Ett kort svar på rubrikens fråga är att man praktiserar en västerländsk variant av buddhism där man mer eller mndre försöker skala bort det religiösa innehållet och göra det till en terapeutisk teknik.
Det är tidningen NOD (utgiven av Örebro Missionsskola) som i nr 1/2012 tar upp detta viktiga ämne. Jag vill rekommendera alla som kommer i kontakt med eller funderar kring mindfulness att skaffa tidningen.
Göran Sahlberg sätter frågan i ett historiskt perspektiv. Om hur ”materialistisk västerländsk beteendeterapi gift sig med österländsk andlighet”. Han ger en översikt genom 1900-talet och om hur vi hamnat i nutid där psykologen övertagit zenbuddhist mästarens roll.
Lars Johansson har ett par artiklar och ser sakligt på frågan om mindfulness och kristen tro verkligen kan förenas. I mindfulness tränar man sig att ”på ett icke-dömande sätt observera innehållet i den kontinuerliga strömmen av tankar , känslor, fantasier, minnen, kroppsliga sensationer, begär och drifter utan att fästa något avseende vid deras värde.” (Citat från Ola Schenström)
Lars slutsatser är att detta leder in i självupptagenhet och att meditation i västerländsk variant handlar om att uppnå världsliga och självförverkligande mål och inte andliga. Därför blir den också lätt ett offer för kommersialism. En annan sida är att ansvaret för att ta itu med den stress som uppstår som en effekt av dålig arbetsmiljö, nedskärningar och besparingar läggs på individen och inte på de som är ansvariga för den undermåliga själsliga arbetsmiljön.
En mycket intressant personlig berättelse delas av Grethe Livbjerg. Hon beskriver sina ärliga försök att kombinera yoga, zen och kristen meditation. Men goda intentioner räckte inte. Slutsatsen blir att hon ser hur naiv hon var som trodde att det gick.
”Den så kallade ”husmodersyogan” är inte så oskyldig som många tror. Det man gör med kroppen öppnar också sinnet för främmande lärdomar.”
Hon fortsätter att berätta om vad som hände:
”Under ett kvällssamtal (på en kurs för retreatledare) presenterades en tanke om att alla religioners meditationer i grunden leder till samma upplevelse. Ingen motsade denna uppfattning.
Jag gick förvirrad upp på mitt rum. Då fick jag en stark upplevelse av Kristi kärlek. Jag insåg med stor klarhet att det, trots alla likheter, finns avgörande skillnader mellan kristen bön och all annan meditation.
I zenmeditationen ger man sig ut på en upptäcktsresa, men i ensamhet. Den kristna bönen kan liknas vid en bröllopsresa där allt går i kärlekens tecken.”
Tidningen ger också röst åt den som blev illa åtgången i församlingsarbetet och där mindfulness övningar blev en del av vägen tillbaka.
Jag har hört kommentaren om att mindfulness i stort sett är samma sak som Jesus menar när han talar om att leva i nuet och säger ”gör er inga bekymmer”. (Matteusevangeliet 6:31 och omgivande verser.) Min slutsats blir då genast varför vi skall överge originalet och försöka klä ut buddhismen i kristna kläder. När vi tar ett lösryckt Jesus ord så går vi även ofta miste om de viktigare, grundläggande sanningarna. Han fortsätter nämligen med att säga ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” (Matt. 6:33) ”Han” är i detta sammanhang min och Jesu Fader i himmelen, som jag kan ha en relation med. Inte en filosofisk lärare vid namn Buddha.”Först” är inte detsamma som att jämställa.
Till sist vill jag också understryka att detta om buddhistisk tro i sekulära kläder, som yoga och mindfulness, inte endast är en privat fråga. Pekka Mellgård noterar i sin artikel att detta också får sitt uttryck i behandlingsformer som tas upp på våra sjukhus. Landstingen tar in asiatisk andlighet där kristen tro och förbön aldrig skulle få platsa.
I ett reportage i ABC Nytt (4 april) berättades det om en skola som erbjöd yoga för barnen. Det betonades att det är helt fritt från religion. Så grundlurade de är.
Än en gång aktualliseras den urgamla frågan: Vilken gud skall du tillhöra och tillbe? Handlar det om upplevelser kring jag och mig och mitt? Eller närmar du dig ett Du, en evig treenig gemenskap som ger av sin fullhet till din tomhet?
Marie Willermark 
Jag har provat en del mindfulness och även om jag är medveten om att det är en viktig del i buddhistisk tänkesätt och att det egentligen bör utövas där eftersom det handlar om viktiga etiska regler man förhåller sig till och är en väg till upplysning som buddha talade om till skillnad mot exempelvis tm som har andra rötter så har det hjälpt mig på så sätt att det medvetandegjort mig om vissa tankemönster som jag återkommer till. Att kunna betrakta tankar som tankar och inte fästa alltför stor uppmärksamhet kring dem gör att de förlorar mycket av sin kraft.
Jag är uppväxt inom trosrörelsen där man använde mantran på sätt som har lite med bibeln att göra. Undervisning som handlar om att inte tala otro eller att tro är en muskel och med det ett förakt för svaghet skapade stora låsningar i mitt tänkande. Att säga till någon tänk inte negativt skapar direkt ett fokus kring det negativa tänkandet på samma sätt som att säga tänk inte på en rosa elefant. Att säga till någon gör dig inga bekymmer utan en förståelse och upplevelse av Jesu kärlek kan göra att allting blir till saker man skall göra. Till formler. Det finns och fanns stort utrymme för sådant magiskt tänkande inom trosrörelsen.
Jag håller med alla invändningar mot mindfulness som du tar upp. För mig har det iaf varit ett användbart verktyg till att lämna vissa mönster. Fruktan skapar låsningar även om den uttrycks som kristen tro. Men Jesus gör oss fria.
Hej John!
Tack för dina tankar. Det är viktigt vad du säger och det är viktigt att vi pratar om dessa saker. Jag är inte så insatt i mindfulness ”tekniker” men kan tänka mig att de i mycket kan likna min stilla, meditativa bön. För mig är den stora skillnaden varifrån jag söker vila och ro för tanken. För min del är ”tekniken” som sådan inte lösningen, inte heller att finna detta inom mig själv utan i stället att vila i Guds löften, i hans närvaro, i hans tilltal, i det ”nu” som jag delar med honom – och därför gör jag mig inga bekymmer utan går in i nästa timma eller nästa dag för att han är redan där och förbereder.
Det är också rätt som du skriver att vårt liv med Jesus inte formas utifrån färdiga formler som vi paketerar åt varandra. Att reflektera, samtala och be kring detta är ett bra sätt att urskilja det i vårt liv som är en frukt av Guds Ande, från det som pressas fram för att man ska passa in.
Guds välsignelse och glädje med dig, önskar jag. /Marie
att överge originalet som man kan läsa längre ned i texten låter som ren okunskap. buddhismen uppstod ca fem sekel före Jesus föddes. och den första Buddha var Siddhartha Gautama.
Hej Daniel. Tack för ditt påpekande. Det är ju helt korrekt som du säger i förhållande till tidsaspekten när det gäller tiden då Buddha respektive Jesus levde. Jag kanske är lite otydlig i min syftning men jag refererar till personer med kristen bakgrund som jämställer Jesu ord (som citeras) med mindfulness övningar. Där kommer Jesus före i tiden, han är originalet i förhållande till mindfulness.
Om jag går in på ett annat spår så handlar kristen bekännelse om att det är Gud Skaparen, den Evige som uppenbaras, blir människa i Jesus. Och då kommer vi till det yttersta originalet, Gud som är upphov till allt.
Hälsningar. Marie
Att lära sig se på ett icke-dömande sätt (vilket även inkluderar andra) är inte självupptaget.
Hej David, det håller jag helt och hållet med dig om. Man ska se välvilligt och med nåd på sig själv och andra. Jag får uppmuntran till det när Jesus möte lärjungarna efter påsken. De hade gjort så mycket fel och sviket sina löften. Men han bara stod där och gav dem frid och visade sin kärlek. /Marie
Mindfulness är inget direkt andligt, det är mer psykiskt. Man försöker att inte fylla sitt sinne med något utan tvärtom så försöker man att bryta med de beteenden som frodas ur stress som kan uppkomma på grund av ex. miljö. Det handlar alltså bara om att stanna upp backa ut ur de hjulspår av stress som man håller på att åka i, eller hur man nu ska säga detta.
Men jag håller med i artikeln om att det är bättre att ta i tur med grundorsakerna, ex. en stressig miljö orsakad av organisationsbrister dyl. I vissa fall är det dock inte miljön som är problemet utan en patologisk stresskänslighet för denna. I vissa fall är det en psykisk ohälsa som finns där av en stresskänslighet som uppstått, som kan vara orsakad av negativa av rädsla tankebyggnader som börjat skapas i barndomen eller senare livsperiod.
Även om dock metoden i sig är psykisk eller själslig än andlig förväxlas ofta det andliga med det själsliga världsligt sett. Själen som vilken för visso är ett fönster till det andliga, liksom det fysiska som skapas och upprätthålls av det andliga. Då metoden precis som visst bruk av psykoaktiva droger och specifik yoga dylikt har en inspiration från en annan andlig källa än livet och öppnar utövaren för denna andlighet direkt eller indirekt eller mer eller mindre beroende på utövarens hantering inombords därtill, så kan man fråga sig vilka följder det kan få psykiskt eller själsligt.
Det mesta runt omkring oss har dock förmågan att vara ett medel för påverkan i våra psyken och själar, beroende på hur vi hanterar det inom oss. Ex. pengar och teknologi vi varje dag har att göra med i detta odjuriska köp och sälj-samhälle vilka i sig kan vara medel för att påverka våra psyken eller själar. Det kan lika gärna vara något fysiskt, sådana döda saker och ting kan också direkt eller indirekt eller mer eller mindre var av en andlig inspiration av död vilken kan påverka oss å detta om vi brukar det med fel hantering inom oss. Vi brukar det men gör vi det rätt?
Artikeln säger att metoden skulle leda till självupptagenhet, det är möjligt beroende på utövare. Att man ersätter en självupptagen stress med självupptagen vila. Fast det behöver inte vara fallet alla gånger om man i detta söker Gud från hjärtat, mindfulness i sig är beroende på hanterande av det inom en olika från person till person. För min del handlar det om vad artikeln refererar till som en del av kristen meditation. Dock kan bön och lovsång också bli självupptaget, det har jag personlig erfarenhet av att ha sett inom olika församlingar av olika samfund. Men också bland enskilda individer. Vi bör alltid pröva efter frukten, så känner man trädet. Det var nån som sa det. 😉
Tack för dina genomtänkta kommentarer Christer.