When the mirror starts talking to you

A common theme at the beginning of every year is about how to get slimmer. After the rich food over Christmas and New Year, we step up on the scales, have a look, step down and then usually consider changing to a healthier diet. After that, as we come into February and March, magazines will remind us about the need to fit into our swimsuits. That is yet another reminder to start denying ourselves fast food, cakes and sweets.

There are many messages that appeal to our vanity. Many advertisements prompt us into action on behalf of our own well-being. The main reason they give for this is: I have the right to feel good. I’m worth it. I have earned the right to treat myself to a reward. I this and I that!

If you are tired of this self-centred attitude, I have good news for you.

Please welcome the ‘health for the soul’ week, the self-denial week. (Warning! This might do your soul so much good that it will become an addiction. There are actually people who live generously during  the whole year. This can become a habit, the normal thing to do.)

Instead of seeing yourself in the mirror, imagine that you are looking at an unknown brother or sister from one of our Partners in Mission Territories. Imagine yourself in these countries. Imagine that you are a woman, a young person or a man in Bangladesh, Malawi, Mozambique, Liberia or Sierra Leone. Imagine that you then have the opportunity to talk to someone in Germany about the self-denial collection. What would you say to the person who is looking in the mirror?Perhaps you would say something like this: How blessed you are to have a regular income in your family. Even pensioners can be sure of receiving at least some money every month. How blessed you are to live in a country where the taxes you pay actually come back to the people and do not end up in the hands of corrupt officials. You have systems that will assure you of health-care, schools and even good roads. How blessed you are that for 51 weeks of the year you can give your tithe offering to the corps in cash. It is simpler than giving a chicken or something from the fields.

Because you are so blessed, would you consider giving your tithe for one week and make a special offering to the people in my corps?

When I read the stories from our Partners in Mission countries, I can imagine hearing their voices. They encourage me to take some time to save money on food and other expenses in order to give more to them.

The self-denial offering is a world-wide event in all the 128 countries where The Salvation Army is at work. The family in Bangladesh or Malawi who give 1 Euro in their offering often sacrifice more than me, when I give 100 Euro. That fact challenges me to think about myself. Not in the commercial sense mentioned at the beginning. I will think about myself and consider how much I can do without so that I can give in order to keep God’s mission going in our partner countries.

You can read more about this year’s Self Denial collection here and some further facts from Mozambique here. That will be in German. (Click on the underlined word to open a link.)

Praying for the harvest in Mozambique

This article was first published in Die Heilsarmee Magazin 2/2018

Beyond Dynamissio

Sometimes words grow on you. The message you hear is like a potplant that is put into the ground, where it develops roots and spreads out into new meaning.

At the Dynamissio conference in Berlin I heard the speaker Ruth Padilla DeBorst talk about the event described in Luke chapter 4, when Jesus spoke in the Synagogue of his home village.

He stood up to read, ¹⁷ and the scroll of the prophet Isaiah was handed to him. Unrolling it, he found the place where it is written:

¹⁸ ‘The Spirit of the Lord is on me,
because he has anointed me
to proclaim good news to the poor.
He has sent me to proclaim freedom for the prisoners
and recovery of sight for the blind,
to set the oppressed free,
¹⁹     to proclaim the year of the Lord’s favour.’^[f]

²⁰ Then he rolled up the scroll, gave it back to the attendant and sat down. The eyes of everyone in the synagogue were fastened on him. ²¹ He began by saying to them, ‘Today this scripture is fulfilled in your hearing.’

The speaker commented on the fact that the listeners were aware of God’s promises and they expected that they would be fulfilled. However, the expectation was mainly about THEM being blessed. God’s people in a land occupied by the Romans, should be first in line when it came to freedom from oppression.

They didn’t expect God´s love and favour to include all sinners, like Roman soldiers and people from Samaria, as well as the crowd of the poor and sick that Jesus hung out with.

That was then, and how is it now?

I find myself thinking that I have a tendency to expect the same things, the same blessings as the people in Nazareth.

In theory, I am all for Jesus coming to the poor, the prisoners, the blind and oppressed, but what do I and the established Christian fellowship really long for, pay attention to and dream about?

We want our meeting halls and churches filled with people, we want new soldiers and members and followers of Jesus. We pray for leaders and generous supporters. Yes, the truth is that our hopes and expectations are that God will move in this country and keep our organisation, our church going and growing. Bless us! Come to us!

Ruth Padilla DeBorst said that Jesus came to go beyond human expectations and desire for comfort. She said “Life can only be enjoyed by sharing, not hoarding or consuming”.

If I reflect on the language that we sometimes use in churches and The Salvation Army today, we often have a tendency to talk about expecting more and better things from God for ourselves. That might not be completely wrong, as such, but the proclamation in Nazareth reminds us that FIRST we should share hope, life and freedom in Jesus with all those who are going without these things.

“We shall not save the world. Jesus has already done that. We need to be saved from a world of overabundance and self-reliance.” This quote from her talk summarises that we can trust God to build his Church as we go with his revolutionary love and grace to where it is needed.A tool that the Salvation Army has developed to address this issue, of keeping our focus where it should be, is the Journey of renewal material.

En hälsning från Korea

Korea är ett land långt borta. Och 1910-20 talet är länge sedan. Ändå kom det en hälsning till Frälsningsarmén i Sverige därifrån.

I huvudstaden Seoul finns Yanghwajin kyrkogård för utländska missionärer. Där ligger bland annat frälsningsofficerare från Europa och Amerika och bland dem några från Sverige. Nu för tiden är det endast koreaner som leder den koreanska Frälsningsarmén. Men man  kommer ihåg hur det hela började. Och man identifierar sig med det offer som pionjärerna gav.

Därför samlas man varje Långfredag på kyrkogården för att minnas dem och lägga blommor vid deras grav. Nutida frälsningssoldater är mycket medvetna om att pionjärerna la grunden till det som nu är en växande armé. Här är bilderna som kom med hälsningen.

I dokumentet som bifogades nämndes fyra svenska officerare. Bland annat löjtnant Jenny Sofia Frick som anlände julafton 1911. Fyra månader senare dog hon av akut inflammation i hjärnan.

Kapten Magda Köhler anlände samtidigt. Hon lärde sig koreanska och var sekreterare åt kommendören när hon under en evangelisationskampanj besökte byn Wondang Li. Där fanns 50 hushåll. Hon anmälde sig som frivillig att stanna i byn och ta ansvar för kåren. Hon sa: ”Jag är redo att lida för Jesus och villig att ta upp mitt kors och följa honom.” Hon älskades av byborna och barnen gav henne ett koreanskt namn. Hon hjälpte bland annat dem som drabbats av tyfus. I maj 1913 dog hon själv av sjukdomen.

Det är intressant hur totalt obekanta människor i ett helt främmande sammanhang kan beröra. På flera sätt angår detta mig, och kanske dig. Idag också. Våra liv och vår lydnad till Gud betyder något. För andra.

 

Svensk mission, Seluba och en ren bil

Jag står i den Zimbabwiska byn Nyachuru. Min svenska väninna Birgitta som bor och arbetar på platsen möter en bekant. Damen i fråga har varit barnmorska på Frälsningsarméns Howard Sjukhus. ”Snälla” säger den afrikanska damen på svenska och ler med hela ansiktet. Här finns uppenbart en intressant historia.

Birgitta känner till att Seluba, som hon heter, har ganska långt att gå hem så hon erbjuder skjuts. Jag blir glad över att få göra ett hembesök. Hon pensionerades nyligen och två av hennes vuxna söner samt tre (tidigare) föräldralösa barn delar hemmet. Vi börjar med en tur kring hemmet med kökshydda, getter, en fin köksträdgård med mera samt ett ganska nybyggt hus. Hon har under många år sparat till tegelsten för tegelsten, fönster för fönster och huset var färdigt när hon tidigare i år flyttade från tjänstebostaden på Howard. Till och med solceller som ger elektricitet har de.

Men hur kommer det sig att Seluba Moyo känner en speciell samhörighet med svenskar? När vi delar en kopp roibos te så berättar hon historien.

Hon blev föräldralös som barn och ett missionärspar tog hand om henne tills hon blev vuxen. De bodde i södra Zimbabwe och paret hette Asta och Per Nordsjö. De var utsända av Svenska Kyrkan i Uppsala.

Flera gånger upprepar Seluba att om de inte hade tagit hand om mig så hade jag inte överlevt. En period var hon mycket sjuk och en annan svensk missionär, hustrun till Dr Sten Jagell vårdade henne som en mor i fyra månader. Därför har Seluba, och tidigare hennes man, tagit hand om andra föräldralösa barn. Ett par av dem är vuxna och tre finns hos henne nu.

Omgivningarna kring hemmet är mycket vackra. Och de namn hon givit dem vittnar om denna kvinnas djupa och vardagliga umgänge med Gud. Sjön kallar hon Tiberias sjö, berget heter Sions berg; och vad kallar hon då hemmet? Jo, platsen heter Rama. För, som hon säger, där blev människorna fyllda med helig Ande i stället för att döda. Referensen är 1 Samuelsboken 19:18-24. Kung Saul skickade sitt folk till Rama för att döda David, men Guds Ande föll över dem och det blev inget dödande.

Birgitta och jag lämnar detta hem förundrade och fyllda med en tydlig känsla av att ha varit tillsammans med en gudskvinna. På köpet blev bilen tvättad av sönerna. Både in- och utvändigt. De ville göra en gentjänst som tack för att vi körde hem deras mamma. Guds Ande kommer sannerligen över människor till nytta på olika sätt och manar till olika slags kärleksgärningar.

Det är förunderligt med den välsignelse som förs vidare genom generationer tack vare uthållig tjänst som sker med kärlek.

100 års likhet i skillnaderna

Denna vecka finns jag tillsammans med 133 andra ledare från Frälsningsarmén i hela världen. Vi har tagit oss relativt lätt till Singapore för en konferens. Jag kan inte låta bli att sätta detta i perspektiv med att det i år är 100 år sedan 100 skandinaver reste ut i missionens tjänst. De flesta, 50 officerare, var från Sverige. Merparten av dem reste till Asien, den stora världsdel där jag nu befinner mig. Läs mer om detta här, en länk till Bootheum, och se bildspelet nedan.

De hundra reste strax innan första världskriget. Efter en internationell kongress som Frälsningsarmén höll i London strax före krigsutbrottet. De som skulle till Korea och Japan fick ta vägen över Sibirien. Till Indien och Java kom de med båt. De antog nya namn, som passade in i landet de kom till och de gick in för att leva och klä sig som lokalbefolkningen. Medvetna om att de kanske aldrig skulle komma tillbaka hem.

Detta kan inte annat än utmana mig och oss kristna i vår tid. Jag tänker på detta när ledaren för Frälsningsarmén i Korea idag påminde mig att de varje långfredag besöker pionjärernas gravar och ber för deras familjer. Och jag tänker på Bo och Christina Jeppsson, officerare från Sverige, som bara för några veckor sedan kom till Singapore för att åka vidare till Myanmar, där de ska vara ledare för Frälsningsarmén i landet. Det finns samband. Vi hör ihop.

Vad betyder detta när vi i samband med vår Vision 2020 talar om Jesus till alla och om behovet av att finnas i våra storstäders oroliga områden, i förorterna. Vilket språk ska vår tids missionärer lära sig? Hur ska de klä sig? Vad är de beredda att lämna och överlåta sig till? Det finns stora skillnader i hur geografiska avstånd överbryggas nu och då. Den brännande punkten är dock sig ganska lik – har jag tillit till Gud nog för att ge mig in i det okända och stanna där, i förtröstan på att han använder min överlåtelse? Det kanske hålls en ledarkonferens om 100 år då ett samhälle kan spåra sin goda förvandling till de pionjärer som svarade på Guds kallelse att flytta till en annan plats och identifiera sig med ett nytt folk.

Detta får vara en inledande reflektion till några kommande blogginlägg från konferensen.

Samband Sverige – Indonesien

Det är viktigt att se samband och sammanhang. Både allmänt i livet och när det gäller tjänsten i den kristna gemenskapen. Detta att andra har varit före mig och andra kommer efter är ett sätt att både se sig själv med ett sunt perspektiv och att känna trygghet i Guds överordnande ledning.

I veckan mötte jag ett par damer, officerare i Frälsningsarmén, som utgör en viktig länk i ett sådant samband. Sammanhanget är svenskar som tjänar i Frälsningsarmén i Indonesien.

Gunhild Gustafsson åkte till Indonesien i december 1959 och kom hem till Sverige för att stanna i februari 1989. Då fick hon inte längre något uppehållstillstånd – om hon inte valde att bli indonesisk medborgare.

Britt Alhbin reste ut i februari 1974 och kom hem i november 1992 av samma anledning. När Britt gick sin utbildning till officer (med inriktning slumsyster) mötte hon och hörde Gunhild som var på en av sina hemlandssemestrar. Det mötet var ett av flera små tecken och påpekanden som Britt hörde – och förstod att det var Guds tilltal. Tanken på att bli sjuksköterska hade Britt inte haft men med kallelsen kom också behovet och viljan att bli barnmorska. Hon gick den utbildningen på Södersjukhuset innan resan kunde bli av.

Majorerna Britt Alhbin och Gunhild Gustavsson

Gunhild kom med i Frälsningsarmén genom söndagsskolan i Gröndal och var soldat på Söderkåren när hon gick sin utbildning till barnmorska. Hon läste ett upprop i Stridsropet om behoven av medarbetare på Frälsningsarméns sjukhus i Indonesien, och efter det tog hennes liv riktningen att bli officer och åka ut som missionär.

De lärde sig språket vid ankomst och var snart i full verksamhet. Gunhild mesta tiden i Semarang och mot slutet som ansvarig på högkvarteret för medicinsk verksamhet i landet. Britt var hela tiden på sjukhuset i Surabaja och den sista tiden som rektor för barnmorske- och sjuksköterskeutbildnigen. Vi hinner inte prata på djupet om deras erfarenheter men de utstrålar en stor värme och kärlek till landet och folket.

Britt berättar om en händelse som jag tycker är lite typisk för hur utveckling och missionstjänst kan gå till. Det handlar inte endast om de heroiska insatserna då liv räddas utan lika mycket om att utveckla människor och system så att det finns kvalitet och kontinuitet i det som uträttas.

Britt var som husmor på sjukhuset ansvarig för medicinförrådet och kom snart underfund med att det inte fanns någon inventarieförteckning för alla de mediciner som köptes in, från morfin till asperin. Det måste åtgärdas så Britt skaffade ett skåp och ett kortsystem. På kvällarna satt hon och räknade vart enda ett piller och systematiserade. Med tiden blev det dags att datorisera systemet och Britt fick kontakt med en kille som kunde programmera. Han fick tydliga instruktioner om hur systemet skulle byggas upp och killen överförde det till ett datorprogram. Några år senare, när Britt skulle fara hem till Sverige och killen kom för att serva programmet så var det dags för honom att bekänna. –Jag har sålt det här programmet till stora sjukhus i Jakarta som inte heller hade något inventariesystem för mediciner. Jag har använt grunderna i det upplägg som du gav mig. Därför har min chef sagt att vi ska fortsätta stötta Frälsningsarméns sjukhus genom att ge dem uppgraderingar gratis.

Det var ju några år sedan så det löftet är kanske fullbordat. Men det finns ändå ett samband till vår tid och ett nytt sammanhang mellan Indonesien och Sverige. Frälsningsarmén där har 6 sjukhus och 15 kliniker och två högskolor för utbildning av sjukhuspersonal. De har haft behov av att utveckla både utbildningen och organisationen av verksamheten. De behoven stämde ypperligt med den kallelse som Elin och Marcus Hammarberg kände. Hon är sjuksköterska som jobbar med HR (personalfrågor) och han specialist på organisationsutveckling. De är frälsningssoldater och finns nu på plats med sina tre barn för att bidra med sina kunskaper.

Marcus och Elin Hammarberg

Marcus och Elin gör en viktig insats i vår tid. Men det hade säkerligen inte blivit av om inte Gunhild och Britt och andra varit före dem för att bygga vänskap och förtroende. Och jag är säker på att Gud kommer att kalla människor också i framtiden. Dit, där den goda säden, Guds ord och handling, får falla i god jord, kommer skördens Herre att sända arbetare, för att använda ett bibliskt bildspråk.

Anledningen till mötet med de pensionerade damerna var att jag spelade in en hälsning från dem (på indonesiska) som jag kan ha med i bagaget när jag om en dryg vecka får besöka Indonesien. Det blir efter en internationell ledarkonferens som hålls i Singapore. (Från den blir det nog ett par blogginlägg.)

Som en komplettering av fakta kring detta att vi finns med i sammanhang där andra gått före kan jag nämna att de första fyra svenska missionärerna kom till Indonesien i januari 1909. Fem år senare fanns där ett 20-tal svenskar och gruppen fylldes på under de kommande årtiondena.