Den senaste veckan har det blivit en del debatt kring en barnmorska som utifrån religiös övertygelse begärt att inte behöva medverka vid aborter. Ellinor Grimmark berättar om sin sitt ställningstagande i Aftonbladet. Studielön och utlovad tjänst drogs in sedan hon inte beviljats rätten till samvetsfrihet. Detta har hon anmält till diskrimineringsombudsmannen. Där är inte frågan behandlad men uppfattningar i frågan är det ingen brist på.
Ledarskribenten i Göteborgs-Posten, Gert Gelotte säger
”Grimmarks krav på samvetsfrihet handlar ytterst om hon har tjänsteplikt eller inte…Hon har utan tvång sökt ett arbete som hon delvis inte vill utföra utan anser att någon annan skall ta hand om. Självklart fick hon inte det arbetet.”
Det är ju också ett sätt att hantera moraliska dilemman – man följer regelboken, gör som överheten säger.
I en artikel i tidningen Dagen citeras Vårdförbundets representant:
”Efter att ha lyssnat till pressträffen berättar Lis Munk att hon inte tror att Ellinor Grimmark skulle kunna ge en neutral rådgivning som barnmorska.”
Detta är ett annat resonemang. Att man definierar begreppet neutral som att det bara får luta åt ett håll. Den som vill rådgiva för att rädda liv ska inte få säga vad man vill, medan den som rekommenderar en kvinna att göra en abort däremot ger ett ”neutralt” råd.
Alf Svensson vidgar resonemanget i en debattartikel och talar om behovet av en samvetsklausul. Det är inte endast staten har ett ansvar, genom lagar som stiftas, utan även individen, som alltid har ett personligt ansvar. Han kommer in på detta svåra med moraliska dilemman – när man kommer ner till individuella fall finns det sällan en given svart-vit gräns.
Mina tankar går också till det större perspektivet på frågan. Det tycks som om allmän opinion och även samhällets lagar går i riktningen att alla ska få göra som de vill. Vilket i praktiken innebär att de starka och rika gör som de vill medan de svaga och fattiga inte har så stora valmöjligheter. När man kan prata om abort som om det var en medicinsk-teknisk fråga för kroppen och inte ett mänskligt liv så blir abort lätt en lösning på de olika dilemman som kan komma i dagen genom en graviditet.
Samtidigt är det förväntningar på att lagstiftningen skall stödja den starka efterfrågan som finns att alla som vill ha barn men inte kan få det naturligt ska kunna få insemineras från anonyma donatorer eller köpa en surrogatmamma.
När jag läser debatterna kring alla dessa frågor blir det mer och mer uppenbart att mänskligt liv inte är heligt, inte en gåva att ta emot. Det ofödda barnet hanteras som om det är en rättighet att skaffa för den som vill eller ett oönskat problem att stöta bort för den som vill.
I allt detta är jag absolut inte blind för det dilemma och de många nyanserna som finns kring frågan. Jag tycker att abort ska vara lagligt – men önskar att det aldrig skulle behövas. Det gör jag för att det illegala alternativet är mycket värre för alla inblandade. En kvinna ska, förhoppningsvis tillsammans med mannen som är far till barnet, ha rätt att välja själv hur man hanterar sin graviditet. Men jag önskar att både vänner, vården, familj och församling skulle ha en sådan grundrespekt för en blivande människa att vi gör allt för att stötta, hjälpa och uppmuntra så att barn blir välkomnade – antingen de var planerade eller ej.
Jag är glad att jag finns. Fastän jag kom som en oplanerad överraskning till mina föräldrar.
Några dagar efter detta skrevs läser jag Markus Birros blogg i detta ämne.
Så när jag sedan kom ut som en annan människa har jag försökt att skriva och tala om detta. Och det ÄR svårt. Vi måste närma oss detta ämne med stor varsamhet. Men vi måste närma oss det. Det är min övertygelse att många kristna egentligen skulle vilja samtala om dessa frågor, om livets uppkomst, om rätten till liv, om synen på abort, men de är rädda och vet inte riktigt hur de ska gå tillväga.
Jag tror vi som kristna har en skyldighet att stå upp för livets okränkbara värde. När vi målas ut som hatiska kvinnohatare för vår syn i dessa frågor skulle jag ljuga om jag skrev att det inte känns.
För att fåstå detta läs hela sammanhanget i hans blogg här.
Marie Willermark 