Slutet nära – och ändå finns det hopp. (Toronto 7)

Det är konferensens femte dag och även om vi idag har exakt samma upplägg som alla andra dagar (förutom utflykten till Niagarafallen) så känner vi vibbarna av att avfärden närmar sig.

Vi har fått våra respektive tider då taxi avgår till flygplatsen och det går åt mer kaffe och te för att hålla oss vakna under eftermiddagen.

Och fastän vi här har alla bekvämligheter man kan önska sig – luftkonditionering, mängder med mat, frukt, te, kaffe och kakor, ett bekvämt rum och en fantastisk gemenskap – så påminns vi på olika sätt om att vi tillhör den privilegierade minoriteten i världen.

När en person från Afrika har varit ”dagens officer ”, vilket innebär bl.a. att bedja bordsbön, så har de alltid också bett för dem som inte har någon mat idag. Och jag tycker mig höra att det är flera bekanta ansikten som kommer i deras tankar.

Morgonens bibelsamtal om En Arme – I Hoppet gav också exempel på hur olika människors livsvillkor kan vara. Där finns alla välbeställda människor som inte ser någon mening med livet. Där finns studenterna i Indien som begår självmord för att de inte klarar sina examina. Utan examen får de inget arbete och då kan de heller inte betala tillbaka det lån som familjen tagit för att barnet skall kunna studera.

Och här finns vi som lever mitt i allt hopps ursprung – att Guds löften är sanna och att vårt hopp är förankrat i verkligheten av Jesu försoning och uppståndelse.

Det allvarliga, men också hoppfulla, anlaget fortsatte med dagens första ämne om marginaliserade människor. Det är dem som folk i allmänhet undviker, människor som inte kan ta sig i kragen av egen kraft eller som helt enkelt lider i det tysta. Men vi påmindes om att Gud passionerat vill ge rättvisa och upprättelse till alla. Jag blev påmind om att det är Guds tanke att det skall finnas en Frälsningsarmé som når dessa människor med kärlek.

Eftermiddagens ämne, som var Integrerad Mission, anknöt till detta. Det var intressant att höra hur de praktiserat detta en tid i Argentina. Detta görs utan att behöva anställa mer människor eller hyra lokaler. Ett exempel var hur kårens officerare och några soldater gick från dörr till dörr i en fattig by och frågade invånarna om vilket problem de tyckte var störst i samhället. Svaret som de flesta gav var att det fanns ingen organiserad hämtning av sopor.

De inbjöd folk till någons hem och kårledarens ansvar var bara att leda byborna i deras diskussion om hur problemet kan lösas. De kom fram till en lösning och kåren fortsatte kontakten genom att uppmuntra och fortsätta be med byborna om deras frågor. Efter ett år eller så hade man en utpost i samhället.

Jag är övertygad om att vi kan anpassa det sättet att tänka på, även kallat Faith Based Facilitation, till förhållanden som gäller i Sverige.

Dagen avslutades med en promenad i den lilla parken intill. Jag stiftade bekantskap med det lokala djurlivet – kaniner, ekorrar (svarta i färgen!), fåglar, en fjäril och något som prasslade i gräset men som jag inte fick syn på.

Snart är det lördag, vilket blir min stora dag här.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s