination av stora önskemål och litet ansvarstagande. Det kanske kan vara lite av en folkhemssjuka att ”någon annan” (staten eller arbetsgivaren) ska ta ansvar, men jag ser det också som ett vanmaktens rop som säger: Jag är ensam! Man saknar nära, pålitliga och goda relationer.

Samtidigt har Sverige ett begrepp på sitt topp-tio som alla andra länder i liknande undersökning saknar. Och Svenska arbetsplatser saknar vad dessa länder har.

I Sverige återkommer ”förvirring” (må vara att det är högt i södra Sverige och inte i Göteborg! Jag är från Göteborg). Det kan inte vara bra med förvirring på arbetsplatsen. Det begränsar och ger energiläckage. Däremot har samtliga andra länder ”kundtillfredsställelse” bland topp-tio, men vi på plats 55. Är detta ett tecken på självcentrering? Som att: Jag jobbar här för min egen tillfredsställelses skull och inte för att göra något bra för min medmänniska.

Jag ser en oroande bild av att Sverige består av människor som har höga och goda värderingar för sig och sina närmaste men på arbetet och i samhället skall nå’n annan ta ansvar. MEN, det kan ju också vara ett utslag för otrygghet på arbetet. Man mår dåligt av ständig kostnadsjakt, förvirring och att inte bli erkänd. När dessutom det är frågan om de anställdas hälsa, som har störst gap mellan önskad och nuvarande värdering, så blir det en tydlig bild av att många människor är inte friska – i kropp och själ.

De största värderingsgapen i samhället handlar om trygghetsfrågorna som arbete och sjukvård men också om att man önskar se ansvar för kommande generationer och långsiktighet. Finns inte där ett mandat för beslut som tar sig an klimathotet och minskar inkomstklyftorna? Men kanske har de hemlösa och svaga inte fått vara med i undersökningen. Kanske är det vi som har det bra som är rädda att förlora våra privilegier?

Sedan jag i Visby hörde presentationen och fick rapporten i min hand (som kan laddas ner här på sverigestudien.se) har jag tänkt på vad detta säger om kyrkans uppdrag. Hur mår människor i Sverige under ytan och hur berör det den kallelse Gud lagt ner i Frälsningsarmén?

Å ena sidan kan man se en bild av självcentrerade människor som förväntar att andra skall ställa upp för att de skall vara friska och ha ett bra arbete. Detta ser jag delvis som ett resultat av att vi ständigt matas med att vår identitet är att vara en konsument. Det vill säga vår identitet utgår ifrån att vi äger grejer vi köper, ser bra ut av produkter vi handlar, äter bra mat som kostar och håller på med aktiviteter som konsumeras.

Å andra sidan ser man en bild av individer med personliga värderingar som sätter högst att äga humor/glädje, familjen, ta ansvar, vara ärliga, visa medkänsla, ha en positiv attityd, vara rättvisa, visa anpassningsbarhet och vara självständig. (Sidan 7 i rapporten.) Denna top-tio är ju fantastisk. Personligt är man (i sin önskan?) en förebild för Guds rike men som en del i samhället uppträder man maktlös och nästan apatisk.

Jag känner en vind av Guds Ande vara nära. Jag hör kyrkan, Frälsningsarmén, träda fram i Sverige som Johannes Döparen och proklamera: Gör vägen rak för Herren, (Joh. 1:23). Jag ser att vi, som Johannes, introducerar människor till Jesus så att han får ersätta deras förvirring, otrygghet och apati med sin förlåtelse och kärlek. Det är mötet med Jesus, Gud i egen hög person, som ger substans och oanade djup till de goda personliga värderingarna.

Denna klarsyn om människors tillstånd i Sverige, som nästan anknyter till ett profetiskt tonfall, kan vi tacka sverigerapporten för. Att låta insikt och analys bli kärleksfull handling – är en kallelse till varje Jesu efterföljare.