Idag, den 28 december, är det 130 år sedan Hanna Ouchterlony höll det första Frälsningsarmé mötet i Sverige. Det hela började vid det som var Ladugårdslandsteater vid Östermalmstorg i Stockholm. Det var alltså den dag som Hanna valt. Medvetet tänkte hon att Menlösa barns dag skulle vara passande.
Eller, började det egentligen inte tidigare? Innan något får en officiell prägel, innan fanorna hissas och sången sjöngs så har det ju hänt en del. Kanske börjar Frälsningsarméns historia med att den 11 åriga Hanna Ouchterlony har mycket tid ensam hos släktingar i Finland och får ett speciellt umgänge med Gud. Må vara att den relationen kommer i skymundan när hon som ung dam umgås i Stockholms borgerlighet och där lär sig älska dansen.
Eller börjar kanske Frälsingarmén 1878 när Bramwell Booth (grundläggarens son) som 22 åring besöker järnvägsbyggare Billups i Värnamo. Rekreationstiden fylls med möten och en av hundratals åhörare är Hanna. Väckelserörelsen Den Kristna Missionen hade nyligen bytt namn till Frälsningsarmén. Dess lära och liv fångade den 40-åriga bokhandlerskans intresse.
Eller kanske ett bättre år är 1881 då Hanna Ouchterlony gjort sitt första besök i England och lärt känna familjen Booth och den starkt växande rörelsen. Vid hemkomsten till Sverige predikade hon i Göteborg, Jönköping och Värnamo. Men någon officiell start var det ändå inte.
Det var först nästa år, efter ett längre besök i London, som Hanna utnämndes till major och med stor vånda accepterade uppdraget att med fyra medhjälpare öppna eld i Sverige. Och här finns vi ännu, 130 år senare. (Mer om historiska händelser och personer kan läsas på Bootheum, här och hemsidan här.)
Vårt lands historia är som bekant inte endast våra kungars, eller rikspolitiken, eller vad man äter eller bär för kläder. Frälsningsarméns historia är också vårt folks historia. Allt ifrån enkla människors övertygelse om ett gudomlig uppdrag, som gör att de står emot myndigheters påbud, till att stå vid sidan om den svage (må vara social fattigdom eller själslig syndanöd) oavsett om det är brännvinsförfallna slum-Sverige eller bostadslösa EU migranter.
Under dessa 130 år har förvandlade liv inte åstadkommits utan att generation efter generation av frälsningssoldater övervunnit. Det gäller att Guds kallelse övervinner mänsklig rädsla, att omsorg om människors eviga väl övervinner fruktan, att tilltron till Guds plan och goda vilja övervinner bekymmer för ekonomin och bristen på hängivna medarbetare.
Litteraturen om pionjärerna och de första hundra åren vittnar om detta. Liknande utmaningar och möjligheter gäller för vår tid. Om detta skriver Karin Thunberg fint i artikeln Liten armé för stora behov, i Svenska Dagbladet den 23 december. Läs artikel här.
Till sist får vi inte glömma en röd, eller kanske flera röda trådar, som finns genom alla 130 åren – det är musiken. Budskapet har predikats, vittnats om, omsatts i praktisk handling – men har inte minst sjungits ut över landet. Mitt val att representera musiken får vara ett exempel på den internationella Frälsningsarmé (126 länder) vi nu är en del av. Det är en inspelning från en gospelkonsert i Lutherska kyrkan i Kiev, Ukraina. Svenskarna Marina Bratterud och Daniel Viklund sjunger Så helt förlåter Gud. Av texten förstod inte Ukrainarna mycket – men budskapet gick fram. Hör här.
Om den förlåtelsen, om den frälsningen, har vi sjungit i 130 år – och vi fortsätter med det tills denna tidsålder får sitt slut.
(Källa: 50 års fälttåg, Evald Malmström)
Marie Willermark 