Glad Påsk!

Vad är det att ha en Glad Påsk?

Åt vilket håll vi än tittar i världen så finns det anledning till oro. Där finns så mycket av förlorat förtroende och oförminskad rädsla. Den svage föraktas och positionen att härska över andra åtrås. Och medlen man använder är ofta våld och förtryck.

Det är inte underligt att människor frågar sig var Gud finns i allt detta. Finns det helande för allt som brustit? Finns det nytt hopp trots alla svikna löften? Finns det glädje? Utgångsläget för att hantera dessa frågor finner vi i Bibelns budskap utifrån påskens händelser.

Hur hamnade Jesus på korset? Och varför? Han gjorde ju så mycket bra! Man kan undra varför det sågs som upproriskt att ge ett glädjebud till de fattiga, syn till de blinda, frihet till de förtryckta och nåd till syndare. Men, det enkla budskapet om att Guds rike är här blev ett för stort hot för maktens människor. Därför hamnade Jesus på korset.

Kring korset fanns Jesu familj och vänner som led med offret. Men människor drogs också med i kören som uttryckte sitt förakt mot den svage.  Man kommenterade hånfullt att andra hade han hjälpt men sig själv kunde han inte hjälpa. De målade verbala karikatyrer av en kung som var maktlös och inte förmådde stiga ner från korset. Det var befogad nedlåtenhet. Varje vettig människa skulle väl rädda sig själv från tortyr och död, om man kunde. Inte minst när man är oskyldig.

Men, det är just det. Jesus visste att det inte handlade om honom själv. Något större var på gång. Gud var på väg att hela det brustna, uppfylla sina löften och visa att Guds kärlek och person var verksamma i en nedbruten mänsklig kropp. För i denna kropp fanns Gud själv.

Det helande som Gud ville ge människorna kunde inte ske med en vädjan till vår egen förmåga. Själens mörker och syndens konsekvenser kan inte åtgärdas med ett ”skärp dig!”. När Jesus läggs i graven slutar därför den mänskliga inblandningen i hans öde. I dödsriket vänder Gud på historien. Hans skaparkraft säger ”Varde liv! Seger, bli till!” och uppståndelsen är ett faktum.

Men detta var inte endast en förvandling som gällde Jesus. Uppståndelselivet är det liv som erbjuds alla människor som tar emot Jesus. Det är genom den kraften Gud än idag vill vara närvarande i vår värld. Det är det livet som kan sprida ljus över allt som är mörkt i vår tid.

Den brittiske teologen N.T. Wright uttrycker det så här: ”Det är en del av hemligheten med Jesu arbete. Han försöker inte utnyttja några krafter i den redan befintliga skapelsen för att rätta till något som har gått snett i den. Han kommer med ett nytt liv, en ny skapelse.”

Ett nytt slags liv, en ny början! Där har vi verkligen en anledning till en Glad Påsk!

(Texten finns som krönika i Stridsropet nr 4/2015.)

Vill du lyssna till ett musikstycke som fångar påskmorgonens försiktiga hopp och slutar i triumf så lyssna till Påskhymnen från Cavalleria Rusticana av P. Mascagni

 

Varför firar vi påsk?

Om man läser pressmeddelandet från Svensk Handel kan man tro att vi firar påsk för det ger oss anledning att äta lite mer. Deras påskprognos säger att vi i år kommer att handla påskmat för 7,2 miljardet kronor. Rekord igen! Kyrkans påskprognos säger att vi kommer att fira Jesu seger över döden och hans uppståndelse. Igen. En seger som är gratis för oss men den kostade Jesus livet.

Mer om påskfirandets egentliga innebörd kan du läsa i den följande texten som också är min ledarkolumn i Stridsropet nr 4.

Varför måste Jesus dö? Det är en av frågorna som ställs i Alpha materialet, grundkurs i kristen tro. Kursavsnittet går grundligt till väga med både den historiska och teologiska bakgrunden. Det handlar inte bara om att känna till en berättelse. Frågan är varför det behövde hända?

När jag som barn såg min första Jesus film på 60-talet, med Max von Sydow i huvudrollen, så var upplevelsen av orättvisa väldigt stark. Det var synd om Jesus. Varför var det ingen som hindrade denna grymma död?

Det finns risk för att man som vuxen har kvar barnperspektivet, med synen att Gud borde stoppat lidandet och en orättvis behandling. När han låter sin egen son gå igenom en plågsam död så menar en del att det finns fog för att tvivla på att Gud är god.

Påskens händelser är därför fortfarande en viktig anledning för alla att ta sig tid med att tränga djupare in i de stora frågorna; om liv och död, försoning och bestraffning och meningen med allt. Frågor som inte endast besvaras med ett faktablad utan som kräver att man gör sig själv till en del av frågeställningen. Har Jesu död, och uppståndelse, med mig, min synd och min samtid att göra?

Jag tänker på en kommentar av författaren Vibeke Olsson som intervjuades i tidningen Dagen.  Hennes böcker om Bricken och sågverksmiljön i Sundsvall skildrar både frikyrkans och arbetarrörelsens framväxt. Arbetarna blev ”läsare” och samtalade om Bibelns budskap kopplat till deras liv. Men det stannade inte där. Hon säger ”Kan man diskutera Kristi försoningsdöd, som då var ett aktuellt ämne, då kan man diskutera regeringsfrågan och tullreformen, för då har man sprängt vallen för att diskutera abstrakta saker.”

Jesus död och uppståndelse hör ihop med det som händer omkring oss idag. Men hur? Ja, de frågeställningarna vill innehållet i detta nummer av Stridsropet stimulera till. Kristna gemenskaper borde utnyttja sina unika möjligheter att engagera alla i samtalen där vi kombinerar personliga erfarenheter, Jesusnärvaro, försoning och samhällsfrågor. Och i de diskussionerna kan både den hemlöse, ungdomen, hantverkaren och teologen bidra med likvärdig expertkundkap.

Påsken handlar om vår tid – också

Vi firar påsk för att det handlar hela tiden om vår tid. Händelserna före och efter Jesu korsfästelse upprepar sig ständigt.

Bibelns evangelieböcker skildrar händelserna som ögonvittnen sett dem. Där ser vi hur politiska och religiösa ledare drabbas av förvirring i mötet med Guds nya tid.

När Jesus i förhöret med Pilatus säger att mitt rike hör inte till denna världen, för i så fall hade mina följeslagare tagit till vapen och kämpat för att rädda mig, så kan man tycka att hotet om uppror i Jerusalem är undanröjt. Pilatus inser för sin del att denne pacifist gärna kan gå fri. Och så kan man tänka om det bara handlar om en karismatisk förkunnare som behöver inordna sig i ledet.

En annan förbryllande sak var att Jesus vägrade försvara sig. Och dessutom beror bristen på vittnen och vänner som stod upp för honom på att han själv hade sett till att de höll sig undan. Jesus hade medvetet låtit dem hamna i ett hörn av skam och rädsla. Och när han fick frågor som han mycket väl kunde bemöta till sitt försvar så valde han att tiga.

Under påskdagarna framträder Jesus tydligare i sina två världar, tidsåldrar – både den jordiska och himmelska. Människan Jesus kände samma smärta som varje torterad fånge gör men kunde samtidigt se sig själv som ”Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.” (Matt. 26:64)

Frågan om vem som står bakom och styr hela händelseförloppet ställs på sin spets när Pilatus självsäkert påstår att han har makt att frige och makt att korsfästa Jesus. Svaret kommer med en stadig, himmelsk blick i en bräcklig kropp som får Pilatus att vackla: ”Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte fått den från ovan.” (Joh. 19:11)

Men meningen med påsken är inte att Gud ger sig in i en politisk-religiös fråga för att sätta alla makthungriga män på plats. Meningen med påsken är att tiden är inne för Gud, himmelens och jordens skapare, att visa sig:

• i Faderns kärlek – en försoning med människor skall erbjudas;
• i Sonens lydnad – Jesus visar sig värdig att bryta dödens makt, syndens välde;
• i Andens ankomst – Jesu rena natur kan inplanteras i dem som tar emot Guds erbjudande om försoning.

När Jesus lämnar linnebindlarna bakom sig i graven och stiger ut ur dödsriket så träder han fram som Guds nya skapelse. Tiden är inne då ljuset segrar över mörkret. Det händer fortfarande. I vår tid. Glad Påsk! 

(Texten har varit publicerad i Stridsropet.)

Jesus Christ Superstar, eller Varför firar vi Påsk?

Jag önskar dig Glad Påsk med följande artikel som också är publicerad i Stridsropets april nummer. Det är ett längre blogginlägg än vanligt. Viktiga saker tar lite plats.

Vad var Påsken innan den blev långfredag och uppståndelseglädje? Innan påskkäringar, sprängfyllda godisägg och gula dekorationer? Följ med Marie Willermark, Frälsningsarméns ledare på påskvandring.

Jesus var tolv år när han första gången var med sina föräldrar till den stora judiska påskhögtiden i Jerusalem. Föräldrarna brukade bege sig dit varje år. Det är inte långsökt att anta att Jesus fortsättningsvis följde med till de stora högtiderna. Det var nog ganska festligt att vara tonåring och ung vuxen i storstaden när den var fylld av pilgrimer från hela landet.

Den första påsken – i skuggan av Farao

Vi kan tänka oss att Jesus tillsammans med hela familjen levde sig in i den judiska påskens händelseförlopp. Generation efter generation hade ihågkommit händelsen då Gud med Moses som ledare ledde sitt folk ut ur fångenskapen i Egypten. Den första påsken, det osyrade brödets högtid, firades i skuggan av Faraos hårdnackade motstånd mot att släppa ättlingarna till Josef fria.

Blodet från lammet räddade dem

När Guds tid för uttåget var inne var också hans instruktioner klara. Ett felfritt lamm skulle slaktas och stekas över eld. Blodet skulle strykas på dörrpost och tvärbjälke. Man hade också osyrat bröd och beska örter. Det skulle ätas med hast. Man var beredd på en lång resa. När Herren gick genom Egypten med död för att döma deras gudar så blev blodet ett tecken på att döden skulle gå förbi familjen som bodde där. Döden gick förbi. Blodet räddade dem.

Historien ändrar riktning

Någon gång under Jesu liv upphör påsken att för honom fokusera på det som varit. Efter mötet med Johannes Döparen handlar hans liv inte längre om att vara en jude som firar minnet av uttåget ur Egypten.

När Johannes Döparen säger ”Där är Guds Lamm som tar bort världens synd”, då ändrar historien riktning. Jesus utpekas som ett annat slags påskalamm. Gud böjer tiden. De händelser och de begrepp som syftat bakåt till Israels räddning ur egyptisk fångenskap syftar nu framåt mot alla människors räddning från syndens makt. Vi inbjuds att vara ett folk som inte längre kommer ihåg bakåt utan kommer ihåg framåt.

Blodet från Guds egen son

Det slaktade lammet blir under hela den tid som Gamla Testamentet berättar om en förebild till det fullkomliga offer som Jesus kommer att ge. Med Jesus kommer den ”så mycket mera”-dimensionen. Om den återkommande ritualen där blod från djur stryks på Guds altare i Jerusalems tempel hade betydelse och innebar att folkets synder blev förlåtna, hur mycket mer skall då inte blodet från Guds egen son vara det fullkomliga offer som en gång för alla utplånar skulden och blir till en försoningshandling.

Den evighet som är förberedd för människan blir tillgänglig tack vare att det finns en, endast en i hela universum, som är värdig att öppna upp för Guds framtidsvärld. Johannes ser i sin uppenbarelse om framtiden:

”Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång.”

Det är framtidsvisionen som pågår nu. För oss som läser detta. Men när Jesus rider in i Jerusalem och hyllas som Konung och Messias är den utgången ännu inte säkerställd.

Den populäre profeten från Nasaret

Han har en vecka på sig att fullborda evighetsuppdraget hans Fader sänt honom att slutföra. Under hela sin treåriga tid som Mästare med en grupp lärjungar har han siktet inställt på att lyda Gud, att bara göra det hans Fader ber honom göra. Nu gäller det att inte krokna på slutet. Folkets favorit, den populäre profeten från Nasaret, kommer att överges och utpekas som hädare, en som måste röjas ur vägen och dö.

Bara en felfri människa

Jesus känner till profetiorna. Han förstår att bara en felfri människa kan ikläda sig försoningsuppdraget. Bara den som fullt ut är människa kan ta på sig straffet för all mänsklig synd. Bara den som fullt ut är Gudason kan återskapa den obrutna och rena relationen mellan Gud och människan som raserades i syndafallet.

Silverpenningarna som Judas fick i betalning

Profetiorna är ganska detaljrika om hur Gud hade tänkt sig det nya försoningsoffret, hur ett nytt blod skall rädda människor undan en evig död. Det förutsägs om hur han rider in på en åsnas föl. Jesaja profeterar om den lidande tjänaren vars kropp genomborras och om att Herren lade vår skuld på honom. De trettio silverpenningarna som Judas fick i betalning för att avslöja var Jesus fanns är omnämnda av profeten Sakarja. Det är många och av varandra oberoende faktorer som förverkligas kring Jesus. De inblandade är bland annat det judiska rådet, det politiska ledarskapet utnämnt av kejsaren i Rom och även folkmassan som höjer både sina hosiannarop och ropar ”korsfäst, korsfäst”.

Allt samverkar i detalj

Det är företeelser som säkerställer att det inte är någon bluffmakare och magiker som regisserar ett händelseförlopp med Gamla Testamentets texter som manus. Det hade varit omöjligt för en grupp människor att (utan internet och sms-meddelanden som koordination) få alla påskens händelser och personer att samverka så i detalj.

Det är en vanlig påskhögtid i Jerusalem, men ändå är allt så annorlunda. Lärjungarna kring Jesus beskriver en erfarenhet som vi alla är med om när våra mänskliga liv har lagts i Guds hand. Just då, när de var mitt inne i händelsen, förstod de inte alls vad de var med om. Men senare, efter att ha bevittnat Jesu uppståndelse och själva fått ta emot Guds Helige Ande, såg de med trons ögon och förstod.

De för Jesu så viktiga profetiska händelserna pågår hela tiden i det till synes så naturliga påskförloppet. Några dagar innan Jesu död kom en kvinna och spenderade värdet av en årslön i nardusbalsam som hon hällde över Jesu huvud.

Kvinnan utförde ett kärleksverk

Enligt judisk sed kunde en dödsdömd som avrättades inte få kroppen smord till en begravning. För att undvika en sådan förnedring kunde man begära att kroppen smordes i förväg, före avrättningen, och detta betraktades som en legitim ersättning. Kvinnan utförde ett högt aktat kärleksverk, ty att smörja en död värderades långt högre än att ge allmosor till de fattiga.

När Jesus och lärjungarna samlades till påskmåltiden, som tusentals andra pilgrimer i Jerusalem, så var det ett traditionellt firande. Man åt lammet, brödet, örterna. Drack vinet och sjöng psalmerna. Men under ytan inträder en ny tid. Nådens tid.

Det är Jesu kropp som kommer att bli ett nytt slags bröd. Som bryts och som kommer att kunna ge evigt liv. Det är hans blod som förseglar ett nytt förbund mellan Gud och mänskligheten. Den bittra bägare han har att tömma är inte först och främst att se vänner svika sina stora löften eller se sorgen hos sin egen mor. Hans brottningskamp gäller att lita på sin Faders kärlek och goda avsikt mitt i ångesten. Att orka lyda och hålla ut när han konfronteras med mörkrets furste.

Vi firar att det är Gud som håller ihop världshistorien

Den påsk vi firar idag handlar inte endast om att Gud ingriper i världshistorien. Vi firar att det är Gud som håller ihop världshistorien. Det är han som hela tiden bevarar sin evighetsdimension mitt i all den kortsiktiga kampen om tillvaron som människan ställer till med. Guds handlande har inte skett i det fördolda. Ingen mystisk uppenbarelse för några få invigda. Ändå kan den livsavgörande, förvandlande innebörden i Jesu lidande och död undslippa den som betraktar med ögonen men inte ser med hjärtats tro.

Tiden vänder och vi börjar komma ihåg framåt

De ögonvittnen som återberättar händelserna kring påskveckan i Jerusalem har inte traderat en tragisk händelse som gör sig bra i dramaturgin. De som sedan nedtecknade påskberättelsen får med många fascinerande detaljer men det är inte frågan om att tycka synd om någon eller utmåla en folkets hjälte. Man berättar sakligt med referenser till historisk tid och geografisk plats. ”Det har ju inte tilldragit sig i någon avkrok”, kommenterar Paulus inför kung Agrippa några år senare. Det är Gud som fullbordar sina löften om att försona oss med honom, förlåta oss vår synd, upprätta gemenskapen och skriva det nya förbundets, gemenskapens löften i våra hjärtan.

Därför firar vi påsk. Därför minns vi inte bakåt utan framåt. Vi kan redan nu sjunga den nya lovsången som Gud lägger i vårt hjärta.