Det talas och skrivs mycket om hur vi ska förklara tro på Gud i vår tid. Men, kan det också vara så att tiden förklarar vår tro?
Ett avsnitt av Vetenskapens värld på TV den 2 september (tyvärr inte tillgängligt längre) handlade om Den kosmiska väven, om tiden. Vanligtvis talar vi om tiden utifrån hur den mäts. Vi ser den passera i dygnsrytmen och årstidernas gång och vi kan avläsa den ner till cesiumatomens knappt mätbara vibrationer. Men frågan som ställdes i programmet var, vad är tiden? Och då är vi inne på Einsteins tankar om ett dolt samband mellan tiden och rummet. Tiden kan gå olika fort! Exemplet som gavs var att ett atomur i ett jetplan ger någon nanosekunds skillnad mot när samma tid mäts på jorden.
Teorin som presenterades var att när rörelse i universum kopplas till den linjära tiden händer något. Rörelse saktar ner tiden. Om någon rymdvarelse kunde röra sig från jorden så blir vårt jordiska NU i det förflutna. Om riktningen från en annan galax blir mot jorden så blir NU i framtiden.
Jag ska inte ge mig in djupare på något som jag inte förstår men den grafiska illustrationen var mycket talande. Och när en av professorerna i teoretisk fysik, Max Tegmark sa: ”Dåtid, nutid och framtid är helt och hållet likvärdiga”, då blev det enkelt för mig. Det säger ju bibeltexterna också.
I Bibeln tar människor stora ord i sin mun och uttalar som fakta det som ingen har någon jordisk förklaring till. Men det visar sig alltså att Gud alltid har stått utanför vår tideräkning. Han är den Evige. (Psalm 90:2) Och om Jesus säger vi att han ”är densamme i går, i dag och i evighet”. (Hebreerbrevet 13:8) Han lever i ett ständigt NU. Han är utan början och utan slut. Det är också detta tidsperspektiv som är i funktion vid vår frälsning. Jag bekänner synd som ligger tillbaka i tiden och gör anspråk på nåd för resten av livet. Försoningen som kommer av Jesu död för 2000 år sedan renar människor från skuld och synd idag och gör oss till medborgare i det kommande evighetsriket. Guds barn rör sig i Guds Andes eviga NU.
Det är spännande teorier som presenteras av Tegmark, Sean Carroll med flera. Och det spelar ingen roll vad de tror eller inte tror när det gäller religion. De fysiska teorier som forskarna kommit fram till är lika rimliga som teologiska förklaringar, teorier, av den tidlösa andliga verklighet som finns bakom frälsningens synbara förändringar.
En speciell erfarenhet av hur vi kan överskrida den linjära tideräkningen är i tillbedjan. Jostein Nielsen (norsk frälsningsofficer) skriver om det i ett blogginlägg: ” når jeg hengir meg i tilbedelse av Den evige Gud, forsvinner også fornemmelsen av tiden her og nå. Gjennom tilbedelsen blir den som tilber på en måte en del av evigheten”. Hela sammanhanget här. Visst är det spännande att vara en evighetsvarelse här på jorden!
En genomsnittlig kristen människa kan inte räkna som Einstein eller astrofysikerna och på så sätt komma fram till hur Guds fullbordade framtid möter oss i det ofullkomliga nuet – och att det grundar sig på hans handlande från skapelsens begynnelse och framåt. Men när vi ber till vår fader som är i det fördolda, då skall vår fader som ser i det fördolda möta oss. (Matteus 6:6) Och på något oförklarligt sätt blir då Jesus det mest synliga och förståeliga svaret på livets stora gåtor och ekvationen går ihop.
Marie Willermark 