The Stig Helmer story och Frälsningsarmén

Det är inte illa av Frälsningsarmén att ligga etta på biotoppen – förvisso med stor hjälp av den gode Stig Helmer.

Av den fullsatta biosalongen att döma är det inte endast Lasse Åberg som finner glädje i att vara lite skamlöst nostalgisk. Igenkännandets småleende infinner sig både när man ser de gamla radioapparaterna och plånbokskortet med den bonnett prydda Annika. Filmen håller sedvanlig god Åbergsk balans med att vara både respektfull och skojfrisk. Inget som hör ihop med Frälsningsarmén raljeras med – pappa majoren är inte mindre sträng än pappa blomsterhandlaren, enligt tidens normer.

Det som dock fångar mitt speciella intresse är sången och musiken som frälsningssoldatgruppen får framföra. Det låter bekant men ändå nytt. Lättsjungna men inte banala melodier och texter som man tyvärr inte får höra riktigt färdigt. Jag försöker vänta på filmens eftertexter för att se om det är något bekant eller nytt. Jag uppfattar det som att Schaffer och Åberg står för musik och lyrik. Wow. Det vore något att få Janne Schaffer att skriva frälsningslåtar! Helt i stil med vårt ursprung om att inte låta djävulen få de bästa melodierna.

Det kan vara dags för Frälsningsarmén att återuppliva lite av det som kom med gruppen Joystings i England 1964. De vände upp och ner på begreppet kristen musik. Nostalgifaktorn kring dem har aktualiserats genom att deras sånger nyligen givits ut på en CD. Kolla det här klippet från Brixton Market.  För 1964 var det väldigt vågat – och väldigt bra. Gung och fotstamp. Så, med Stig Helmers hjälp kanske nya musikaliska kombinationer kan blomma upp. Banjo och blås – visst kan man ära Gud med det.

P.S. Tack för att du i denna informationsöverflödets tid gjort dig mödan att läsa min blogg. Välkommen tillbaka. Jag önskar dig ett gott och av Gud välsignat 2012.