Category Archives: Försoning

Lösa problem enligt Dalai Lama eller Jesus

Efter den senaste veckan är det kanske fler än jag som känner att vi utsatts för något som liknar överinformation. Terrordåd i Paris. Gränskontroller upprättas. Och glöm inte Beirut, Kenya, vedergällningens offer i Syrien, hotellet i Mali. Kan man avgöra vem som lider mest? En misstänkt terrorist har jagats och fångats i Sverige. Hur rädda ska vi vara? Direktrapportering i alla tänkbara kanaler. Analyser. Hur ska vi tala med barnen? Vad betyder religionen?

Snabbheten i nyheterna är som en lågtryckssnurra som drar in alla i centrum. Dagarna blir som en enda lång direktsändning. Tidningen på morgonen har redan gamla nyheter.

Jag har försökt gallra lite bland all information och stannat vid några intressanta frågor som dykt upp. Ska vi be? Ska vi vara rädda?

Pray for ParisDirekt efter attackerna i Paris spred sig begreppet #prayforparis (be för Paris) runt om i världen. Och jag läste ett uttalande från Dalai Lama som anknöt till detta och hans svar fångade min uppmärksamhet. I en intervju publicerad av Deutsche Welle säger han:

Jag är buddhist och jag tror på att be. Men människor har skapat detta problem, och nu ber vi gud lösa det. Gud skulle säga, lös det själva för ni skapade problemet till att börja med. Vi behöver på ett systematiskt sätt överföra humanistiska värderingar av enhet och harmoni….Så låt oss arbeta för fred inom våra familjer och i samhället och inte förvänta oss hjälp från Gud, Buddha eller regeringar.

Det blir klart för mig att vi har olika Guds- och omvärldsuppfattningar.

Jag tror inte att jag slipper undan mitt ansvar bara för att jag ber till Gud. Tvärtom. Bönen är det umgänge med Gud som hjälper mig att ta ansvar. Jesus lär oss att bedja systematiskt. Utgå från vem Gud är. Bekänn att han är både helig och en föräldragestalt och att han älskar alla sina barn likvärdigt. Han regerar i ett fridsrike, himmelriket. Och genom vår bön kan detta rike, denna fred komma till oss på jorden. Då räcker det inte med att överföra humanistiska värderingar, lära sig harmoniska yogaövningar eller annat som utgår ifrån oss själva.

Vår Fader 2Nyckeln i bönen till Gud är samma som öppnar fredens dörr. Förlåtelse.

Jovisst, det var vi som skapade problemen till att börja med. Vi ville ta makten över våra liv och klara oss utan Gud. Men Faderns lösning är inte att titta på medan vi kämpar med budorden. Hans väsen har evighetsdimensioner, men han gjorde sig synlig och närvarande i en människokropp. I Jesus var han fullkomligt identifierad med all mänsklig synd samtidigt som han var Försonaren som tillintetgjorde Djävulens makt att separera oss från Fadern.

För att markera och manifestera detta förunderliga att himmelrikets dimensioner träder in på jorden så uppstår Jesus från döden och återvänder till sin fader. Därifrån sänder han sin helige Ande till alla människor som tar emot Jesus och ödmjukar sig under erbjudandet om försoning. Därav följer att vi kan förvänta hjälp från Gud med att bygga fred inom familjer så väl som i samhället och i regeringar.

Resultatet av denna lite långa berättelse är alltså att rädslan och oron inte behöver ha makt över mig. Vilan i Gud är på riktigt. Bönen är vägen att bevara den himmelska verkligheten mitt i de jordiska omständigheterna. Därmed bortser jag inte från att vi ska vara vaksamma och kloka inför det faktum att människor sam hatar och är fyllda av ondska är ute för att skada och sprida skräck.

I gemenskapen med Gud tillåter vi oss att vara glada och tillitsfulla samtidigt som sorg och oro kan finnas omkring oss. Sång och musik är ofta till hjälp när det gäller att hantera olika slags känslor. Klippet nedan berättar om att min framtid är i Herrens händer. Sången skrevs i ett skyddsrum i Helsingfors 1941. Filmen börjar med introduktion och att Kai Kjäll-Anderson ger bakgrunden till sina föräldrars sång.

Mer om Pray for Paris kan du läsa om här i en Dagen artikel.

Om hur Gud helt oväntat svarar konkret på en sekulär människas bön kan du läsa här i Sonjas berättelse.

Varför firar vi påsk?

Om man läser pressmeddelandet från Svensk Handel kan man tro att vi firar påsk för det ger oss anledning att äta lite mer. Deras påskprognos säger att vi i år kommer att handla påskmat för 7,2 miljardet kronor. Rekord igen! Kyrkans påskprognos säger att vi kommer att fira Jesu seger över döden och hans uppståndelse. Igen. En seger som är gratis för oss men den kostade Jesus livet.

Mer om påskfirandets egentliga innebörd kan du läsa i den följande texten som också är min ledarkolumn i Stridsropet nr 4.Påsk Ropet

Varför måste Jesus dö? Det är en av frågorna som ställs i Alpha materialet, grundkurs i kristen tro. Kursavsnittet går grundligt till väga med både den historiska och teologiska bakgrunden. Det handlar inte bara om att känna till en berättelse. Frågan är varför det behövde hända?

När jag som barn såg min första Jesus film på 60-talet, med Max von Sydow i huvudrollen, så var upplevelsen av orättvisa väldigt stark. Det var synd om Jesus. Varför var det ingen som hindrade denna grymma död?

Det finns risk för att man som vuxen har kvar barnperspektivet, med synen att Gud borde stoppat lidandet och en orättvis behandling. När han låter sin egen son gå igenom en plågsam död så menar en del att det finns fog för att tvivla på att Gud är god.

Påskens händelser är därför fortfarande en viktig anledning för alla att ta sig tid med att tränga djupare in i de stora frågorna; om liv och död, försoning och bestraffning och meningen med allt. Frågor som inte endast besvaras med ett faktablad utan som kräver att man gör sig själv till en del av frågeställningen. Har Jesu död, och uppståndelse, med mig, min synd och min samtid att göra?

Jag tänker på en kommentar av författaren Vibeke Olsson som intervjuades i tidningen Dagen.  Hennes böcker om Bricken och sågverksmiljön i Sundsvall skildrar både frikyrkans och arbetarrörelsens framväxt. Arbetarna blev ”läsare” och samtalade om Bibelns budskap kopplat till deras liv. Men det stannade inte där. Hon säger ”Kan man diskutera Kristi försoningsdöd, som då var ett aktuellt ämne, då kan man diskutera regeringsfrågan och tullreformen, för då har man sprängt vallen för att diskutera abstrakta saker.”

Jesus död och uppståndelse hör ihop med det som händer omkring oss idag. Men hur? Ja, de frågeställningarna vill innehållet i detta nummer av Stridsropet stimulera till. Kristna gemenskaper borde utnyttja sina unika möjligheter att engagera alla i samtalen där vi kombinerar personliga erfarenheter, Jesusnärvaro, försoning och samhällsfrågor. Och i de diskussionerna kan både den hemlöse, ungdomen, hantverkaren och teologen bidra med likvärdig expertkundkap.

Ett tryggt ‘vi’ behöver inget negativt ‘dom’

Texten finns som ledare i Stridsropets marsnummer.

Under slutet av förra året, när ett nyval verkade troligt, var debatt- och samtalsklimatet intensivt kring frågor om vad som var politik, taktik, rättmätiga behov bland flyktingar eller en hotfull ström av främlingar.

Jag läser i början av året ett debattinlägg av Torbjörn Sjöström, VD på undersökningsföretaget Novus. Han ser en fara med att problem förstoras för att intressenterna ska synas. Det skapas en debatt utifrån ”vi och dom” med konstruerade sanningar, en upplevd, känslomässig, svart-vit verklighetsbild som inte nödvändigtvis bygger på sanningar.

Det är inte underligt att både rädsla och förvirring sprider sig i landet. Om allt vore på distans skulle sympatin inte vackla men när konflikter kommer in i min privata närhet så vill jag helst ha snabba, enkla lösningar för att inte störas av något främmande.

Det är en farlig men säkert tacksam retorik att ställa ”dom” emot oss. ”Dom” kommer och tar resurser från den långtidssjukskrivne, den svage skoleleven, de gamla som förtjänar en värdig ålderdom.Ropet nr 3 15

Vad är då det alternativa förhållningssättet? Hur ska vi klara av att nyansera utan att bli oengagerade eller uddlösa? Vi försöker dryfta frågan lite i detta nummer av Stridsropet.

Personligen tror jag det är viktigt att aktivt motarbeta både personliga tankebanor och samhälssystem som går i riktning mot ”vi och dom”. Det är starten för åtskillnadssystem som apartheid och ghetton, vilket fört elände med sig.

När jag var i Israel tillsammans med svenska kyrkoledare i fjol gjorde det ett djupt intryck att möta personer som fanns i sammanhang där man aktivt skapade möten mellan judar och palestinier. Föräldrar som förlorat barn i konflikten möttes för att långsamt ge varandra försoning och upprättelse i smärtan. Och där finns skolor för föräldrar som menade att barn behövde höra om och få respekt för varandras historia och utsatthet.

Som frälsningssoldat vill jag leva med Jesus som inneboende förebild och hjälpare. Hans ord i slutet av Matteus kapitel fem, om hur vi ska bemöta det onda och vår fiende är radikala och till synes dumdristiga handlingar. Men hans ord går djupare än att passivt vända andra kinden till och aktivt be för sina förföljare.

Jesus beskriver människor som fått sina hjärtan och sinnelag förvandlade genom en gudomlig gåva. Gåvan är att vara Guds barn. Det innebär en identitet och integritet som inte har begär till hämnd eller att se ner på någon annan. Jesus bortförklarar inte att ondska finns eller att Guds rike har fiender. Men han hjälper mig med detta svåra att möta andra och det annorlunda utan att känna mig hotad.

Möten som sätter spår – med SKR i Israel 2(2)

Det går ju inte att vara i Israel – på Västbanken utan att drabbas av hur min bibliska, lätt teoretiska, värld hemma i Sverige plötsligt får en helt annan substans. Vi är på platser där saker och ting verkligen har hänt och vi ser samma horisonter som Jesus vilade blicken på. I Apostlagärningarna kapitel 8 berättas det om att lärjungarna skingrades efter Stefanos död. De var förföljda och rädda och några hamnade i Samariens huvudstad.

Där satt vi nu och pratade med en Anglikansk präst i hans kyrka, en tvättäkta arab som påpekade att den kristna kyrkan inte kom hit genom missionärer från väst utan fanns här sedan Filippos kom enligt Apg.8. Hur anglikanska kyrkan sedan kom in i sammanhanget hann vi dock inte med.

Staden heter Nablus och finns på Västbanken. Bland ca 150.000 invånare finns fyra SONY DSCkristna kyrkor och 750 kristna personer. Där finns även ca 700 Samarier, de som fortfarande tillber på samma berg som Jesus och kvinnan vid Sykars brunn talade om. (Johannesevangeliet kapitel 4) Och där, i stadens utkant, finns fortfarande brunnen.

Eftersom beskrivningen av mötet mellan Jesus och den Samariska kvinnan är en av evangeliernas finaste och djupaste berättelser, så var det naturligtvis speciellt att få samlas vid den brunnen. Och få dricka av vattnet. 40 meter ner landar hinken på vattenytan och upp kommer friskt, gott vatten.

Denne lärde och kloke man, anglikanen, berättar lågmält om hur kyrkorna här kan vara starka – genom starka relationer. Med varandra och med omgivningen. Fader Ibrahim, som han heter, berättade för oss att han inbjöd stadens imamer till samtal i kyrkan. Första gången, för tre år sedan, kom det 15 styck. Nu är de 55-60 personer varje månad. Det är ett sätt för dem att förebygga extremism och våldsdåd. Dessa yttringar kommer, enligt hans erfarenhet inte från traktens moskéer utan genom inflytande från gulfstaterna.

Bland personerna vi möter finns också en stor misstänksamhet mot media. De rapporterar inte bara nyheter, de skapar dem. CNN gjorde för några år sedan en stor nyhet av att det brann vid en kyrkas dörr men ingenting om hur hela samhället, kristna och muslimer, sedan samlades för att hjälpa de utsatta.???????????????????????????????

Eftersom vi från Sverige var präster och pastorer från olika kyrkor samt från vårt samarbetsorgan Sveriges Kristna Råd, så var det lärorikt att möta olika kyrkoledare och samarbetsgrupper på plats. Inte minst intressant var det att många av dem var kvinnor. Här är några citat från olika möten:

Den Ortodoxa Patriarken i Jerusalem sa: ”De kristna behöver vara tydligare och stolta över vilka de är. Det är viktigt att vi inte försvinner från Mellanöstern.”

IMG_4108Ms Jean Zaru, som fått Anna Lind priset är ledare för Kväkarna i Nablus och som arbetar med icke-våld motstånd: ”Jesus väckte medvetandet om grundorsakerna till orättfärdighet och problem i samhället. Hade han endast gjort bespisningsunder och botat folk hade ingen opposition väckts.”

Ms Sara Bernstein, ledare för Jerusalems Center för Judiskt-Kristna relationer, som arbetar bland annat med: Möten – så judar, kristna och muslimer möts som människor. Utbildning – så judar lär känna kristen tro ur ett annat perspektiv än historiens förföljelse och förintelsen. Forskning – dokumentera vad som sägs om kristendom i skolböckerna, samt driver projekt om t.ex. försoning. ”Vem underbygger och fortplantar detta arv av rädsla? Rädsla är irrationell. … Om du vill stödja freden måste du stödja Israel OCH Palestina OCH freden – annars kommer du att stödja rädslan.”

Ms Nora Kort, ortodox: ”Min familj har varit kristen sedan första Pingstdagen. … Vi behöver ledare som utbildar våra ungdomar så att vi kan förhindra politiseringen av religionerna.”???????????????????????????????

Dagarna i Jerusalem och övriga städer var omtumlande både när det gäller den bistra verkligheten av ständigt pågående konflikt och misstänksamhet samtidigt som man ???????????????????????????????uppmuntrades av de modigaste människor jag mött på länge. Viktigt var också stunder av bön och djup eftertanke på platser där Jesus rört sig. Och då blir det faktiskt ett hoppets tecken i att inse – det var i stort sett lika politiskt och religiöst oroligt och konfliktfyllt på hans tid! Det finns ju ett budskap från Gud i det också. Att be Jesus förlåta mig mina synder och ta emot honom som Herre i mitt liv är en privat, personlig erfarenhet som ger frid och upprättelse. Men det är också början till följa honom på livets alla områden och ställa mig till förfogande för att hans rike skall vara i funktion. En sådan personlig förvandling börjar sannolikt inte när livet är lugnt och leker. Snarare när man dras in i världens verkligheter och oro. Det är då frågan om vad som är värt att leva och dö för ställs på sin spets.

Vid middagen på det svenska generalkonsulatet i Jerusalem sa generalkonsuln Axel Wernhoff: ”Man kan inte komma till Jerusalem utan att ta reda på vad man själv tror på, vem man är och varför.” Min avlutande rekommendation blir därför att alla som besöker Israel ska ta möjligheten att utsätta sig för att höra fler röster än de som redan bekräftar min uppfattning. Ur den förvirringen får man behov av att ännu tydligare höra Guds, Faderns röst och då blir relationen till honom ännu djupare och hållbar. Det var nog lite av det som hände i Getsemane trädgården. Så tänkte jag i varje fall när jag satt där.SONY DSC

Hopp är att ta en risk – med SKR i Israel 1(2)

Det har gått ett par veckor sedan jag kom hem från resan till Israel-Palestina med kollegor från andra kyrkor i Sverige. Det tar tid att smälta alla intryck. Bara det att i Sverige nämna bägge landsnamnen är konfliktfyllt. Jag gör det inte som ett politiskt ställningstagande om vad som är internationellt erkänt eller ej utan bara som ett konstaterande att inom detta historiskt heta geografiska område bor judar och araber tätt inpå varandra. Där finns inre grupperingar och slitningar i bägge nationer/folkslag. Där finns yttre krafter och konflikter i form av länder och religioner som sliter och drar i de politiska frågorna för olika syften. Allt är minst sagt komplext.

Den resa som jag var med på arrangerades av Sveriges Kristna Råd för kyrkoledare och hade som tyngdpunkt att få möta människor och organisationer som i första hand arbetar med dialog, försoning och fredsfrågor. Vi besökte naturligtvis också platser som omnämns i Bibeln. Men Bibelns händelser är ju inte isolerade historiska företeelser utan det Gud gjorde då hör ju också ihop med vad som sker idag. Till exempel – kampen om vem som nu har inflytande över Tempelberget i Jerusalem eller Hebron skulle ju inte vara på gränsen till väpnat våld om inte både judendomen och islam (och kristendomen) hade historisk förankring på platserna.

Men. Mitt i dessa stora, farliga konflikter finns också människor som verkligen åstadkommer positiva, viktiga saker. Det är från dessa möten jag vill ge några glimtar. Ett återkommande ord var hopp. Någon förklarade det som att: ”Hopp är inte en känsla, det är en förpliktelse.” (Hope is not an emotion, it is committment.) En annan sa “Hopp är inte hopp om det inte innebär en risk.”

Alla vet vi att det i en konflikt alltid finns påståenden som att ‘det är den andres fel’. Annars skulle knappt en konflikt uppstå. Om det då finns en tredje part närvarande blir det ofta lugnare. Det är lite av bakgrunden till det ekumeniska SONY DSCföljeslagarprogrammet, EAPPI. Det har sitt ursprung i lokala kyrkoledares förfrågan till Kyrkornas Världsråd om internationell närvaro i området. Det svenska deltagandet hanteras av SKR varför det var av intresse för oss att möta dem på plats.

Flera av följeslagarna finns vid övergångarna i den säkerhetsbarriär/mur som Israel började bygga 2002 för att skydda sig mot självmordsbombare. Vi mötte följeslagare både vid en övergång i Betlehem och i Hebron. Närvaro och iakttagande utan att lägga sig i har en lugnande effekt när tusentals palestinska arbetare ska igenom säkerhetskontroll under några morgontimmar för att komma till arbetet i Jerusalem, eller när skolbarn är oroliga för att väskan kan genomsökas.

I Betlehem besökte vi tre kyrkligt baserade föreningar/grupper som arbetar med konflikhantering på olika sätt. WI’AM centret arbetar med barn och vuxna. De vill ge hopp, de arbetar med att gemensamt ta ansvar och för att ge utlopp för ilska på ett konstruktivt sätt. Den andra platsen var International Center of Bethlehem som också arbetar utifrån det kristna hoppet som grund. När vi på eftermiddagen kom till det tredje mötet var nog inte uppmärksamheten på topp. Men Kairos Palestine arbetar på bred bas med frågan om samexistens. En i gruppen, fader Jakob sa ”Jag är inte emot judar, jag är emot förtryck.”

Betlehem svämmar naturligtvis över av krubbor i olika storlekar. Vi följde den långsamt rörliga kön ner i födelsekyrkans födelsegrotta. Bland alla bilder, ljus, kameror och rörelse blundade jag några sekunder. Det grep mig, mitt i denna turistström, att det fanns en fysisk plats på jorden där Gud lät sig födas som människa.

Torsdagkvällen klockan åtta, efter en dag med möten på FN organet OCHA, besök på Bethlehem Bible College och rundvandring i Hebron så fick vi ändå ett helskärpt uppvaknande genom de berättelser vi hörde. En palestinsk man och en israelisk kvinna som bägge förlorat ett barn, skjutna i konflikten, berättade om sin väg in i arbetet med försoning. Föreningen de är aktiva i heter The Parents Circle.

Mannens 10-åriga flicka sköts av soldater när hon gick hem från skolan. På sjukhuset fick föräldrarna stöd av 30 israeliska familjer så det fanns inget utrymme för att tänka på hämnd. Kvinnans son dödades av en krypskytt under IMG_3484sin militärtjänst. I mötet med en officer var något av det första hon sa ändå ”Ni dödar inte någon annan i min sons namn.”

Bägge arbetar aktivt med föreläsningar och möten om försoning. Hennes avslutande ord var ”Välj inte sida för Israel eller för Palestina utan bli en del av att lösa konflikten annars hjälper ni inte någon. Välj inte sida och var inte tysta.” (foto Mikael Stjernberg)

Fredagen gav några upplevelser och inlevelser i judiskt liv. Under besöket på Förintelsemuseet, Yad Vashem, drabbas man av den tunga sorgen och insikten om att människor faktiskt kan låta hat (ibland förklätt till patriotism) gå helt över styr. Det sker genom någras aktiva planerande, några ovetandes ointresse och andras passivitet mot orättfärdigheter.

På kvällen fick vi i mindre grupper besöka synagogor och hälsa sabbaten välkommen. Det var förvånansvärt lätt att nynna med i melodierna som psaltarpsalmerna sjöngs på och det var så ljuvligt att vara i glädjen som hälsade sabbatsvilan välkommen. Efter gudstjänsten följde vi med hem till olika familjer och delade måltiden med fler goda, fördjupande samtal.

Som en avslutning på detta första blogginlägg vill jag bara ta med en annan a-ha upplevelse. Under söndagen gick vi runt i Jerusalems judiska kvarter med en mycket kunnig guide. Israel består av judar från många olika länder och kulturer samtidigt som de i sitt förhållande till Gud går från varianter av sekulära till troende och flera nyanser av ortodoxa och ultraortodoxa. Det som var nytt för mig var hur de kan uppfatta symboliken i ett kors som man bär. Hon sa att ”korset symboliserar för dem inte min tro utan århundranden av förföljelse”. Det var en kommentar som var bra att ha med mig när jag började prata med den unga kvinnan intill mig på flygplanet hem. Hon var förvånad över att en kristen ville prata med henne.

Vår judiska guide Hana avslutade med samma ord som många alla andra vi mött – Bed för Israel! Bed för fred och försoning!

Doing things together – Rwanda 2.

Going from Kigali to Rukoma means taking off from the soft tarmac road and travelling on the red earth roads. The General Secretary for Rwanda-Burundy command, Captain Clénat is driving. He is from Haiti. On our way we pick up the Divisional Commander. He is from Uganda. The rest of us in the car are from Rwanda and Sweden. And, by the way, the leaders of the Command Lt. Colonels Nyambalo are from Malawi.

Exchange of officers between countries is just something natural for the One Army when we do mission. It adds challenges but also God-given dynamics. It is good doing things together.

The purpose for our trip is to take part in a ceremony. It will be the formal closing of a development project and the beginning for the surrounding villages to take on full ownership of the programme. It has been a sports- and reconciliation project. The idea has been simple but profound. Together with the local community a football pitch has been prepared and a wall was built around it. Young people, both boys and girls, were invited to form village teams led by a coach. When the different teams played against each other it gathered supporters and everyone had a good time. And, in the pause players and spectators gathered for a seminar on reconciliation.

The reason for that is, of course, the intentional building of a new Rwanda after the genocide in 1994 when 1 million people were killed.

After the football match there was a formal recognition from the executive secretary for the sector, thanking the Salvation Army for what it had meant to the people being part of this project. A committee is formed of local people who will continue looking after the football field and plan activities.

There had also been a competition between different village groups for traditional dance. The winning team involved us all in their performance and received their price. The group consisted of children and adults of all ages. It seemed they enjoyed doing things together.

Before going back to Kigali we Went to Rukoma corps for a meeting. There was more praise and worship to the Lord and a very heavy rain came while we all were in the building. But not a drop had fallen while we were on the football field. It seems like we are blessed by doing things together with God.

Pictures below:

The red roads of Rwanda. / The winning football team receives its price/ The winning group performing traditional dance.

IMAG0491

IMAG0489

IMAG0486

Behöver frikyrkan försvaras?

Jag kan inte riktigt komma fram till om debatten om frikyrkan/Svenska kyrkan (som startat utifrån Sigfrid Demingers inlägg i tidningen Dagen) engagerar mig eller ej. Senast dök frågan upp i ljuset av Sievert Öholms ställningstagande.

Jag blir inte heller upprörd av #frikyrka, Mymlans, (Sofia Mirjamsdotters) fina berättelse om sin uppväxt i en Pingstförsamling. Det mesta som beskrivs har varje pastor eller frälsningsofficer mött i en eller annan form under sitt ledarskap. Därmed ringaktar jag inte allvaret i frågorna som blir belysta. (Även flitigt kommenterat i Dagen idag.)

Det är så bra att människor berättar om sina liv. Om besvikelser, kriser och goda erfarenheter. Det är också viktigt att vi lyssnar. Jag har bara läst några ensataka av en mängd kommentarer. Stefan Swärd lyfter fram att trots sina brister är den kristna gemenskapen oftast en härlig och hälsosam plats, jämfört med många andra grupperingar. “Församlingar är till för svaga och brustna människor som kämpar med sina liv, och då kommer det alltid att finnas svagheter. I Guds församling finns det en skatt i ett lerkärl, och vi är lerkärlen.” Säger Stefan bland annat.

Mina tankar rör sig kring den stora utmaning varje kristen individ och gemenskap lever med – att balansera bårde orden och livet. Till exempel: Vi kan inte ha en tystnadens kultur som är tecken på feghet. Men vi behöver den tystnad som gör att Andens röst hörs genom bruset av aktiviteter. När människor känner sig kränkta eller illa behandlade räcker det inte med mänsklig förlikning utan vi behöver korsets försoning – ett “förlåt mig” som kostar oss vår värdighet. När yta efterfrågas mer än äkthet behöver vi de gudasända fridstörarna, profeterna, som kan komma underifrån med helighet och inte ovanifrån med makt.

Debatten behövs men jag känner en liten oro över att den tippar över mot självupptagenhet i stället för en sund självrannsakan både kring församlingen och alternativet – livet utanför en kristen gemenskap. Vi får å andra sidan inte heller hamna i förnekelse, då vi flyr ifrån våra egna problem genom att försöka lösa de som finns hos ‘syndarna’.

Nej, jag har inget behov av att försvara frikyrkans eller Frälsningsarméns existens. Vi finns till av många goda orsaker. Nöden kan finnas bakom fina familjens fasader precis som den är tydlig i missbrukarhemmet där barnen tar hand om sina förädrar. Existensiell ångest och oro finns hos såväl tonåringen med självskade beteende som hos den som  har hört en predikan om himmel och helvete. Fördelen med kyrkan är att det är större sannorlikhet att där finns fler männsikor med god kunskap i att föra öppna, respektfulla och vägledande samtal.

Mitt i behovet av att få en dialog med människor som vill och behöver dela sina livserfarenheter så ser jag ett annat stort behov. Vi som samfund eller lokala kårer/församlingar behöver vara trygga i vår identitet och tydliga med vad vi står för och varför vi finns till. Vi som heter FRÄLSNINGSarmén ägnar oss naturligtvis åt det. För att citera Catherine Booth:

“Kristus Jesus kom för att frälsa sitt folk från deras synder, icke i dem.”