Det har ännu en gång blivit en nyhet kring HBTQ frågor och Frälsningsarmén. Denna gång är sammanhanget att föreningen EKHO driver ett projekt ”HBTQ-frågor i Frälsningsarmén” finansierat av bidrag från statliga Ungdomsstyrelsen.
Syftet beskrivs som ”att öppna upp samfundet så att kristna HBTQ personer ska kunna vara, helt och fullt, sig själva och samtidigt vara en aktiv del av Frälsningsarmén i Sverige”. Mer om detta finns beskrivet i tidningen Dagens artikel och ledare idag. Läs här. Kort vill jag bara understryka att hela projektet är igångsatt utan att Frälsningsarméns ledning varit inkopplad eller medveten om vad EKHO vill uppnå eller hur man tänkte gå tillväga.
Nu vill jag ta tillfället att reflektera lite över frågan som alltid, med små variationer, ställs i sammanhang som dessa: Får en homosexuell bli frälsningssoldat? Det är som att fråga: Får en människa bli frälsningssoldat?
Frälsningsarmén består av så många fler människor än de som är frälsningssoldater. I vår vänkrets och i medlemsgrupper finns en stor variation på till vilken grad man delar vår tro och vilka faktorer som gör att man väljer att vara med. Vår hjärtefråga är naturligtvis att alla skall förstå erbjudandet från Gud om att ta emot frälsningen. Vår förhoppning är att många som omfattar vår tro och lära också vill bli lärjungar till Jesus med den livsstil som en frälsningssoldats förbund med Gud innebär. Men soldatskapet är ju inte det enda alternativet eller ett mått på en bättre eller sämre sätt att vara lärjunge.
Olika människor kan av olika orsaker inte omfamna allt som finns i våra lärosatser. Eller de kan inte på ett ärligt sätt gå in i lärjungaskapet med den inriktning som finns i en frälsningssoldats förbund. Jag är övertygad om att frälsta människor kan uppriktigt tjäna och behaga Gud på olika sätt. Det heliga livet är inte en checklista som kyrkan sätter upp utan det är en väg mot Kristuslikhet. Alla kör vi i diket ibland och vi kan även hamna på omvägar. Avgörande för helgelsen är ändå att vi får hjälp att ta oss upp igen och inte tar blicken från Jesus.
Alla människor skall förhoppningsvis känna sig uppriktigt välkomna till Frälsningsarmén. Jag önskar verkligen att ingen känner sig förbisedd eller mindre respekterad för den man är – man, kvinna, utlandsfödd, HBTQ person eller annat. Om man sedan vill eller ”får” bli frälsningssoldat så är det ju ett av flera alternativ när man vill räkna frälsningsarmén som sin församling. Där får vi mötas i ömsesidig respekt för den tro och lära som Frälsningsarmén har men också mötas för att lyssna och lära oss mer om varandra.
Om en soldat inte förmår leva upp till vår lära och livsstil skall vi då göra tron mer allmän och livsstilsidealen mindre konkreta? Eller ska vi uppmuntra varandra att med Andens hjälp växa till i Kristuslikhet? Jag menar att det senare är riktigt.
Visst uppstår det problem när kristen övertygelse kommer till olika slutsatser i kombination med sexuell kärlek eller när kristna ledare behäftade med mänsklig svaghet tar på sig ansvaret att bedöma andra medmänniskors önskemål. Jag kan också konstatera att föreningen EKHO har problem med sitt projekt. Frågan är i hur stor utsträckning det är Frälsningsarméns problem.
Kan nu konstatera, knappt en vecka efter att bloggen ovan skrevs, att fokus flyttat till frågan om statens (ungdomsstyrelsen) inblandning i bibeltolkning. Läs Stefan Gustavsson inlägg i SvD opinion, här.
Marie Willermark 
Som fd frälsningssoldat förvånas jag över att du säger en sak officiellt och en helt annan internt. Det är bara att titta i reglementet för nämnden för andlig vård. Där står det svart på vitt att en frälsningssoldat skall strykas om man är ”skyldig till homosexuella handlingar”. Varför säger du inte det när du sitter i tv-soffan?
Hej Tobbe!
Tack för att du hör av dig. Jag har tittat i de riktlinjer som gäller för Nämnden för andlig vård. Den formulering som du nämner är förmodligen från en äldre version för den finns inte med. I den nuvarande texten framgår det tydligt att nämdens primära uppgift är själavårdande. Det står uttryckligt att bl.a. Homosexuell relation inte omedelbart skall leda till strykning.
Mari
Själv blev jag glad när jag läste om projektet och ser framemot att få ta del av berättelserna som Ekho förhoppningsvis hittar! Jag tycker att de är jätteviktiga att lyfta fram. Och när någon annan gör jobbet är det ju bara att tacka och ta emot!
Varför inte ta chansen att prata om samkönad kärlek ärligt, intresserat och öppet utan denna ständiga försvarsställning?
Sen hoppas jag också på de samtalsforum om hbtq-frågor som tydligen ska hållas under våren enligt FAs hemsida. Tacksam för info om var, när och hur!
(Däremot har jag problem med att förstå första meningen i ditt sista stycke. Vad menar du?)
Hej Ulrika!
Utan tvivel är samtal och lyssnande viktigt kring detta och annat som berör männsikors liv och identitet o relation till att förstå och gå in i Guds erbjudande om gemenskap med honom.
Projektets syfte att fånga upp männsikors berättelser är viktigt. Det som kan ifrågasättas i sammanhanget är inblandningen av statligt bidrag samt hur EKHO gått till väga, att de talar om samarbete med Frälsningsarméns ledning utan att vi vetat något förrän de kommit ganska långt.
Det jag menar i meningen som inleder sista stycket är att det finns knappast något område i mänskligt liv som tar tag i oss så starkt känslomässigt och styr våra handlingar som när kärlek, åtrå och passion finns med. De starka krafterna skall i kyrkan balanseras med (som vi förstår) Guds goda vilja för mänskligt samliv. Där finns ett spänningsfält som kyrkans ledarskap alltid haft att hantera (bland fera andra frågor) bl.a. när det gäller att anta medlemmar.
Det är sedan ett tag fastställt en etikhelg till 4-5 maj. /Marie