Behöver frikyrkan försvaras?

Jag kan inte riktigt komma fram till om debatten om frikyrkan/Svenska kyrkan (som startat utifrån Sigfrid Demingers inlägg i tidningen Dagen) engagerar mig eller ej. Senast dök frågan upp i ljuset av Sievert Öholms ställningstagande.

Jag blir inte heller upprörd av #frikyrka, Mymlans, (Sofia Mirjamsdotters) fina berättelse om sin uppväxt i en Pingstförsamling. Det mesta som beskrivs har varje pastor eller frälsningsofficer mött i en eller annan form under sitt ledarskap. Därmed ringaktar jag inte allvaret i frågorna som blir belysta. (Även flitigt kommenterat i Dagen idag.)

Det är så bra att människor berättar om sina liv. Om besvikelser, kriser och goda erfarenheter. Det är också viktigt att vi lyssnar. Jag har bara läst några ensataka av en mängd kommentarer. Stefan Swärd lyfter fram att trots sina brister är den kristna gemenskapen oftast en härlig och hälsosam plats, jämfört med många andra grupperingar. “Församlingar är till för svaga och brustna människor som kämpar med sina liv, och då kommer det alltid att finnas svagheter. I Guds församling finns det en skatt i ett lerkärl, och vi är lerkärlen.” Säger Stefan bland annat.

Mina tankar rör sig kring den stora utmaning varje kristen individ och gemenskap lever med – att balansera bårde orden och livet. Till exempel: Vi kan inte ha en tystnadens kultur som är tecken på feghet. Men vi behöver den tystnad som gör att Andens röst hörs genom bruset av aktiviteter. När människor känner sig kränkta eller illa behandlade räcker det inte med mänsklig förlikning utan vi behöver korsets försoning – ett “förlåt mig” som kostar oss vår värdighet. När yta efterfrågas mer än äkthet behöver vi de gudasända fridstörarna, profeterna, som kan komma underifrån med helighet och inte ovanifrån med makt.

Debatten behövs men jag känner en liten oro över att den tippar över mot självupptagenhet i stället för en sund självrannsakan både kring församlingen och alternativet – livet utanför en kristen gemenskap. Vi får å andra sidan inte heller hamna i förnekelse, då vi flyr ifrån våra egna problem genom att försöka lösa de som finns hos ‘syndarna’.

Nej, jag har inget behov av att försvara frikyrkans eller Frälsningsarméns existens. Vi finns till av många goda orsaker. Nöden kan finnas bakom fina familjens fasader precis som den är tydlig i missbrukarhemmet där barnen tar hand om sina förädrar. Existensiell ångest och oro finns hos såväl tonåringen med självskade beteende som hos den som  har hört en predikan om himmel och helvete. Fördelen med kyrkan är att det är större sannorlikhet att där finns fler männsikor med god kunskap i att föra öppna, respektfulla och vägledande samtal.

Mitt i behovet av att få en dialog med människor som vill och behöver dela sina livserfarenheter så ser jag ett annat stort behov. Vi som samfund eller lokala kårer/församlingar behöver vara trygga i vår identitet och tydliga med vad vi står för och varför vi finns till. Vi som heter FRÄLSNINGSarmén ägnar oss naturligtvis åt det. För att citera Catherine Booth:

“Kristus Jesus kom för att frälsa sitt folk från deras synder, icke i dem.”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s