Nu är tiden slut som jag och mina närmaste medarbetare tog oss. Nästan två dagar i slutet på veckan var jag tillsammans med Johnny och Eva Kleman, chefsekreterare och programchef. Efter att jag har varit lite drygt ett år i denna tjänst så var det moget att ännu en gång ta lite extra tid med Gud. Bedja, lyssna, samtala och förvänta tilltal om vad vi ska prioritera och ha för riktning.

Det är spännande att ta tid med Gud. När det gäller framtiden så är ju han redan där. Det är alltså förhållandevis okomplicerat att då fråga honom – hur han ser den plats och det uppdrag som han vill tilldela Frälsningsarmén när hans rike skall gå framåt.

Jag tänker på hur Jesus gjorde. Han var mycket målmedveten om vad han skulle uträtta och hur det skulle gå till. Ändå så betraktade han hela tiden sin Fader för att ha koll på vad som skedde i himmelen – och sedan återspegla på jorden det han såg. (Johannesevangeliet 5:19)

Så, nu har Eva, Johnny och jag varit tillsammans för att försöka se och förstå vad vi och Frälsningsarmén skall rikta in oss på och hur det kan gå till. Vår bön och vårt samtal har fått som resultat att Gud har gett oss ett litet frö.

Ett frö, vilken växt det än gäller, har mitt i sin litenhet den fullständiga genetiska koden till vad det skall bli. En ringblomma, en stor björk, en morot eller en vinbärsbuske. Hela det kommande resultatet finns förborgat i fröet.

Nu ska vi ta vårt lilla frö till Ledningsrådet på tisdag. Den fantastiska gruppen av ledare skall välja jordmån, börja vattna, lägga till och dra ifrån och ta det totala vårdnadsansvaret. Efter sommaren skall vi möta några fler ledare till konferens och börja ansa, vattna och vårda lite mer. Sedan tror vi att plantan är mogen att delas och planteras ut i landet. Redo att börja bära frukt. Som ger fler frön som kan planteras.

Visst är det spännande att ta sig tid och vara med Gud. Han använder tiden väl när vi kommer till honom och ber om att få se genom hans ögon. Han möter de tankar vi ger honom och tillför insikter vi inte tänkt på. Och vi tror att fröet som vi åkte hem med efter dessa dagar heter Vision 2020.

Det är inget problem med att det finns två kön. Visst finnns det problem med jämställdheten i samhället och visst är det inte bra med stereotypa flick- och pojkroller som lätt utnyttjas kommersiellt. Men det innebär inte att utgångsläget pojke och flicka är fel eller ett problem. Inget geni behövs för att förklara att det är en stor tillgång, till och med förutsättningen för allt mänskligt liv.

Varför skapar man ett nytt begrepp om något som inte finns? Varför vill man hitta på  en övermänniska – hen? Jag har ingen aning och har inte läst något försvarbart argument. Jag kan inte se det minsta relevanta behov eller  något verklighetsförankrat problem som blir löst.

Däremot anas en attityd som alltid får mina varningsklockor att ringa.Teoretiska modeller och en ny människosyn som man vill föra fram ger förvaltarna av denna teori kontroll och makt. I den värld som är ett dagis visar sig kontrollen i vilka böcker som finns tillgängliga, vilka lekar som ska lekas och  snart kontrolleras barnens beteende och tankar. Man utövar makt genom att styra barnens verklighetsuppfattning så att det som är normalt börjar uppfattas som onormalt. Teorierna om den konstruerade övermänniskan förvränger verklighetsuppfattningen. Sanningen och friheten begränsas.

Detta är i min referensvärld något förfärligt. I Ukraina lärde jag känna människor som blev styrda in i en självbild och världsuppfattning som utgick från att man skulle vara en god sovjetmänniska. Tankar och beteenden utanför den ramen bestraffades. Subtilt eller synligt. Man var inte mycket värd för sin egen skull. Man var en kugge i statens stora maskineri.

Det har inte varit smärtfritt att ta sig ut ur den förvrängda människosynen och verklighetsuppfattningen. Det saknades liksom grundlägggande bitar i själen och ens referenspunkter för att förstå och kunna leva i den värld de kom att befinna sig i efter Sovjetunionens fall. Den värld vi nu har må vara god eller dålig – i östeuropa oftast mycket dålig när det gäller möjligheter att ha ett bra liv – men det är trots allt den världs som finns.

Den enda nya mänsklighet som jag vet fungerar utan att den slår tillbaka mot vår egen existens med sina diktatoriska tendenser presenteras i Bibeln. Det är den nya människa vi blir när vi föds på nytt genom att ta emot Guds Ande, får nytt liv i Jesus Kristus.

“Se till att ni förnyas i ande och förstånd  och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.”

Efesierbrevet 4:23-24

Det är en ny männsika som klär vem som helst.

Den stora gospelkören kopplade ihop lovsång och sorgelåt med sitt uttrycksfulla framförande. Det tog tag i mig på en gång. Kanske för att det är något av min favoritmusik när det gäller att uttrycka något som behöver mer än ord. Men det var också så äkta. Så på riktigt.

Det handlade om en männsika och hennes liv. Inte en världskändis. Det påpekas riktigt i SvD att den ensamma kameran hade betydelse för att man var med om en äkta hyllning. Där fanns inga speciella producentrgrepp eller bildregi utan bara en inbjudan att vara med.

Minnesorden gällde en människa som berört kollegor, vänner och familj med sin unika person och talang. Sångerna var om Witney, livet och Gud. Det var vittnesbörds- och väckelsemöte mitt i alltihopa. Stevie Wonder, min alla tiders favorit, nämnde i förbigående om att vi skall vara beredda för Jeus återkomst. Med den gudsnärvaron i sitt liv är det helt naturligt att en hel del av hans sånger har både lovsångston i sig och profetisk karaktär. (T.ex. album som Songs in the key of life och Innervisions. Jag måste sätta på mina gamla LP plattor!)

Jag noterade också att det fanns en bekant symbol på det röda tygskynket som hängde över pulpeten i Baptistkyrkan. Ett kors i kombination med en krona. Lite annan design än den vi har i Frälsningsarmén (se bild.), men med samma innebörd.

Genom tron på Jesu död, vad hans kors står för, så får jag ta emot Härlighetens krona – eller Rättfärdighetens segerkrans som den nuvarande översättnigen av 2 Timoteusbrevet 4:8 säger.

Mitt i alla djupa, innerliga och tacksamma ord om Whitney så fanns ju också medvetandet om de många tragiska årens missbruk. Jag är nog inte den ende som tänker – varför blev det så? Hon kunde dela sin orubbliga förtröstan på Jesus och hade alltid sin Bibel med sig, varför befriade Gud henne inte då från drogernas djävulska nedbrytande makt?

Jag ska inte spekulera i saker jag inte vet något om men en sak gav begravningshögtiden besked om. Oavsett vilka svagheter en människa bär med sig i livet och vilka sorger vi kan ha orsakat oss själva och andra så blir aldrig den sviken som håller fast vid Guds löften.

Därför sjunger det fortfarande om Whitney både på jorden och i himmelen. Jag tror att Jesus själv sjunger för henne, med ett spänstigt vibrato, I, I, I will always love you, ou, ou.

Videoklipp finns att se från bl.a. BBC och CNN.

Ett citat av universitetsadjunkt Sara Duppils är säkert tidstypiskt. Hon kommenterar att 311 000 tittare såg Sjuans program “Det okända” för en vecka sedan.

“När människor tittar på sådana program blir det som en bekräftelse på deras tro. Jag tycker att det är helt jämförbart med gudstjänsterna som sänds på SVT.”

Helt jämförbart? Jag har faktiskt aldrig tänkt på hur mycket tro som bekräftas i olika slags program och företeelser. Söndagsutflykten till shoppingcentret kan ju också bli en slags kulthandling som ersätter familjegemenskapen i kyrkan. Handlar det bara om att tro på vadsomhelst? Eller har människor en tro som styr deras liv utan att de ens vet om det?

Nog vill jag hoppas på att människor vågar ställa lite högre förväntningar på den andlighet de vill ha i sina liv. Utan att gå in på alla varianter av destruktiv andlighet så borde varje andligt intresserad person ställa några kvalitetskrav. Man bör ju minst veta vem anden kommer ifrån och inte naivt tro att jag som människa kan kontrollera den osynliga världen efter mitt behag.

Kristen tro är mycket andlig. Den Helige Ande är en del av treening Gud. Det är Jesus ande som bor i varje människa som har tagit emot syndernas förlåtelse i Jesu namn. Det är helt tydligt och klart att den Ande som kommer från Gud, är god, evig och samverkar med oss så att vi blir lika Jesus och inte någon annan.

Vill du ha lite god vägledning i sunt och sant om en god ande så läs Johannes första brev, början av kapitel 4. Kriteriet som ges är vem anden erkänner som herre.

Ett exempel i den unga kristna kyrkan på hur det går när Guds Ande möter andra andar finns i Apostlagärningarna kapitel 19:11-20. Guds Ande helar sjuka genom Paulus. Det ledde till en konfrontation med onda andar. En del som nyss blivit kristna erkände tidigare trolldom och deras litteratur i ämnet brändes.

Religionsvetare konstaterar alltså att det finns ett ökat intresse för tron på andar. Det är viktigt för mig (och underbart) att kunna säga att kristen tro, och Frälsningsarméns existens, inte handlar om andliga intressen utan en livsförvandlande gemenskap med treening Gud. Ande, kropp och själ i en god gemenskap.

Och då tänker jag inte på att Frälsningsarmén i sin engelska ungdom gärna tog upp Music Hall artisternas slagdängor för att sätta frälsningsbudskapets text till dem.

I Expressens Schlager Guide finns nu vår första helsides annons inne som berättar om allt som vi gör. Spännande läsning för alla som inte vet vad som finns bakom julgrytan. Säkert upplysande för många frälsningssoldater också som inte har hela-landet-perspektivet.

För att inte riskera att hamna i facket av entreprenörer av social verksamhet är rubriken tydlig och klar: Tron är bara halva sanningen.

Vi annonserar inte i kristna tidningar. Det är ju som att ge bagarbarnen bullar. Det är ju en urkristen insikt att tro och handling är två sidor av samma mynt. Eller två händer på samma kropp. Eller samma par händer som lyfts i lovsång och till att tjäna med. Peter Halldorf (en av mina favorit medvandrare in i det andliga livets djup och vardag) formulerar det så fint i sin bok Andens folk. En lärjungavandring genom Apostlagärningarna. (Sid 22-23)

“Det är med Kristi kropp, församlingen, som med Kristus: hon vittnar genom vad hon är, mer än genom vad hon säger…. Kyrkans kallelse är att låta världen se – först då kan den tro. Tron är inte en idé man tillägnar sig. Den är en gåva man får av Anden. “

Annonsen i schlager guiden är bara början. Våra vittnesbörd kommer att dyka upp i fler dagstidningar. Det är inte alls frågan om någon hurra-vad-vi-är-bra ton. Det är konsumentupplysning. Vi vill locka fram den potential till godhet som finns i varje människa. Och vi vill koppla den godheten till tron på en levande Gud.

Till skillnad från schlagerfestival tävlingarna som börjar till helgen så blir ingen utslagen från godhetens scen. Bonus blir det dock för den som möter hela sanningen  i mötet med levande lärjungar och en levande Gud.

För ordningens skull ska jag också nämna att vi endast annonserar i tidningar som ger oss rejäla rabatter. Då räcker det budgeterade beloppet långt och goda nyheter dyker upp bland oroande världshändelser och konsumtionskrävande annonser.

För övrigt var det inget av intresse som jag såg i schlager guiden. Det skulle i så fall vara några recept. Godhet handlar det ju som sagt om.

Jag har ju förmånen att vara ansiktet utåt för och avsändare av den information som Frälsningsarmén skickar till alla våra tusentals bidragsgivare i landet. Senast gällde det ett tack och redovisning för 2011. (Du har en del av brevet som pdf fil på vår hemsida här.)

Man kan lite slarvigt tänka att brev av denna typ upplevs som opersonlig information. Mottagaren är ju en av tusentals. Men det förnämliga med att vara delaktig i en tjänst som hör Guds rike till är att Gud alltid ser individer.

Och faktiskt så händer det. Vår information skapar kommunikation. Jag har fått några svarsbrev ställda till mig från människor som av olika orsaker vill avsluta sitt samarbete med oss. Jag har fått brev med frågor om vad vi har för värdegrund och när de har fått svaren tackar de och fortsätter att ge.

Som svar på det tack brev som senast gick ut fick jag bland annat ett vackert brev om en familj. Pappan  berättar lite om sin familj och delar både glädjeämnen och sorger. Han avslutar glatt med “Fler bidrag kommer!”. Det var riktigt roligt att få skicka ett svar med uppmuntran, förbön och inbjudan till närmaste kår.

En del respons kommer också muntligt. I början av veckan var jag på de avslutande dagarna av en utbildning jag gått. Den har varit för ledare från olika idéburna organisationer. En av föreläsarna var mig ovetandes en givare.Hon var väldigt entusiastisk över att vi i tackbrevet berättade om allt det vi gör för våra medmänniskor. Hon kände sig stolt över att vara delaktig i det.

Och professorn som undervisade om strategi utifrån en värdegrund visade våra olika hemsidor. Han ägnade mycket tid till att referera till Frälsningsarmén, att vi är tydliga med att det handlar om tro som är den ena halvan och det sociala arbetet den andra. “Och vad er tro står för är ni ju tydliga med” sa han och bläddrade fram sammanfattningen av våra lärosatser. “Man behöver ju inte dela er tro – men ni är tydliga”, tyckte professorn. Det blev mycket fika samtal om min tro och Frälsningsarméns identitet efter det.

Andra svar som jag fått har sitt ursprung i mitt lite ovanliga efternamn. Jag fick ett brev från en man som visade sig vara barndomskamrat till min far och som kände min kusin mycket väl. En annan man hörde av sig som varit scout på Templet i Göteborg i början av 60-talet. Det blev en glad återförening mellan min pappa och dessa gamla bekanta.

Detta har fått till resultat att jag tänker försöka sluta med att informera. Jag kommer att inbjuda till kommunikation.

I Templet har vi under ett halvår bett varje vecka för en gata i vår stadsdel, Östermalm. Vi ber för folket som bor här. Dom vi känner och dom vi inte känner. Ingen av oss kommer ju till Gud med våra böner helt nollställda. Vi är redan trygga i vår tillit till honom. Vi är trygga med oss själva och hur hans kärlek i våra liv oftast får sitt uttryck. Så, självklart kommer Gud på ett eller annat sätt att involvera oss i svaret på våra böner.

Min infallsvinkel är naturligtvis att det är som scout i Frälsningsarmén jag fått många viktiga möten med Gud. Det är också i den verksamheten några av mina viktigaste vänskapsrelationer etablerats.

Så leder det ena till det andra. Jag läste i förbigående om familjescouting i Norge. Något väcktes i mitt hjärta och jag såg liksom för min inre syn att något sådant skulle jag vilja och kunna vara engagerad i. En snabb förfrågan till några soldatkamrater i kåren gav ett positivt gensvar. När vi på stående fot bestämt oss att vi ska träffas för att prata om detta så dök nästa högst lämpliga person upp. Och några dagar senare ännu en nyckelperson som är synnerligen kunnig i att hålla hela processen igång.

Förutom att det är familjescouting som vi tänker oss som ram för att bygga relationer så finns också en metod, en process, med som vi vill använda. Den är utarbetad på Frälsningsarméns Internationella Högkvarter och heter Faith-Based Facilitation.

I söndags när vi satt efter kyrkkaffet och pratade oss samman om vad vi vill uppnå och varför, så prövade vi lite att ha detta material som ett hjälpmedel. Det är inte bara i de fattiga byarna i Asien och Afrika som vi ska räkna med att människor i ett samhälle skall medverka till att själva vara lösningen på sina problem. Det skall bli spännande att här i Stockholm ta upp en dilaog med människor i vår omgivning och då ha vår tro, vår relation med Gud, som modell i kommunikationen.

Så nu har det ena lett till det andra och vi har redan dragit upp riktlinjer för hur det andra ska leda till det tredje. Sedan fortsätter vi att räkna med Gud.

I natt har han som vanligt patrullerat sitt revir. Han satt utanför dörren till sitt hem när jag kom i morse. Han såg säkert fram emot att få njuta av mat och värme och en god dags sömn. Men, med en främmande människa i huset kände han sig inte alls bekväm med att gå in. Det var dock inte värre än att han lät sig infångas vid stugknuten och bäras in. Hans sprattlande protester mot en relativt främmande människas grepp hjälpte inte.

Det skall alltså bli min tjänst inom den närmaste tiden. Katten in på morgonen och ut på kvällen. Nu får jag bara hoppas på att Nisse har känsla för att jag skall med ett tåg på morgonen. Kanske en varning är på sin plats till mina kollegor. Jag kan komma att drabbas av kattförsening.

Jag får trots allt lita på katters starka känsla för att ha det bekvämt i livet. Om han vill njuta av sin vanliga mjuka sovplats och mat i magen så gäller det att inte trilskas om morgonen.

Må detta bli en tjänst till allas välbefinnande och Guds ära. Lite belöning väntar jag mig. Att han slutar lurpassa på fåglarna vid mitt fågelbord.

Vad Ny tjänst 2 är återkommer jag till i morgon.

 ”Systrarna Söderberg sjunger – likt forna tiders frälsningssoldater – sina sånger med trossäker glöd.”

Skriver DN. Jag finner inget märkvärdigt med sångens text men bildspråket i videon väcker funderingar. Där finns ett stort kors med en märklig New Age kista som släpper ut rök. En tydlig anknytning till en tro, men vad för slags tro? Inte varken forna tiders eller nutida frälsningssoldaters tro i varje fall.

Exemplet visar att begreppet “tro” inte är entydigt. Det finns 1041 st registrerade trossamfund i Sverige enligt SCB. Det finns alltså anledning för kristna kyrkor idag att vara tydliga.

När Frälsningsarmén säger att Tron är bara halva sanningen så handlar det dels om att tron som företeelse inte är nog. Det räcker inte med en känsla som utgår från mig. Vår tro är ett konkret frälsningserbjudande som utgår från Gud. Marcus Birro kommenterar det med tankeväckande tydlighet i gårdagens Dagen.

Dels vill vi med vår devis, som kopplas till en bred information om vad Fräslningsarmén gör, lyfta fram att tro och handling är oseparerbara. Både Gamla Testamentets profeter och Jesus vittnar om att en levande tro intimt hör ihop med praktisk handling. Se till exempel vad profeten Jesaja (58:6-9) säger, eller vad Jesus hälsar till Johannes Döparen: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:  att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.” Matt.11:4-5

I verkligheten kan man ju inte dela upp livet i två halvor. Hjärtats tro, munnens bekännelse och våra handlingar är integrerade. Tror jag.

Det finns stora affischpelare på sta’n som annonserar TV3s nya serie Revenge – Hämnd. Samtidigt har Svenska Dagbladet haft en artikelserie om Svåra minnen och kom igår till frågan om skuld, hämnd och upprättelse.

Suzanne Kaplan, som forskar och undervisar om försoning intervjuas. Hon säger bland annat att man inte får tillbaka sin värdighet om man hämnas och att bitterhet sliter sönder och fräter. Hon ger insiktsfulla och praktiska kommentarer.

Försoning är något av de vackraste ord jag vet. Jag blir alltid gripen och gråtfärdig när jag ser äkta försoningsscener mellan människor i någon film eller på riktigt. Hur viktig vår egen vilja och medverkan till försoning än är så kommer ändå vår mänskliga förmåga till en punkt där den inte räcker till.

Den försoning som Jesus förmedlar mellan oss och Gud griper in i vårt djupaste ursprung och vår identitet. Den tas inte emot i proportion till vår förmåga att förstå vad vi ska göra utan ifrån vår insikt att jag ingenting kan göra – annat än att i tro ta emot Jesu kärlek.

Nej, jag vill inte se på program där hämnd populariseras. Jag vill se in i den fullkomliga försoning som strålar ut från Kristus. Det är ett bra “program”.