Hela texten är skriven av Carolina Nilsson, kapten i Frälsningsarmén och föreståndare på vårt sociala center vid Hornstull, Stockholm. Det är ett inlägg hon gjorde på sin facebook sida idag. Återgivet med tillstånd.
Sitter i min varma soffa, och tinar upp fötterna efter ett besök i Högdalens nya ”bostadsområde” (bebyggt av ruckel och gamla husvagnar) och tänker att livet är bra orättvist, och trots att jag har följt många av de här människorna i flera år så har jag mest lust att gråta.
Men vad ska vi göra!!! Det här är inte klokt! Människor sover i ruckel och skraltiga husvagnar i Sverige år 2014.
Jag är ansvarig för ett härbärge för EU-medborgare, med idag plats för 19 personer, ytterligare ett härbärge drivs av Stadsmissionen med plats för ytterligare 32 st EU-medborgare, utöver det så har Filadelfiakyrkan ställt upp med ytterligare 10 sängplatser, men till våra härbärgen kommer det inte många romer från Rumänien. De platserna är fulla av de EU-medborgare som kommer från andra EU-länder eller från Afrika via Italien och Spanien. Människor som kommer hit med förhoppning om att få ett jobb, men istället hamnar i hemlöshet och misär. De flesta av de romska rumäner jag träffar har inga sådana föreställningar. Det vet att chansen för en person som inte har utbildning att få jobb är nästan obefintligt, det är därför de är här och tigger.
När jag stod där i snön och frös och väntade på att tv-teamet som jag fått haka på, skulle bli färdiga så blev jag inbjuden av en man till en av husvagnarna så att jag skulle slippa frysa. Ja, ibland är situationen den omvända. I en tunna hade de ordnat en eldstad och fått ihop en skorsten som ledde ut nästan all rök, så det var varmt och skönt utom på golvet som var iskallt. Efter några försök så lyckades vi inleda ett samtal där de pratade rumänska och jag svenska, engelska. Kvinnan hade fyra barn som hon längtade efter, 2, 3, 6 och 10 år gamla. De hade varit här sedan i december och skulle återvända i mars till Rumänien. -”Pengar bébé”, förklarade hon och ryckte på axlarna. Mannen var bara tyst och suckade lite granna. De kom från samma stad som jag besökte i Rumänien och jag visade lite bilder. Sedan var det dags att åka och för dem att gå och sova för imorgon måste de sitta och vänta på att du och jag ger en slant.
Så nu sitter jag här och smälter mina intryck, och snart ska jag gå och lägga mig i min fyrarums lägenhet, som vi tycker börjar bli lite trång för en trebarnsfamilj. De delar en husvagn ute i Högdalen med 5 andra personer. Jag ska dessutom njuta extra mycket när minstingen kommer intravande i natt och väcker mig och snusa extra mycket på honom och vara tacksam för att jag inte behöver lämna bort dem i 4 månader för att bo i en husvagn i Högdalen och tigga pengar på dagarna. Och så ska jag be en bön att Gud ger mig svar på vad sjutton vi ska göra åt det här! För det vi gör räcker inte.
Här är länk till nyhetsreportage från ABC, lokalnyheter, om detta. http://www.svt.se/nyheter/amne/?tag=tag:story@svt.se,2011:EU-migranternas_k%C3%A5kst%C3%A4der
Marie Willermark 