Jag önskar dig Glad Påsk med följande artikel som också är publicerad i Stridsropets april nummer. Det är ett längre blogginlägg än vanligt. Viktiga saker tar lite plats.
Den första påsken – i skuggan av Farao
Vi kan tänka oss att Jesus tillsammans med hela familjen levde sig in i den judiska påskens händelseförlopp. Generation efter generation hade ihågkommit händelsen då Gud med Moses som ledare ledde sitt folk ut ur fångenskapen i Egypten. Den första påsken, det osyrade brödets högtid, firades i skuggan av Faraos hårdnackade motstånd mot att släppa ättlingarna till Josef fria.
Blodet från lammet räddade dem
När Guds tid för uttåget var inne var också hans instruktioner klara. Ett felfritt lamm skulle slaktas och stekas över eld. Blodet skulle strykas på dörrpost och tvärbjälke. Man hade också osyrat bröd och beska örter. Det skulle ätas med hast. Man var beredd på en lång resa. När Herren gick genom Egypten med död för att döma deras gudar så blev blodet ett tecken på att döden skulle gå förbi familjen som bodde där. Döden gick förbi. Blodet räddade dem.
Historien ändrar riktning
Någon gång under Jesu liv upphör påsken att för honom fokusera på det som varit. Efter mötet med Johannes Döparen handlar hans liv inte längre om att vara en jude som firar minnet av uttåget ur Egypten.
När Johannes Döparen säger ”Där är Guds Lamm som tar bort världens synd”, då ändrar historien riktning. Jesus utpekas som ett annat slags påskalamm. Gud böjer tiden. De händelser och de begrepp som syftat bakåt till Israels räddning ur egyptisk fångenskap syftar nu framåt mot alla människors räddning från syndens makt. Vi inbjuds att vara ett folk som inte längre kommer ihåg bakåt utan kommer ihåg framåt.
Blodet från Guds egen son
Det slaktade lammet blir under hela den tid som Gamla Testamentet berättar om en förebild till det fullkomliga offer som Jesus kommer att ge. Med Jesus kommer den ”så mycket mera”-dimensionen. Om den återkommande ritualen där blod från djur stryks på Guds altare i Jerusalems tempel hade betydelse och innebar att folkets synder blev förlåtna, hur mycket mer skall då inte blodet från Guds egen son vara det fullkomliga offer som en gång för alla utplånar skulden och blir till en försoningshandling.
Den evighet som är förberedd för människan blir tillgänglig tack vare att det finns en, endast en i hela universum, som är värdig att öppna upp för Guds framtidsvärld. Johannes ser i sin uppenbarelse om framtiden:
”Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång.”
Det är framtidsvisionen som pågår nu. För oss som läser detta. Men när Jesus rider in i Jerusalem och hyllas som Konung och Messias är den utgången ännu inte säkerställd.
Den populäre profeten från Nasaret
Han har en vecka på sig att fullborda evighetsuppdraget hans Fader sänt honom att slutföra. Under hela sin treåriga tid som Mästare med en grupp lärjungar har han siktet inställt på att lyda Gud, att bara göra det hans Fader ber honom göra. Nu gäller det att inte krokna på slutet. Folkets favorit, den populäre profeten från Nasaret, kommer att överges och utpekas som hädare, en som måste röjas ur vägen och dö.
Bara en felfri människa
Jesus känner till profetiorna. Han förstår att bara en felfri människa kan ikläda sig försoningsuppdraget. Bara den som fullt ut är människa kan ta på sig straffet för all mänsklig synd. Bara den som fullt ut är Gudason kan återskapa den obrutna och rena relationen mellan Gud och människan som raserades i syndafallet.
Silverpenningarna som Judas fick i betalning
Profetiorna är ganska detaljrika om hur Gud hade tänkt sig det nya försoningsoffret, hur ett nytt blod skall rädda människor undan en evig död. Det förutsägs om hur han rider in på en åsnas föl. Jesaja profeterar om den lidande tjänaren vars kropp genomborras och om att Herren lade vår skuld på honom. De trettio silverpenningarna som Judas fick i betalning för att avslöja var Jesus fanns är omnämnda av profeten Sakarja. Det är många och av varandra oberoende faktorer som förverkligas kring Jesus. De inblandade är bland annat det judiska rådet, det politiska ledarskapet utnämnt av kejsaren i Rom och även folkmassan som höjer både sina hosiannarop och ropar ”korsfäst, korsfäst”.
Allt samverkar i detalj
Det är företeelser som säkerställer att det inte är någon bluffmakare och magiker som regisserar ett händelseförlopp med Gamla Testamentets texter som manus. Det hade varit omöjligt för en grupp människor att (utan internet och sms-meddelanden som koordination) få alla påskens händelser och personer att samverka så i detalj.
Det är en vanlig påskhögtid i Jerusalem, men ändå är allt så annorlunda. Lärjungarna kring Jesus beskriver en erfarenhet som vi alla är med om när våra mänskliga liv har lagts i Guds hand. Just då, när de var mitt inne i händelsen, förstod de inte alls vad de var med om. Men senare, efter att ha bevittnat Jesu uppståndelse och själva fått ta emot Guds Helige Ande, såg de med trons ögon och förstod.
De för Jesu så viktiga profetiska händelserna pågår hela tiden i det till synes så naturliga påskförloppet. Några dagar innan Jesu död kom en kvinna och spenderade värdet av en årslön i nardusbalsam som hon hällde över Jesu huvud.
Kvinnan utförde ett kärleksverk
Enligt judisk sed kunde en dödsdömd som avrättades inte få kroppen smord till en begravning. För att undvika en sådan förnedring kunde man begära att kroppen smordes i förväg, före avrättningen, och detta betraktades som en legitim ersättning. Kvinnan utförde ett högt aktat kärleksverk, ty att smörja en död värderades långt högre än att ge allmosor till de fattiga.
När Jesus och lärjungarna samlades till påskmåltiden, som tusentals andra pilgrimer i Jerusalem, så var det ett traditionellt firande. Man åt lammet, brödet, örterna. Drack vinet och sjöng psalmerna. Men under ytan inträder en ny tid. Nådens tid.
Det är Jesu kropp som kommer att bli ett nytt slags bröd. Som bryts och som kommer att kunna ge evigt liv. Det är hans blod som förseglar ett nytt förbund mellan Gud och mänskligheten. Den bittra bägare han har att tömma är inte först och främst att se vänner svika sina stora löften eller se sorgen hos sin egen mor. Hans brottningskamp gäller att lita på sin Faders kärlek och goda avsikt mitt i ångesten. Att orka lyda och hålla ut när han konfronteras med mörkrets furste.
Vi firar att det är Gud som håller ihop världshistorien
Den påsk vi firar idag handlar inte endast om att Gud ingriper i världshistorien. Vi firar att det är Gud som håller ihop världshistorien. Det är han som hela tiden bevarar sin evighetsdimension mitt i all den kortsiktiga kampen om tillvaron som människan ställer till med. Guds handlande har inte skett i det fördolda. Ingen mystisk uppenbarelse för några få invigda. Ändå kan den livsavgörande, förvandlande innebörden i Jesu lidande och död undslippa den som betraktar med ögonen men inte ser med hjärtats tro.
Tiden vänder och vi börjar komma ihåg framåt
De ögonvittnen som återberättar händelserna kring påskveckan i Jerusalem har inte traderat en tragisk händelse som gör sig bra i dramaturgin. De som sedan nedtecknade påskberättelsen får med många fascinerande detaljer men det är inte frågan om att tycka synd om någon eller utmåla en folkets hjälte. Man berättar sakligt med referenser till historisk tid och geografisk plats. ”Det har ju inte tilldragit sig i någon avkrok”, kommenterar Paulus inför kung Agrippa några år senare. Det är Gud som fullbordar sina löften om att försona oss med honom, förlåta oss vår synd, upprätta gemenskapen och skriva det nya förbundets, gemenskapens löften i våra hjärtan.
Därför firar vi påsk. Därför minns vi inte bakåt utan framåt. Vi kan redan nu sjunga den nya lovsången som Gud lägger i vårt hjärta.
Marie Willermark 