Om hållbart engagemang

Jag gjorde ett kort besök på Stockholms centralstation i lördags. Extratåg hade kommit med människor som börjar se slutet på sin flyktingfärd. Det var många människor i rörelse. Som tillfällig besökare var det lite svårt att få en överblick. Tack och lov fanns där några av våra medarbetare som hade lite grepp om den ordning som fanns i botten.

Jag fick åter anledning att fundera kring detta med alla enskilda individer som vill hjälpa till i förhållande till de mer etablerade organisationerna. (Se tidigare blogg om hjälpsamhet) Till planen framför centralens stora ingång hade frivilliga hänvisats. Till perrongen tilläts endast Polisen och Migrationsverket komma. Någon ordning måste det ändå vara!

imageUtöver identifierabara grupper med västar, som Röda Korset, Frälsningsarmén och några andra kulörer, så fanns på centralplan individer med lappar om språk de talade och diverse människor som yrade omkring och frågade vad de kunde göra. Jag anade i detta virrvarr av välvillighet myndigheternas svårigheter att få ut sitt budskap. För en hop av individer har ju ingen person som företräder dem. De är alla sin egen talesperson.

Detta blev för mig en tidsspegel. Vi har nu hunnit komma några nya generationer sedan föreningsengagemanget var starkt. Vi är inte längre ett välorganiserat Folkrörelsesverige med ordning och reda, med engagemang i lokalföreningar, distriktsorganisationer och riksförbund. Man kan inte längre ta för givet att det finns en allmänbildning om hur jag som individ organiserar mig för att bli delaktig i ett större sammanhang.

Jag funderar på om alla individuella, ostrukturerade alternativ som sätts igång genom bl.a facebook. Sannolikt beror det på att förhållandevis få svenskar är delaktiga i en kyrka eller en förening där man har strukturer för att göra saker tillsammans. Dels kan det handla om den allmänna individualiseringen. Man ska göra sin grej och vill inte inordna sig i sammanhang där man behöver bygga relationer, ta ansvar och kanske kompromissa.

På Stockholms Central (och i Malmö) har styrkan i ordning och organisation visat sig. Polis och Migrationsverk behöver partners, de kan inte prata med tjugo individer utan behöver företrädare från pålitliga sammanhang. Röda Korset vet vad de kan. Frälsningsarmén är tydliga med sin beredskap och andra kan ta ansvar för någon annat. Hållbar hjälp behöver vara organiserad. Vem tar annars ansvar när det går fel?

När det stormar rörs mycket upp till ytan. Det som är gott ska vi ta vara på. Bland alla individer som brinner av entusiasm slocknar nog en del efter ett tag. Men jag tror att många kloka människor får upp ögonen för hur gott och sunt ett långsiktigt engagemang i kyrka eller hjälporganisation är. Och då visar sig en stor möjlighet för oss att inbjuda till delaktighet i den lokala församlingens pågående goda liv! 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s