Lite till. Om att få andlig kondition.

Det är en kamp att övervinna ursäkterna, varje gång jag ska ut på veckans 5 km runda. Regnar det behövs inte ens en ursäkt. (På temat ursäkter, läs förra blogginlägget.) Men jag känner inte bara motstånd, det finns också en lockelse. Det är denna inneboende drivkraft att tävla med sig själv. En liiiten bit till innan jag börja gå! Kanske klarar jag hela backen nästa gång!

imageJag gör det inte för att jämföra mig med någon. Det är kanske omständigheterna som motiverar mig. Nära till slingan. Kul att hänga med på Vårruset. Man mår så bra av det. Men jag blir ofta omsprungen. Om jag skulle hänga med i deras tempo skulle jag krokna efter 100 meter. Jag springer gåvobaserat. Efter den längd på ben och med den förmåga jag har.

När jag gnetar runt min runda får tankarna sväva fritt. Det blir ett umgänge med Gud. Och jag reflekterar över paralleller i mitt liv som lärjunge till Jesus. Hur är min uthållighet i att vinna människor in i Guds försonande kärlek? Jag tänker på orden som vår tränare manade oss med, när jag i högstadiet spelade handboll med IK Sävehof. Ledarlegenden Gunnar Quist ropade när vi sprang i idrottshallen “Det är när det tar emot som det gör nytta”. Har jag den attityden som Jesu lärjunge, att vilja att göra liiite mer, lite till. Eller slutar jag bry mig “en regnig dag”, när min bekvämlighet går före andras behov?

Det är inte fråga om pressen att drivas av andras krav. Sådant gör en utmattad och sjuk. Utan jag tänker på den goda maningen och kallelsen som kommer från Guds Ande, att övervinna ursäkter, att på förhand ana den glädje jag får dela med andra när någon får erfara att synderna blir förlåtna, att bördor läggs av, att de blir fyllda med Guds nåd och kärlek.

Kondition och uthållighet. Man får det bara genom att hålla igång. Och det gör jag inte i någon annans tempo utan med de förutsättningar som jag själv har.

Under lunkandet i spåret funderar jag också på vad för någon andlig övning som bäst bidrar till att vilja och våga liiiite till med Jesus. Är det bibelläsningen? Nej, den är som maten. Är det bönen? Nej, den är som det dagliga promenerandet. Jag kommer fram till att löprundan som höjer grundkonditionen motsvaras av att LYDA Gud.

När jag lyder Gud i de många små sammanhangen ger det erfarenhet och styrka till att lyda i de stora utmaningarna. Jag tror det var så Jesus lärde sig att lita på sin Far. Omgivningen erbjöd många ursäkter för att han skulle avstå vägen till korset. Men han “var lydig ända till döden, döden på ett kors”. (Filipperbrevet 2:8)

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s