Inlägget som kommer här är en sommarkrönika som var publicerad i tidningen Dagen den 17 juli. Utgångsläget var en förfrågan till samfundsledare att fritt ur hjärtat skriva om vårt eget sammanhang, vart vi är på väg och var vi vill befinna oss fem år.
En blick fem år framåt tar sitt utgångsläge i att jag också tittar fem år bakåt. Vad har hänt sedan 2007? En tillbakablick visar att ju tydligare vi är med att precisera uppdraget och prioriteringarna – dess bättre rustade är vi att komma segrande ut ur förändringar och prövningar.
Visionen för Frälsningsarmén är inte en intern angelägenhet utan den angår vårt land, vår värld och rimligtvis samverkar den då med Guds kallelse över all dem som bekänner Jesus som Herre.
Jag delar gärna några drömmar som Gud lagt på mitt hjärta. De har naturligtvis koppling till vår Internationella vision– En armé, Ett uppdrag, Ett budskap – och är präglade av den bön, de samtal och den process som är igång för att formulera Vision 2020 för Frälsningsarmén i Sverige.
2017 vill vi se en variation av verksamheter som alla har sitt ursprung i vår identitet och vår kallelse. Vi vill vara en armé som personifierar, inkarnerar, Guds makt att frälsa från all synd, som visar på nåden att leva ett helgat, rent liv samt att vi uttrycker detta i en betjänande livsstil där frälsningssoldater lever i ett förbund med Gud – för att han är värd den överlåtelsen.
Jag kan se en vision av utökat arbete i storstädernas förorter. Där är det inte ”vi” som gör verksamhet för ”dom” utan Frälsningsarmén består av människor i olika åldrar som blivit uppresta av Gud och som därav förändrar sin omgivning.
Jag kan se ett socialt arbete med spetskompetens, akademisk och andlig, för att upprätta de som hamnar mellan maskorna i det sociala skyddsnätet.
Jag kan se ett ledarskap av officerare och soldater som har större mångkulturell blandning, både genom utbyte med internationella Frälsningsarmén och genom nya kristna människor som har en mogen och relevant tro.
Jag kan se en experimentlusta i att finna former för att bygga och bevara relationer mellan människor genom media, nya musikaliska uttrycksformer och gamla beprövade metoder som friluftsmöten och hembesök.
Jag kan se att vi både i det s.k. offentliga rummet och i själavården tar upp samtalet i de frågor som berör människor och påverkar livet. Ett samtal som både är ord och handling. Det kan vara tonåringars psykiska hälsa, ensamma äldre, drogliberalismens utmaningar, välfärdens och framgångens andliga tomhet eller något annat som har beröring med vår kallelse och vårt uppdrag.
I det mötet, i det samtalet, ska vi ha tilltro till vad Blod och Eld står för – all den fullhet och skönhet som finns i försoningens erbjudande och den livsglädje och kraft som finns i den Helige Andes liv. Tilltron befriar oss också från ängslan om andras omdömen och från falsk ödmjukhet – oftast ett uttryck för att vi inte tror att vi duger.
Framtiden kommer ur kraftfältet som uppstår mellan tillbedjan och tjänst.
Marie Willermark 
Tack för ditt svar,
Med önskan om Guds rika välsignelse
Tack Marie, för ett härligt inlägg! Gud välsigne dig!
För övrigt har kransen betytt mycket under en svår tid i mitt liv. Har aldrig sett den som ett radband, bara som en påminnelse om Guds närvaro i mitt liv. Den blå pärlan är ”min”. Martin Lönnebo får stå för sitt liv, jag vet bara att den som gav mig kransen en gång gjorde det av omsorg. Det räcker för mig.
Hej Marie,
Jag tycker det du säger klappar i mitt hjärta det är denna framtid som jag vill vara med och dela. Har en fråga bara min dotter var på konfa lägret tyvärr orkade hon inte vara kvar. På lägrets första dagar delade ni ut en frälsarkrans till min dotter. Detta tycker jag är skandalöst det finns inget i vår lära där ni ska införliva svenskortodoxa kyrkans traditioner i en evangelikal församling. Detta går stick i stäv med det du säger i din text om bön och gemenska med den Helige Ande. Det går mer i linje med andra försök inom kristenheten predikan om gemenskasläran som jag kallar den som på senare år spridits som en löpeld genom Svergie, men enligt mig missförstås genom att införa saker som inte hör hemma i Evangelikala församlingar. Jag kan inte se hur ett radband som utnyttjas av både katoliker, muslimer, budister och hinduer ska ge mitt barn en grund i sin kristna tro. Att undervisa barn om andra kristna inriktinigar eller religioner är sunt och bra om de som undervisar vet vad de pratar om och har en gedeigen kunskap i religon, religionshistoria och kultkontinuiter som är mitt område inom arkeologi. Men att ge konfermanderna en segerkrans och säga enlligt lägerledaren och jag citerar:
”Martin Lönnebos frälsarkransen har blivit mycket uppmärksammad på senare år och används ofta som ett andaktsredskap både i Svenska kyrkan, i andra frikyrkosamfund och i på sina platser även i Frälsningsarmén. Vi tycker att det därför kan vara bra att förklara för konfirmanderna vad frälsarkransen är och ge tips på hur den kan användas för att komma ihåg det som är viktigast i livet. Vi presenterar det inte som ett radband, utan som ett sätt att komma ihåg de bibliska sanningarna om att Gud är alltings ursprung och mål att han har skapat oss till sin avbild, att han kallar oss till omvändelse och ett nytt liv, ett liv där han finns nära oss alla dagar, hur livet än ser ut och i vilket han kallar oss att leva i hans kärlek och ge den vidare till andra. Vi talar om döden som övervunnen av Jesus så att alla som tror kan få evigt liv.
För mig blir frälsarkransen ungefär som andra kristna armband, WWJD, PUSH, FROG etc, alltså en påminnelse om allt det underbara som ett liv med Jesus har med sig. Det är det vi vill förmedla till konfirmanderna genom att använda den. ”
Tacksam om ni kan förklara detta och att ni förbereder oss som föräldrar om att det är er framtida inriktning så jag kan veta om jag kan skicka min dotter på andra läger eller om jag ska låta bli.
Mvh
Gabriela Pöntinen
Hej Marie,
Jag blir glad när jag hör att Frälsningsarmén står starka kvar i frontlinjen och leder människor till tro på Jesus. Vi behöver initiativ som leder oss och våra medmänniskor till en levande gemenskap med Gud i Kristus. Men tyvärr håller jag också med min hustru Gabriela när hon kritiserar bruket av radband i svenska kyrkor och så även på FA’s konfaläger där vår dotter deltagit. Personligen anser jag inte att bruk av radband hör till evangelikal kristen tro.
Vad gäller just detta radband och dess skapare står följande att läsa i Wikipedia:
”Martin Lönnebo är också skaparen av den så kallade ”Frälsarkransen”, ett radband av olika pärlor som var och en representerar olika aspekter inom kristendomen.” och ”Lönnebo är även aktiv Frimurare i SFMO.”
Från annan källa har jag hört att han är Frimurare av 10:e graden och att det finns 11 grader i Svenska Frimurarorden (SFMO). Vilket antyder att Martin Lönnebo är i de ledande skikten bland svenska frimurare.
Som troende kristen ifrågasätter jag starkt att vi över huvud taget ska använda något skapat av en Frimurare. Frimureriet är en orden med stort hemlighetsmakeri som inte gärna avslöjar något om sin verksamhet för utomstående.
Personligen är jag inte beredd att tumma på min kristna tro till förmån för ett radband skapat av en frimurare. I stället önskar jag följa uppmaningen i Ef 5:11 där det står: “Ha inget att göra med mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället.”
Det måste finnas andra sätt att undervisa och involvera våra ungdomar i kristen tro på ett konfaläger än att använda radband? Ett radband är inte jämförbart med andra smycken, WWJD m.fl. som din kollega Veronica hänvisar till.
Nej, om ungdomarna ska få ett genombrott i sitt andliga liv är det dopet i Den Helige Ande de behöver, med de tecken som åtföljer det. Dit kan bara den föra dem, som redan har gått före och kan visa vägen.
Med önskan om Guds rika välsignelse över Dig, Marie och över Frälsningsarmén och dess verksamhet.
David Pöntinen
Hej Gabriela!
Din kommentar tar upp viktiga frågor och är ett viktigt exempel på tankar och erfarenheter som just konfirmationen skall utrusta våra tonåringar att hantera. Genom många olika attribut eller handlingar har kyrkan i sina drygt två tusen år försökt leva i Krisus, i de eviga andliga sannigarna och till vår hjälp har vi oftast på något sätt använt något materiellt. I Jesu efterföljd har Frälsningsarmén som varje kristen gemenskap en utmaning i hur inkluderande vi kan vara av företeelser som hjälper oss i vår gemenskap med Gud, och hur exkluderande skall vi vara för att inte låta förvirring och splittring komma in bakvägen. (Historiskt sett har det handlat om allt mellan nattvard och dragspel i kyrkan.)
Ett nyckelsammanhang för mig är när Jesus skall gå vidare i sin försoningsgärning och fullborda sitt undervisande uppdrag med det slutliga offret på korset. Den sista veckan i livet sker många symbolhandlingar med lärjungarna. Samtidigt hanteras han av rädda judiska paragrafryttare och tjänstemän i det hedniska, grymma Romerska riket och religionen. Jesus finns mitt i allt detta. Han påverkar många – men inte alla – med sin helighet, sin guddomsperson. Hur klarar han av att förbli den han är och fullfölja sitt uppdrag bland allt som är influerande runtomkring? Jag finner svaret i Johannes 13:3, där han förbereder sig att tvätta lärjungarnas fötter som bara är en börja på allt det som följer. ”Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud.”
Frälsningsarmén, och de som konfirmeras hos oss, finns i en värld omgiven av en religiös och sekulär mångfald. Konfirmationen är en tid i den kristna gemenskapen som skall utrusta ungdomarna till att vara trygga i var dom kommer ifrån och vart de är på väg och själva välja att vara i Faderns händer.
De skall först vägledas så att de vill ta emot Kristus till frälsning och fyllas av den Helige Ande, sedan får de, som jag och du lärt oss, under livets gång lära sig urskiljningens förmåga. I alla kyrkliga traditioner, inklusive hos oss s.k. evangelikaler möter jag avslagen, tråkig, ytlig, människocentrerad undervisning och i alla sammanhang jag varit med om i katolsk eller ortodox tradition har jag mitt i till synes tom ritual mötte andefyllda människor som utsrålar ett gott Kristus liv.
Frälsningsarméns kallelse, och utmaning, är främst att åskådliggöra andliga sanningar i det liv vi lever i vardagshelighet och tjänst mot de utsatta och inte genom rituella symbolhandlingar. Symbolhandlingar har vi dock många men vi vill inte ge dem statusen av att ha kraft i en rituell utformning. När vi använder frälsarkransen är det naturligtvis viktigt att inte ge själva kransen eller ritualen någon magisk kraft. Men för många har den varit till hjälp i att hålla sig nära Jesus. Det är rimligt att frågor kommer upp om skillnad mot radband och annat och då svara man på de frågorna. Konfirmander eller andra nya kristna ska ju lära sig hålla sig till Kristus, leva i Anden mitt i en värld med tusentals utmaningar och motsägande livsstilar och det gör man genom att hantera alla frågor som dyker upp. Vilken musik är bra – dålig? Vilka andliga budskap med kristna förtecken är sunda – osunda? Hur möter jag människor med andra religioner/utan religion med Kristi respekt men inte underdånigt?
Det är möjligt att frälsarkransen inte var det bästa att börja med på konfaskolan men det är inte heller dåligt. Sanningarna den pekar på är också en del av Frälsningsarméns lärosatser. Så här är ju livet – vi prövar något vi ser är gott, men det smakar inte lika bra i alla sammanhang och visar det sig inte vara bra så behåller vi det inte. Att använda frälsarkransen har inget att göra med Martin Lönnebo som person eller sammanhang kring honom.
Jag har förtroende för lärarna på konfaskolan och deras djupa personliga förankring i Frälsningsarméns identitet och uppdrag. Det finns säkert en hel del i Frälsningsarméns verksamheter runt om i landet, och i världen, som sägs och görs som kan misstolkas eller vara fel. Ibland har jag stått för de felen. Min räddning har varit att bli kvar i gemenskapen, få hjälp med korrigering, lära sig av erfarenheten och gå berikad vidare.
Jag önskar dig och David och er dotter frid och glädje i Kristus.
Marie