Hopp är att ta en risk – med SKR i Israel 1(2)

Det har gått ett par veckor sedan jag kom hem från resan till Israel-Palestina med kollegor från andra kyrkor i Sverige. Det tar tid att smälta alla intryck. Bara det att i Sverige nämna bägge landsnamnen är konfliktfyllt. Jag gör det inte som ett politiskt ställningstagande om vad som är internationellt erkänt eller ej utan bara som ett konstaterande att inom detta historiskt heta geografiska område bor judar och araber tätt inpå varandra. Där finns inre grupperingar och slitningar i bägge nationer/folkslag. Där finns yttre krafter och konflikter i form av länder och religioner som sliter och drar i de politiska frågorna för olika syften. Allt är minst sagt komplext.

Den resa som jag var med på arrangerades av Sveriges Kristna Råd för kyrkoledare och hade som tyngdpunkt att få möta människor och organisationer som i första hand arbetar med dialog, försoning och fredsfrågor. Vi besökte naturligtvis också platser som omnämns i Bibeln. Men Bibelns händelser är ju inte isolerade historiska företeelser utan det Gud gjorde då hör ju också ihop med vad som sker idag. Till exempel – kampen om vem som nu har inflytande över Tempelberget i Jerusalem eller Hebron skulle ju inte vara på gränsen till väpnat våld om inte både judendomen och islam (och kristendomen) hade historisk förankring på platserna.

Men. Mitt i dessa stora, farliga konflikter finns också människor som verkligen åstadkommer positiva, viktiga saker. Det är från dessa möten jag vill ge några glimtar. Ett återkommande ord var hopp. Någon förklarade det som att: ”Hopp är inte en känsla, det är en förpliktelse.” (Hope is not an emotion, it is committment.) En annan sa “Hopp är inte hopp om det inte innebär en risk.”

Alla vet vi att det i en konflikt alltid finns påståenden som att ‘det är den andres fel’. Annars skulle knappt en konflikt uppstå. Om det då finns en tredje part närvarande blir det ofta lugnare. Det är lite av bakgrunden till det ekumeniska SONY DSCföljeslagarprogrammet, EAPPI. Det har sitt ursprung i lokala kyrkoledares förfrågan till Kyrkornas Världsråd om internationell närvaro i området. Det svenska deltagandet hanteras av SKR varför det var av intresse för oss att möta dem på plats.

Flera av följeslagarna finns vid övergångarna i den säkerhetsbarriär/mur som Israel började bygga 2002 för att skydda sig mot självmordsbombare. Vi mötte följeslagare både vid en övergång i Betlehem och i Hebron. Närvaro och iakttagande utan att lägga sig i har en lugnande effekt när tusentals palestinska arbetare ska igenom säkerhetskontroll under några morgontimmar för att komma till arbetet i Jerusalem, eller när skolbarn är oroliga för att väskan kan genomsökas.

I Betlehem besökte vi tre kyrkligt baserade föreningar/grupper som arbetar med konflikhantering på olika sätt. WI’AM centret arbetar med barn och vuxna. De vill ge hopp, de arbetar med att gemensamt ta ansvar och för att ge utlopp för ilska på ett konstruktivt sätt. Den andra platsen var International Center of Bethlehem som också arbetar utifrån det kristna hoppet som grund. När vi på eftermiddagen kom till det tredje mötet var nog inte uppmärksamheten på topp. Men Kairos Palestine arbetar på bred bas med frågan om samexistens. En i gruppen, fader Jakob sa ”Jag är inte emot judar, jag är emot förtryck.”

Betlehem svämmar naturligtvis över av krubbor i olika storlekar. Vi följde den långsamt rörliga kön ner i födelsekyrkans födelsegrotta. Bland alla bilder, ljus, kameror och rörelse blundade jag några sekunder. Det grep mig, mitt i denna turistström, att det fanns en fysisk plats på jorden där Gud lät sig födas som människa.

Torsdagkvällen klockan åtta, efter en dag med möten på FN organet OCHA, besök på Bethlehem Bible College och rundvandring i Hebron så fick vi ändå ett helskärpt uppvaknande genom de berättelser vi hörde. En palestinsk man och en israelisk kvinna som bägge förlorat ett barn, skjutna i konflikten, berättade om sin väg in i arbetet med försoning. Föreningen de är aktiva i heter The Parents Circle.

Mannens 10-åriga flicka sköts av soldater när hon gick hem från skolan. På sjukhuset fick föräldrarna stöd av 30 israeliska familjer så det fanns inget utrymme för att tänka på hämnd. Kvinnans son dödades av en krypskytt under IMG_3484sin militärtjänst. I mötet med en officer var något av det första hon sa ändå ”Ni dödar inte någon annan i min sons namn.”

Bägge arbetar aktivt med föreläsningar och möten om försoning. Hennes avslutande ord var ”Välj inte sida för Israel eller för Palestina utan bli en del av att lösa konflikten annars hjälper ni inte någon. Välj inte sida och var inte tysta.” (foto Mikael Stjernberg)

Fredagen gav några upplevelser och inlevelser i judiskt liv. Under besöket på Förintelsemuseet, Yad Vashem, drabbas man av den tunga sorgen och insikten om att människor faktiskt kan låta hat (ibland förklätt till patriotism) gå helt över styr. Det sker genom någras aktiva planerande, några ovetandes ointresse och andras passivitet mot orättfärdigheter.

På kvällen fick vi i mindre grupper besöka synagogor och hälsa sabbaten välkommen. Det var förvånansvärt lätt att nynna med i melodierna som psaltarpsalmerna sjöngs på och det var så ljuvligt att vara i glädjen som hälsade sabbatsvilan välkommen. Efter gudstjänsten följde vi med hem till olika familjer och delade måltiden med fler goda, fördjupande samtal.

Som en avslutning på detta första blogginlägg vill jag bara ta med en annan a-ha upplevelse. Under söndagen gick vi runt i Jerusalems judiska kvarter med en mycket kunnig guide. Israel består av judar från många olika länder och kulturer samtidigt som de i sitt förhållande till Gud går från varianter av sekulära till troende och flera nyanser av ortodoxa och ultraortodoxa. Det som var nytt för mig var hur de kan uppfatta symboliken i ett kors som man bär. Hon sa att ”korset symboliserar för dem inte min tro utan århundranden av förföljelse”. Det var en kommentar som var bra att ha med mig när jag började prata med den unga kvinnan intill mig på flygplanet hem. Hon var förvånad över att en kristen ville prata med henne.

Vår judiska guide Hana avslutade med samma ord som många alla andra vi mött – Bed för Israel! Bed för fred och försoning!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s